Natten nr 3 |
Nästa natt kom rösten igen. Den frågade vad jag var rädd för, jag svarade. Den frågade vad jag blev ledsen för, jag svarade. Jag svarade att jag var rädd för spindlar, ormar, clowner och dockor. Jag svarade att jag blev ledsen när jag gör mig illa, när jag mår dåligt och när folk skäller på mig.
Rösten var så snäll så jag berättade allt den ville veta. Till 100 % litade jag på den.
Rösten kom tillbaka och frågade mig saker i ungefär en vecka. Sen kom den inte på ett tag. Jag blev ledsen för det. Jag saknade rösten om nätterna. Det kändes som att den var min vän.
Sen så en natt kom den igen. Jag blev jätteglad. Rösten sa att den blev glad av att jag var glad. Jag kunde inte se den men jag hörde att den log. Det var inte ett snällt, varmt leende, utan ett grymt och skadeglatt leende.
Det gjorde mig lite orolig. Varför skulle den snälla rösten bära ett sådant leende? tänkte jag.
Det märkte jag snart. Rösten var borta men jag var inte helt ensam. Jag kände att det var någon i rummet. Eller något.
Fortsättning följer...
|
|
|
|
