Sommarnattens vittnesmål |
Han kunde inte slita blicken från den ljusa flickan som dansade barfota i gräset. Han hade känt henne länge. Sedan för alltid kändes det som ibland. Ändå kunde han inte förmå sina ögon att vila på något annat än henne den här natten i ett juniland. Hennes blonda lockar virvlade kring hennes ansikte och hennes ögon tindrade i takt med de, i jämförelse med henne, bleknande stjärnorna. Det var som hon hade förändrats, men han kunde inte säga på vilket sätt. Det strålade om henne. Han drogs till henne på ett sätt som han inte gjort på väldigt länge. Inte sedan den där första tiden, den där allra första tiden de hade tillsammans. Hon hade strålat då, och han hade inte velat annat än stråla med henne. Med tiden hade hennes sken och glans ebbat ut och de hade funnit sig själva på helt andra och helt olika vägar. Nu fanns hon plötsligt där framför honom igen, lika strålande som då. Han ställde ner flaskan han hade i handen på ett bord och tog några tappra steg över gräset mot henne. Men han hejdade sig. Var det måhända allt för sent. Skulle hans förhoppningar om ömsesidighet kanske bli lika sågade som då. Han kände sig ändå tvungen att få svar. Han vill inte låta henne gå honom förbi igen. Med till synes självsäkra steg, men med ett osäkert hjärta klev han över gräsmattan mot henne.
Hon stannade upp i sin barfotadans när hon såg hur han kom emot henne. Hans blick trängde igenom henne som vassa knivblad. Någonstans i hans ansikte skymtades tillstymmelsen av ett leende. Han stannade mitt framför henne. Fåglarna kvittrade runt omkring dem och solen gjorde en ansatts till att stiga bakom hennes rygg. Sommarnatten doftade ljuvligt och hon kunde förnimma en annan sommarnatt med honom, några år tidigare.
Han tog ett djupt andetag och öppnade munnen för att säga någonting, men hon satte pekfingret för sin mun i ett tecken som bad honom förbli tyst. Sedan tog hon hans hand och de började gå ut ur trädgården och bort längs vägen. Värmen från hennes hand i hans utsöndrade en känsla av magi. Som om fingrarna som var flätade trollband varandra. Som om deras händer hade den perfekta passformen för varandra.
”En natt som den här kan jag komma ihåg den allra första gången vi träffades. Minns du? De där två alla första kvällarna. Jag var som förtrollad av dig. När jag såg dig ikväll kom allting tillbaka. Jag blir kär i dig igen.” Han tystnade och de stannade upp. Hon vände sig emot honom. ”Jag slutade aldrig vara kär i dig.” Han nickade ”Jag vet.” Hon kysste honom, fåglarna sjöng och ögonblicket doftade av syrén och daggfuktigt gräs. Sommarnatten vittnade om evighet.
|
|
|
|
