På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Udda & Utsatt || TvÅ || [del.27]

Den här delen blev jag nöjd med ;D
// Polly

Udda & Utsatt || TvÅ || [del.27]

(Linus)

Linus kunde inte förstå varför just han hade blivit inkallad till skolans kurator, eftersom han inte ville prata om sina problem med någon, men hur som helst, så gick han i alla fall dit, för att se vad kuratorn ville.
- Min lärare sa att du ville ha hit mig, förklarade Linus, då han stod i dörröppningen till kuratorns rum. Kuratorn, som var i fyrtioårsåldern, rättade till sina glasögon och såg upp från pärmen som han höll på att bläddra igenom.
- Ja, Linus, vad bra! sa han lättat. Jo, kuratorn från din lillebrors skola ringde och ...
- Har det hänt Oliver nåt? avbröt Linus oroligt och kuratorn gav honom en bekymrad blick.
- Inte hänt precis, men han verkar inte må särskilt bra, sa han lågmält. Han hade visst börjat gråta i skolan och nu orkar han inte vara kvar där mer, så jag tänkte om du kunde gå och hämta honom ...
Följa honom hem och så ...
- Självklart, sa Linus snabbt. Jag sticker dit med en gång, du kan väl förklara för de andra vart jag har tagit vägen?
- Ja, det ska jag göra, försäkrade kuratorn. Linus nickade och skyndade sig sen iväg bort genom skolkorridoren.
Han ville komma bort till Olivers skola så fort som möjligt, så han bestämde sig för att ta sin moped, så att det skulle gå snabbare. Linus avskydde verkligen när Oliver mådde dåligt och det enda han ville, var att han skulle ha det bra, men det var inte alltid så lätt, för Oliver brukade inte prata om sina känslor, han höll mest tyst om de, så Linus kunde ju inte veta riktigt hur han kände ...

Lite längre bort i korridoren, så fick Linus syn på Jimmy och Samuel och då tänkte han att det kanske var bäst om Jimmy också följde med honom bort till Olivers skola.
Jimmy och Samuel satt på en av bänkarna intill mattesalarna och de såg ut att ha rätt så kul, eftersom de skrattade.
Linus skyndade fram till de.
- Jimmy, sa han, rakt på sak. Jag måste snacka med dig. Jimmy slutade genast att skratta och han såg ganska irriterad ut.
- Vad är det? sa han ointresserat.
- Du måste hänga med mig bort till Olivers skola, förklarade Linus. Han mår inte särskilt bra.
Jimmy höjde förvånat på ögonbrynen.
- Jag bryr mig inte om Oliver, sa han sen släpigt.
- Nej, jag vet ... sa Linus tveksamt. Men ... Jo, jag tänkte bara ifall Oliver har gett sig på Aaron eller nåt, så kanske inte han heller mår bra och därför tycker jag att du borde följa med ...
Jimmy reste sig snabbt från bänken han satt på och han såg inte ett dugg glad ut.
- Om din äckliga bror har rört Aaron igen, så ska jag fan döda honom, sa han sammanbitet. Linus svalde nervöst och Jimmy vände sig till Samuel.
- Jag kommer sen, meddelade han och följde sen med Linus ut från skolan.

- Vänta, Jimmy, sa Linus, då Jimmy tänkte passera parkeringen, där de flesta av skolans elever ställde sina mopeder. Det går fortare om vi tar min moped.
- Aha? sa Jimmy frågande. Så du har en moped? Det visste inte jag.
- Mm, fast det är min syrras också, sa Linus frånvarande. Så jag använder den bara ibland.
- Okej, sa Jimmy nonchalant och följde med Linus bort till hans moped.

(Jimmy)

Jimmy hade hållit på att dö av avundsjuka, så fort han hade fått reda på att Linus hade en moped, men han försökte att inte visa det. Han själv hade alltid velat ha en moped, men självklart så hade ju Lasse inte kostat på honom någon, men hans mamma kanske skulle kunna tänka sig att göra det, Jimmy hoppades i alla fall det ...
Linus hade skjutsat Jimmy på sin moped, bort till skolan som Oliver och Aaron gick på och Jimmy kunde till sin förtjusning, se några avundsjuka småkillar, som tittade på när Linus parkerade mopeden intill cykelstället.
Jimmy njöt i fulla drag, då killarna hypnotiserat följde honom själv och Linus med blicken, då de gick bort mot skolan och han kunde inte låta bli att han kände sig cool ...
Inne på skolan, så blev Linus och Jimmy också ganska uttittade, men det brydde sig Jimmy inte om, för han tyckte bara det var kul att få uppmärksamhet. Linus och Jimmy passerade stället där klass 8D hade sina skåp och de enda som satt på en av bänkarna där, var Aaron och hans två kompisar. Jimmy kom inte ihåg namnen på de, men han kände igen de via deras utseenden.
- Hej Aaron, sa Jimmy och stannade till framför bänken som han satt på. Linus stannade också.
- Hej ... sa Aaron förvånat. Vad gör du här?
- Äh, vi tar det sen, sa Jimmy undvikande. Jag kommer snart tillbaka. Aaron nickade till svar och Jimmy följde med Linus bortåt i korridoren. Han hade inte precis lust att följa med bort till kuratorn, för att se hur det var med Oliver, för han brydde sig inte ett dugg om hur han mådde, men han ville ändå gå dit för att skrämma idioten lite med sin närvaro ...

Då Linus och Jimmy kom in i kuratorns rum, så satt Oliver på soffan, som fanns i ena hörnet av rummet och grät.
William höll om honom och Oliver såg alldeles förskräckt ut, då han fick syn på Jimmy.
Jimmy log roat åt hans reaktion och han kände sig otroligt överlägsen. Det var ju ingen tvekan om att Oliver var rädd för honom, för han drog sig en aning bakåt i soffan och Williams grepp om hans axlar hårdnade.
- Hur är det, Oliver? utbrast Linus oroligt och skyndade fram sig fram till honom, medans Jimmy stod kvar i dörröppningen, lutandes mot dörrposten. Oliver skyndade sig att torka bort sina tårar med ena tröjärmen, innan han stapplande kom på fötter. Han stirrade ner i golvet hela tiden och vägrade se på Jimmy.
- B ... bra ... stammade han. Men ... vad gör han här? Han nickade lite obemärkt åt Jimmy, som demonstrativt la armarna i kors över bröstet.
- Jo, ifall du har ... gett dig på Aaron igen så ... Jimmy kom hit för Aarons skull ... försökte Linus förklara, men Jimmy avbröt honom och gick sen fram och ställde sig alldeles framför Oliver, så att bara några centimeter skiljde mellan de. Oliver nådde honom bara upp till axlarna och han såg väldigt liten och ynklig ut, tyckte Jimmy.
- Förra gången vi sågs, så sa jag åt dig att du inte fick röra Aaron mer, sa Jimmy sammanbitet. Har du gjort det ändå? Oliver såg bort och Jimmy kunde se att han blev en aning röd i ansiktet.
- Nej ... mumlade Oliver tyst och skruvade besvärat på sig. Varför skulle jag? Jimmy fnös föraktfullt.
- För att du gillar att vara taskig mot folk kanske? föreslog han. Så säg sanningen nu, för jag kommer ändå att få reda på vad som har hänt av Aaron sen.
Oliver sneglade lite på William, som långsamt reste sig upp ur soffan och gick och ställde sig bredvid honom.
Linus såg väldigt osäker ut och kuratorn, som stod bakom sitt skrivbord, såg ut att vilja ingripa och reda ut situationen. Efter en evighetslång tystnad, så skakade Jimmy långsamt på huvudet.
- Jag tolkar tystnaden som ett ja, sa han sen och blängde illvilligt på Oliver. Vad fan har du gjort med min lillbrorsa nu, va? Han knuffade till Oliver lite lätt och Linus var inte sen att ingripa.
- Vänta, Jimmy, sa han bedjande. Ta det lugnt. Elisabeth var framme på bara några sekunder och hon drog undan Jimmy en aning. Jimmy skakade sig irriterat loss.
- Släpp mig, mumlade han och kände hur han blev allt argare och argare inombords. Ifall han hade varit ensam med Oliver nu, så var han övertygad om att han hade slagit ihjäl honom, för det var han kapabel till, det var ett som var säkert ...
- Du kan väl svara när jag snackar med dig eller? fortsatte Jimmy irriterat, men han lyckades inte komma nära Oliver mer, eftersom både Linus och Elisabeth höll undan honom. Olivers underläpp började darra och han tog några tveksamma steg bakåt, samtidigt som fler tårar vällde fram ur ögonen på honom.
- Svara då! snäste Jimmy hotfullt. Vad fan har du gjort med honom? Har du slagit honom igen eller?
Han vred sig för att försöka komma loss ur Elisabeths och Linus grepp, men han lyckades inte, trots att han var så stark och han blev allt mer och mer desperat.
- Nej, det har han inte! utbrast William och ställde sig framför Oliver. Kan du inte bara låta Oliver va, han mår inte särskilt bra ...
- Och det gör inte Aaron heller, på grund av dig och Oliver! skrek Jimmy ursinnigt och det kändes som om han skulle gå sönder av frustration. Är det bara Olivers känslor som är viktiga här eller?
- Jimmy ... försökte Linus lågmält, men Jimmy ignorerade honom.
- Och vem är du? spottade han ur sig och blängde illvilligt på William. Jag känner igen dig från förra gången, men jag skulle gärna vilja veta vad du heter, du din ... din ...
- Varför ... undrar du vad jag heter? mumlade William nervöst och skrapade lite med ena skon i golvet. Jimmy himlade med ögonen.
- Har jag inte rätten att få veta namnen på min lillebrors mobbare eller? sa han förvånat. Det tycker i alla fall jag att jag har jävligt stor rätt till ...
- Snälla, ta och lugna ner dig lite! sa Elisabeth. Vi kan väl försöka lösa det här på ett lite enklare sätt ...
- Jag vill bara veta hans namn, avbröt Jimmy och nickade åt William. Sen sticker jag härifrån. Elisabeth suckade och Jimmy slet sig ur hennes och Linus grepp med ett ryck.
- Vad heter du? sa han och han uttalade frågan överdrivet långsamt, eftersom William verkade vara så trög som inte ville svara. William såg ner i golvet och öppnade sen munnen, men han fick inte fram ett ljud.
Oliver själv, hade sjunkit ner gråtandes på golvet, alldeles intill soffan och han betraktade det som hände med en chockad min.
- Jag ... jag heter ... William ... sa William tillslut och Jimmy upptäckte att han även vågade möta hans blick för en sekund, innan han såg bort igen.
- William? upprepade Jimmy långsamt och nickade sen bekräftande. Jaha, det var väl allt ...
Sen gav han William en sista blick, innan han lämnade kuratorns rum med snabba steg.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

manx_ - 23 jun 09 - 22:55- Betyg: