och de levde(inte)lyckliga i alla sina dagar... |
*oneshot* kommentera gärna, vill också ha lite kritik (!) =)
vad kan jag göra bättre/tänka lite mer på?
inget dumt bara :O
"faan va dålig du är" är inte så trevligt att höra ! =)
"Du vet ju redan vad jag tycker" sade han.
Hans vackra, klarblåa ögon borrade ett hål rakt igenom
mig. Försökte han tömma mig på kärlek?
"ja, men jag vill höra dig säga det".
Det var inte det att jag inte trodde honom,
det är klart jag vet att han talar sanning.
Eller, tänker sanning, rättare sagt.
"varför ska du alltid vara så omöjlig?" sade han
suckandes.
"du vet ju redan"
sedan vände han på klacken, och gick.
Jag ville springa efter honom, men istället stod jag
bara där helt mållös och tittade när han med
bestämda steg gick iväg.
För en kort stund kändes det nästan som om det var sista
gången jag någonsin kommer få se honom, men jag visste att
han skulle komma tillbaks. han kommer alltid tillbaks.
Jag började bli orolig.
han hade inte ringt, messat eller hört av sig alls
på en vecka.
Hade han verkligen gått den här gången?
Jag ruskade om mig själv, skakade på huvudet och sa
att det är klart han kommer tillbaks.
Det är ju det han alltid gör.
Kommer och går.
Men ändå, jag kunde inte sluta tänka alla dessa
"tänk om..." tankar.
De bara kommer och går. precis som han...
"Nej, nu får det vara nog!" sade jag högt till mig själv,
tog fram mobilen och började skriva;
"vart har du tagit vägen, calle gubben? jag saknar dig"
Men skulle jag sända det?
Tummen trevade runt 'sänd'knappen ett tag innan jag
äntligen tryckte.
Nu är det gjort. nu förblir det gjort.
dagar gick, nätter gick. Timmar gick, sekunder flög iväg.
Men han kom inte.Han svarade inte ens på mitt sms!
Jag visste inte om jag var arg, ledsen eller sårad.
jag bara låg i min säng, åt, gick på toa, sov, åt,
gick på toa, duschade, sov, åt. Bara de dagliga
behoven.
Annars tänkte jag på honom.
Jag drömde om honom. Om alla gånger han vänt sig
om och gått iväg. Och alla gånger han faktiskt kom
tillbaka.
Hur han brukade kyssa mig, sådär så hjärtat går på
högvarv och pulsen skenar iväg. Sådär så tiden stannar
och man ser inte alla runtomkring. Det är bara jag och han.
Hur han brukade hålla om mig när vi såg på film, eller
helt plötsligt kunde komma med en bukett blommor och säga
de få orden jag älskar höra honom säga "jag älskar dig".
Var allt det där borta nu?
Jag stängde in mig i mig själv. I mitt egna lilla sagoland.
Där han är min prins, som räddade mig från mörkret en gång
och tog mig till sitt slott.
Har den onda häxan nu förhäxat honom, och tagit honom med
sig?
mitt uppe i mina sagotankar hörde jag den alltför
obekanta sms-signalen från min mobil.
Utan att ens hinna tänka, eller förstå hur, hade jag
mobilen i mina händer och läste ivrigt sms:et jag fått.
Men det var inte från min kära Calle.
"Boken du lånat ska lämnas in senast på torsdag..."
blablabla.
Allt försvann. Allt jag innan kände, om så bara för
en sekund svär jag på att jag var lycklig.
Men den känslan försvann snabbt eller förvandlades till
ett stort vakuum. Jag kände mig som en stor, olycklig och
ihålig stock. Allt jag tänkte ekade i mitt huvud.
Jag måste sova nu...
nu,nu,nu..nuu...nuu...nuu.....nuuu.............u uuu...
"Jag fattar det inte!!!" skrek jag så högt jag kunde.
Jag rentav vrålade. Inte bara en gång, utan två,tre, till
och med fyra gånger. Och mer ändå.
Jag hatade honom. HATADE!
Hur kunde han göra så här mot mig??
Hur kunde han bara lämna mig, utan ett enda farväl?
han kunde inte ens titta in i mina ögon en sista gång
innan han gick. Han bara gick.
"Varför kommer han inte tillbaks?" skrek jag igen.
"för att han är en idiot"
För en sekund, en enda, trodde jag mig höra hans röst.
Var det han eller min hjärna som lurade mig?
"kom igen öppna dörren, jag måste få säga en sak"
Nu visste jag att det var han!
Men det var något, något i hans röst som inte stämde.
"Varför skulle jag öppna dörren för dig, du har väl
inte ens öppnat mitt sms!"
Jag kom på mig själv med att skrika Och gråta.
Varför grät jag? Han kom ju, det var ju det jag ville.
Kanske var det för att jag visste.
Jag visste varför han hade gått, han gör ju alltid så.
Men då gråter jag inte, varför just den gången?
"För att jag måste få säga farväl ordentligt"
VAD var det han sade?! 'Få säga farväl'??
Hade han gått nu, för evigt alltså? Hade han valt
den onda häxan till slut? var min magi inte starkare
än hennes?
Tankarna flög runt i huvudet som i en tvättmaskin.
"vad menar du med farväl?" sade jag, och försökte låta
som om jag inte direkt brydde mig. Men det är svårt med
ansiktet nerdränkt av tårar och näsan täppt med rinnande
snor.
Han suckade högt. "om du inte tänker släppa in mig så
okej. Fint. Jag pratar genom brevlådan.
Du visste redan från början att det inte skulle funka.
Vi båda visste, och visst, jag älskade dig. Men det
funkar bara inte. Säg inte att du aldrig trodde detta
skulle hända, du har anat det hela tiden.
Du var 'den andra kvinnan' och jag klarar inte av det.
Jag är gift, Emma, det här funkar inte längre."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ingen röst
kvar. Jag bara sjönk ned på golvet med ryggen lutandes mot
dörren och viskade "jag vet varför jag aldrig kommer få
ett lyckligt slut med dig. Vi började aldrig våran saga med
'det var en gång..'"
|
| Kommentarer | | mysaden - 3 sep 09 - 21:26 | jag fick rysningar i hela kroppen. å tro mig,
det är inte ofta ja får det när jag läser sagoliknande berättelser,
sanning eller ej. det spelar ingen roll, du spikade igenom hela texten
å orden i sista meningarna,(jag vet varför jag aldrig kommer få
ett lyckligt slut med dig. Vi började aldrig våran saga med
'det var en gång..'") det var mäktigt bra!
du har talang tjejjen. |
|
|
|
