Lycka i en plåtburk |
Solen började sakta gå upp, och ljuset flödade in genom det öppna fönstret. Små dammkorn glittrade och virvlade bekymmerslöst runt i luften. Rummet hade vita väggar och ett ljust trägolv. Vita tyllgardiner fladdrade tyst i den svaga vinden, och tystnaden bröts endast av fåglarnas
morgonsång och det mjuka prasslet av bomullslakan. En ensam kvinna satte sig mycket långsamt upp i sängen. Fjädrarna knakade när hon tog stöd med handen mot gjutjärnsgaveln och reste sig upp. Lutad mot väggen stod en spegel, och kvinnan betraktade sin egen spegelbild i den.
Nattlinnet var ärmlöst och räckte henne ned till fötterna. Hennes långa, silvergråa hår hängde i en fläta över hennes axel. Hon strök sig över kinden med en av sina bräckliga händer. Huden, som en gång varit len som siden, porslinsfärgad och föremål för alla kvinnors avund, var nu
rynkig och mjuk. Ögonen och läpparna var som värst, efter ett liv fyllt av skratt och kanske en för många cigaretter. Bakom rynkorna fanns de fortfarande lika gröna ögonen. De hade visserligen förlorat en del av sin gnista, men det var ögonen som fick henne att komma ihåg att hon
fortfarande var samma person som hon hade varit då.
Kvinnans käpp trummade rytmiskt när hon gick genom huset. Rummen i huset var, med undantag av hennes sovrum, fyllda med möbler övertäcka av vita lakan. Det var inte ett stort hus; på övervåningen fanns hennes sovrum och ett gästrum åtskilda av den långsmala trappavsatsen.
Trappan var av trä och knarrade högt efter många års användning. Nedre våningen bestod av ett vardagsrum till höger om trappan och en smal korridor som ledde fram till ett litet kök med gasspis, ett hummande kylskåp och ett rangligt litet bord med två stolar. Ett fönster tittade
ut mot en liten gård och flera liknande hus. Kvinnan stannade aldrig längre än nödvändigt i det lilla köket, i synnerhet inte på morgnarna. Medan hon väntade på att tevattnet skulle bli varmt, öppnade hon ett av köksskåpen och tog ut plåtburken hon alltid hade med sig. Hon stoppade
ned den i sin väska och hällde upp det rykande teet i en kopp.
Asfalten var blöt efter nattens regn som kvinnan hade legat i sin säng och lyssnat på. Solens strålar reflekterades i vattenpölarna, och hela kvarteret luktade sommarregn. Kvinnan blickade snabbt på sitt armbandsur, och käppens rytmiska duns-duns ökade i tempo. Kyrktornet började
synas bakom backkrönet, och den stora klockan som prydde tegelstensfasaden visade på tio minuter över tio. Runtomkring henne stod träden i full grönska. Runt hennes fötter for blombladen som fallit av äppelträdens blomster, och ovanför hennes huvud flög svalor, finkar och fiskmåsar. Gatan, som kantades
med hus liknande hennes egna, började sakta vakna till liv. Det var helg, så föräldrar och barn tog tillfället att sova ut eller åka på utflykter; bildörrar smälldes igen och ljudet av klackar som klickade mot asfalten ekade mot väggarna. Kvinnan tog några djupa andetag. Trots att hon inte visade
det, så kände hon sig glad för att hon fortfarande levde.
Kyrkan var en medeltidsbyggnad. Dubbeldörrarna var gjorda utav massiv ek och hade två rejäla handtag av järn fastnitade i ansiktshöjd. Kvinnan drog vant i det högra handtaget och klev in i kyrkan. Stenrummet kryllade av aktivitet. Ett bröllop hade ägt rum tidigare på morgonen, och nu skulle blommor, rosetter
och ljus plockas ned i förberedelse inför söndagsmässan. Kvinnan tog upp sin plåtburk ur väskan och ställde den på det lilla bordet bredvid dörren; bredvid bordet fanns en stol, och det var där kvinnan satt när hon välkomnade folk och delade ut program innan mässorna. Hon hämtade sedan en sopkvast för att sopa
upp riset som kastats över brudparet i hopp om att ge dem tur i livet. När hon insåg att sopningen var förgäves, ställde hon sig trots värkande leder och en gammal rygg på knäna och började plocka ett korn i taget.
Kvinnan satte sig utmattad ned på sin stol. Mässan skulle till att börja. Hon öppnade sin lilla plåtburk och studerade innehållet en stund; ett leende spred sig över hennes ansikte, och hon tittade upp från burken för att välkomna besökarna. Hon tog i hand och lämnade över psalmböcker och program; hon log vänligt och hälsade;
hon frågade barnen frågor och spelade intresserade när de svarade. Hon var inte den hon alltid troddes vara. Hon var den hon en gång hade varit.
En morgon täcktes himlen av gråa moln. Fönstret var stängt och tyllgardinerna hängde stilla runtom det. Bomullslakanen låg vikta vid sängens fotände, och spegeln stod övertäckt. En käpp stod lutad mot väggen. En plåtburk låg öppnad på golvet. Runtomkring den låg vad som såg ut att vara pappersskräp utspritt, men vid en närmare anblick
såg man att det var en samling fotografier, brev och biljetter som hade tömts ut över trägolvet. Fotografier med glittrande ögon och leende, röda läppar. Brev fyllda med kärlek från älskare. Biljetter som en gång hade gällt för teaterföreställningar eller tågresor. Plåtburkens innehåll berättade en historia – kvinnans livshistoria.
På det lilla nattduksbordet bredvid sängen stod ett glas, till hälften fyllt av vatten. Bredvid stod en tom pillerask. Ett vitt ark av tjockt, strävt papper låg prydligt vikt på kanten av bordet. På pappret stod en ensam mening:
”Glöm vem jag var – kom ihåg vem jag egentligen är.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AllThatIWanted - 10 jun 09 - 12:15- Betyg:  | | Du är jättebra på att skriva! Fortsätt så *tumme upp* =D Vill gärna läsa mer! |
|
|
|
