Det är ganska svårt att vara glad nu för tiden |
Jag fryser lite oftare än vanligt. Kanske beror det på att jag nästan har slutat att vara hemma på dagarna, att jag jämt träffar den där Idioten. Dessutom är det dragigt här vid fönstret och jag har ådragigt mig en liten förkylning, nåja, det är ju mitt eget fel att jag sitter här så fort jag är hemma. Stirrandes ut i ingenting, ibland hela dagar. Det är klart att mor är lite orolig, vill att jag ska hitta på någonting, träffa vänner och kanske gå på bio, men jag klarar mig bra såhär. Då slipper jag tänka så mycket, känna efter...
Jag var faktiskt ute här om dagen, gick och dansade på en trevlig folkpark här i närheten. Åh, jag minns första gången jag gick ut och dansade, det var där. Så roligt jag hade, inte en aning om vad jag höll på med men hysteriskt kul. Det var då jag bestämde mig för att börja ta bugglektioner på söndagarna.
I lördags, när jag var på nationaldagsdans i folkparken, var det inte lika roligt. Det borde det verkligen ha varit för det var som upplagt för en kanonkväll. Jag hade ordnat trevligt sällskap, (okejdå, någolunda åtminstone), i egenskap av en killpolare från hemvärnet, det var lagom mycket folk och samtliga i åldrarna 15 - 30. Banden som spelade var riviga och bra, dansgolvet precis lagom sandat och vi hade till och med turen att kunna roffa åt oss ett av de till antalet ytterst reducerade bord som fanns att lägga jackor, vattenflaskor och dyrlika pinaler på.
Timmarna passerade fort förbi och det var fler än en som gärna dansade med mig. Jag hade inga problem att bli uppbjuden och jag lärde mig till och med hur man dansar foxtrott utan att skalla sin partner.
Hur som helst, jag inblillade mig att jag hade en helsjysst kväll tills jag plötsligt insåg att jag inte hade det minsta roligt. Vart enda leende kändes med ens krystat för jag upptäckte att jag faktiskt inte alls var glad. Någonting var fel, någonting var inte alls som det borde. Jag kunde inte hjälpa att jag stadigt gled allt längre bort från verkligheten tills jag slutligen befann mig i något slags vakum. Där seglade jag omkring för mig själv och desto fler människor jag la märke till runt om kring mig, desto mer påtaglig blev den tomhet som plöttsligt uppstått.
Mitt sällskap för kvällen tog Volvon hem till sig och jag stannade kvar i parken. Tittade på människor som dansade galet bra och släppte loss till ”Trinity”, människor som kammade håret och lade läppglans, människor som kramades och tyckte om varandra, men jag tyckte inte om någon eller någonting alls.
Jag satte mig ned på det nötta golvet och lutade mig mot väggen. Blundade och drog en tung suck som skulle gärna skulle kunnat beskrivas som ”befriande” om det inte varit för det faktum att den faktiskt inte var det.
Det är mer än ett halvårsedan den där trevliga kvällen då jag insåg att jag verkligen inte kunde dansa. Det är mer än ett halvårsedan den är Idioten var någon någon annan och det är mer än ett halvårsedan jag satt där på precis samma ställer, blundade och nöjde mig med en befriande suck.
Och befriande, ja det var precis vad den var.
Det är ganska svårt att vara glad nu för tiden och jag fryser lite oftare än vanlig. Speciellt om någon annan är i närheten, då kvittar det hur många tjocktröjor man klär på sig. Eller om man gått och lagt sig, för då tänker man, känner efter... tills man plöttsligt somnar och så är det inte mer med det. Tills man plöttsligt vaknar och inser att man inte hade roligt igår kväll. Inte det minsta roligt.
För det är svårt att vara glad när man fryser.
Amina 2oo9
|
|
|
|
