Röda Bågar (kapitel 1) |
Tre ord och inget mer. Det var som att hela världen slutade snurra. Ingen hade trott det, ingen visste. Alla trodde jag var den där vanliga människan som alla alltid hade känt igen, inget var fel på mig. Men jag var inte bara söta, rara Ylva. Jag hade något mycket mer. Allt förändrades den dagen jag fick reda på det. Precis allt! Mina vänner blev inte de samma, allt blev som det aldrig hade varit förut.
- Lily Olson! hörde jag en manlig röst skrika. Jag ställde mig upp och började gå mot mannen som stod i vit rock och glasögon. Bågarna var röda. Det passade med hans röda lockiga hår. Han såg rätt bra ut tyckte jag. Han kanske var minst 30 år . 13 år emellan ett par skulle nog säkert funka. Ingenting kan stoppa kärleken!
- Du kan följa med mig. Jag ska visa dig vägen till Dr. Larsson, sa mannen och började gå mot ett rum längst ner i en korridor.
- Okej, tack så mycket, svarade jag och gick tät intill honom. Han lyktade underbart. Han hade parfym, det var jag säker på.
Jag kunde inte bara gå där bredvid honom och inte fråga nått. Den första frågan slant ur mig.
- Ursäkta? Vad heter du? frågade jag med mina stora blåa ögon och mitt blonda spikraka hår.
- Vad jag heter? Jo, jag heter Ben, svarade han och log ett brett leende.
Ben, tre bokstäver B-E-N. Det lättaste namnet i hela världen. Det passade in på honom.
Nu stod vi vid en vit dörr. Ben öppnade och på andra sidan dörren var det ett stort vitt rum, ungefär som det ser ut på ett sjukhus. Jag hade aldrig önskat mig att få sitta här nu, att vara på sjukhuset var det värsta jag visste.
Dr. Larsson stod i en vit kappa likadan som Ben hade på sig.
- Hallå där Lily, är du här igen? sa Dr. Larsson och kramade om mig. Kramen var hård, jag kände mig trygg hos honom. Han var som en kompis, jag kunde säga nästan allting till honom. Det kändes skönt att iallafall en kunde lyssna och förstå.
- Ja, provsvaret skulle väl komma idag? svarade jag och kramade tillbaka.
- Ha-Ha, jag vet. Ville bara skoja med dig lite. sa han med ett mjukt skratt som gjorde mig varm i hela kroppen.
Jag var rädd inombords. Jag visste ju inte vad han skulle komma med för mening till mig. Hade jag det eller hade jag inte det. Det var frågan!
Kommentera vad ni tycker gärna :)
|
|
|
|
