För Att Glömma Smärtan. |
Spring, spring! Det var det enda jag hörde i huvudet.
Rösten var bokåm mig, framför mig, nere och uppe ,överallt.
Vart ska jag springa? Skogen var liksidig. Åt vilken hål jag
springer spelade ingen roll för mig längre, det var bara
massa träd som jag lämnade bokåm mig. Litten stad, littet
hus, snälla jag vill ha en tecken på att jag springer rätt.
Skogen var oändig, den skulle aldrig ta slut.Det kändes som
jag var inne i ett dröm jag vädjade Gud på att den skulle ta
slut. Det var mörkt och regnet har inte slutat regna. Halva
av mitt överblöta hår hängdes ner som isbitar, den andra
halvan störde mig lika mycket som den första, den hängdes
över mitt ansikte och klistrade fast sig där och bildade
irration i mig. Hår såg svarta ut fast igenligen var dem
mörkbruna. Kläder var genomblöta , bh och magen syntes genom
den vita, genomblöta t-shirten. Och Jeansen blev alldeles
för tunga med att springa i. Monstret kunde komma tillbaka
när som helst. Kanske just nu så sitter den någonstans i
buskar? Eller vad säger jag? Den skulle ätnligen inte få
plats där. Jag stannade och kollade mig omkring, det var
dödstyst. Kunde jag springa lås från monstret? Jag bara
grät tårarna rann inte på grund av räddsla. Monstret var
en person, innan det hände med honom. Det som var oändigt
smärtsam var att den personen var en av dem jag älskade
mer än mitt eget liv. Jag ramlade på knä och skrek
”Gud hjälp miiig” Man hörde ett stor eko : hjälp hjälp
hjälp! Jag tog händerna över mina öron och tryckte
händerna så hård jag kunde, jag ville inte leva utan
honom längre. Mönster i mina ögon blev mörkare och mörkare
, det sista jag såg var tusentals stjärnor på himlen,
och någons hand som mjukt lägger sig under min huvud.
|
|
|
|
