3: Om du någonsin älskat mig (TH FF) |
Här kommer kapitel 3. Jag kommer antagligen fortsätta lägga upp ett nytt kapitel varje söndag, och om det inte skulle bli så någon gång säger jag till. Tack för att ni läser och tack för era kommentarer!
* Kapitel 3
Det fanns några personer som jag kände väl och brydde mig om: Familjen Kaulitz, Georg, Gustav och Michelle. Det var de som jag kallade mina vänner och det bekymrade mig inte att de inte var fler. Jag trodde inte att jag behövde fler vänner eller att jag någonsin skulle släppa in någon mer i mitt liv.
Varför skulle jag när jag redan hade vänner som jag kunde kalla för min familj?
Det var något med Joakim som jag inte blev riktigt klok på, och det var den nyfikenheten som fick mig att ta upp samtalet med honom.
Jag fascinerades av hans sandblonda hår, som nästan hade samma färg som hundens, och jag gillade sättet hans hud rynkades under ögonen när han log. Jag både störde mig och tyckte om sättet han pratade på, för samtidigt som det kändes rätt, gjorde det mig osäker.
Egentligen var det kanske dumt att berätta för Joakim vad jag precis hade gjort, men jag kände för att berätta för någon. Först skrattade han åt mitt spontana jobbsökande, men sen såg han allvarligt på mig.
”Men du tänker väl acceptera om du får jobbet?”
”Det finns nog inte en chans att jag får det”, svarade jag. ”Men om jag skulle få det… Jag vet inte. Min pojkvän vet inte ens att jag tänkt tanken på att skaffa ett jobb.”
Joakim kastade en förbryllad blick på mig när jag sa detta. Vi satt kvar på bänken och i mitt knä hade Julian lagt sitt tunga huvud. Jag smekte den varma, mjuka pälsen på hans huvud och förundrades över hur bra det kändes.
”Vet du, jag önskar att jag hade en hund”, sa jag. ”Hur länge har du haft Julian?”
”Fem år”, svarade Joakim.
Han hade ett sätt att titta på mig som fick mig att olustigt vrida på mig. Det kändes som om han väntade sig något av mig, men jag kunde inte lista ut vad. Jag hade ju trots allt precis träffat honom.
”Jag tycker att du borde ta jobbet om du får det”, sa han och hans tunna läppar formade ett leende. ”Någonting säger mig att du har väldigt bra instinkter.”
”Var det en bra instinkt att helt spontant söka ett jobb i en bokhandel? Räknas det ens som ett jobbsökande?”
Joakim flinade. ”Jag är väldigt glad att Julian hittade dig förut, Alexandra”, sa han. ”Men nu börjar jag bli väldigt hungrig. Du har inte lust att äta lunch med mig?”
Jag fnissade barnsligt. ”Det vore…” Jag hejdade mig. ”Hur vet du att jag heter Alexandra?”
”Du sa det”, svarade Joakim, en aning för snabbt.
”Jag sa att jag hette Alex”, invände jag.
Han skakade på huvudet. ”Alexandra sa du. Men du kanske hellre vill att jag säger Alex?”
”Nej, det… Alexandra går bra.”
Han strök med handen över sin stubbiga haka. ”Så… vad säger du om lunch?”
Nyss hade jag varit på väg att tacka ja, men nu tvekade jag. Jag hade precis träffat Joakim och visste ingenting om honom. En lunch hade kanske varit det exemplariska tillfället att lära känna honom, men jag var ovan med att komma nära nya människor och kände mig osäker. Så jag följde mina skrikande instinkter och skakade på huvudet.
”Jag tror inte att…”
Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Hade det inte varit för att han kallat Alexandra fast jag var säker på att jag hade presenterat mig som Alex, hade jag nog följt med honom och ätit lunch.
”Jag tror att jag måste hem. Men tack.”
Vi reste oss samtidigt.
”Om du oroar dig för pojkvännen som du nämnde förut…”
”Det gör jag inte”, avbröt jag. ”Du menade bara en lunch mellan två vänner, det förstår jag.”
Han nickade långsamt. ”Är du säker på att du inte vill? Jag äger nämligen en liten restaurang precis runt hörnet. Jag bjuder.”
”Det är väldigt snällt av dig, men…”
Varför kunde jag inte följa med? Var det som han sa, att jag oroade mig för vad Bill skulle tycka? Jag var ganska säker på att han skulle bli glad om jag hittade en vän.
Orden som därnäst kom ur min mun kunde jag inte kontrollera. Inte ens när de var sagda kunde jag förstå var de kom ifrån. Allt jag visste var att de var sanna.
”Jag jobbade på en liten barrestaurang en gång.”
Joakims ögon lystes upp. ”Vart då?”
”I Hamburg.”
Jag försökte att inte drabbas av panik när det plötsligt kom över mig. Den där lite unkna doften i den instängda baren, blandat med matos från köket. Sorlet från gästerna som satt i lokalen, röklukten och det hektiska kaoset runt lunchtid.
”Det var där jag hade min bar”, sa Joakim. Han märkte inte att mina ben började skaka och att jag inte längre kunde fokusera på hans ansikte. ”Det var faktiskt min pappas till att börja med, och först var det bara en bar. Sedan fick en av servitriserna idén att börja sälja lunch och vi började göra Hamburgs bästa pasta!”
”Jag måste verkligen gå nu”, sa jag tyst. ”Det var roligt att träffa dig.”
Lika snabbt som minnet, som jag trodde hade varit bortglömt, kom över mig, försvann det igen. Mina ben skakade när jag gav honom ett leende, gav Julian en sista klapp och gick därifrån.
”Lycka till med jobbet!” ropade Joakim efter mig, säkerligen förvirrad.
Jag märkte inte att min andhämtning blev snabb och oregelbunden när jag skyndade mot närmsta busshållsplats. Återigen spelade jag upp känslan som drabbade mig nyss. Restaurangbar i Hamburg? Hade jag arbetat där någon gång innan jag hade träffat Bill? Jag visste inte varför, men jag blev riktigt rädd.
***
Det dröjde två dagar innan telefonen ringde och Lars Axel, bokhandelns ägare, bad mig att ta mig in till stan för ett möte. Jag träffade honom på ett ganska informellt sätt över en fika. Jag hade inte haft chansen att prata med Bill om mitt dumma jobbinfall och motade bort tankarna på att han inte skulle gilla det. Jag kände att jag behövde göra det här för min egen skull, vad han än skulle säga och innan jag visste ordet av det hade jag ett jobb.
Bokhandeln var liten och ekonomin var inte lovande. Att få någon att arbeta där hade tydligen varit svårt och det var därför jag så lätt hade fått jobbet. Men för mig var det bra. Det var avslappnande och enkelt att gå bland hyllorna, ställa böcker till rätta, kontrollera inköpslistor, packa upp böcker och ibland stå i kassan.
Kvinnan som stått i kassan dagen jag frågat om jobbet hette Ann-Louise och hade både problem med tal och syn. Hon tog varje chans hon fick att säga något nedlåtande om mitt arbete, men jag tog aldrig åt mig för jag visste att Lars Axel uppskattade min arbetsinsats mer än hennes. Så jag lät henne hållas. Jag var tillräckligt glad över att ha ett jobb för att låta henne påverka mitt goda humör.
***
De första dagarna skickade Bill korta sms som meddelade att han skulle dröja. När jag ringde, törstande efter att få höra hans röst, svarade han inte. Snart slutade han att skicka ett god natt-sms, som han alltid gjorde när vi var ifrån varandra. För mig var de här dagarna långa som år och jag gjorde allt för att inte känna mig bortglömd.
Den första veckan gick långsamt. Den andra var fylld med tvivel, för under den skickade han inte ett enda sms. Ringde gjorde han aldrig, men två meddelanden fick jag den tredje veckan. Inget av de sa något om att han snart skulle komma hem.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | izzzzy - 20 jul 09 - 11:11 | | den var skiit bra | the-rose - 10 jun 09 - 10:46- Betyg:  | oh nej jag tycker synd om Alex = ((
men jättebra skrivet och älskar novellen =) | | Ifos95 - 9 jun 09 - 21:02- Betyg: | VAR ÄR BILL?! O__O
Jag tycker det låter som en bra idé med ett kapitel varje söndag. ((:
Men det låter svårt för dig, att liksom skriva ett helt kapitel på en vecka o___O
(5+++!) | | viunderregnmoln - 8 jun 09 - 13:40- Betyg: | | maah <3<3 fint | | gbg_95 - 8 jun 09 - 13:10 | Spännande, och den här ska sluta med en fairytale slut okej? ;)
Fantastiskt skrivet!<3 | | RowsahKanin - 8 jun 09 - 09:30- Betyg: | iiih vad spännande :O Gaash.
<3
Du skriver jättebra och din följetong är den bästa jag läst här på dikta. (:
Kramar <3 | | TildiHP - 8 jun 09 - 07:36 | wii, jättebra!
och föresten, Bill har en hund irl, men kanske inte i denna (bara sa det) | | mikaelanystrom - 8 jun 09 - 00:54- Betyg: | vavava, vad händer med bill! jag blir orolig:(:(
bra som alltid hanna<3 |
|
|
|
