Vi sa för alltid (kap 5 forts på Adrian & jag |
Femte kapitlet var det här då, ^^ och ja, nu börjar typ allt xD :)
kramar airya
Kapitel 5
Sekunderna sen mellan Adrians stilla kropp med armarna hängandes rakt ner och ett sorgset uttryck i ansiktet är oförglömligt.
Jag kan inte mer än bara stå blixtstilla, helt orörlig och försöker bara andas så normalt som möjligt utan att hjärtat skenar iväg från mig. Adrians blåa ögon är tomma, lappen som han förut höll i handen föll åter igen ner på golvet och de två och en halv meterna mellan oss känns milslånga.
Underläppen på mig börjar darra utan jag förstår varför, men där står jag med ett skenade hjärta och en underläpp som inte kan slutat darra och där står Adrian, min vackra Adrian helt oförstående vad som menas med det som stod på lappen. Och jag kan inte mer än att bara förstå honom, vad han nu än känner, så förstår jag honom. För i hans ögon ser jag att han vet allt om det jag berättat om Rasmus, han vet mina än gång känslor för honom, han vet precis allt och måste ha sett att jag på något sätt efter allt fortfarande har känslor för honom trots jag vägrat se det själv fören nu. Och sen efter vad som verkat som en evighet tar Adrian första talan med låggivmild röst, upprepar samma fråga.
"Vad finns i Bristol, Maria?"
"Du vet vad som finns där." Svarar jag svagt och Adrian bara tittar på mig, ett sorgset utryck men också besvikelse. Så ändrar han frågan, han formulerar om den och dämpat ställer han nästa fråga som jag knappt själv har svar på så att det låter förnuftigt.
"Varför? Vad har han att ge dig mer än den smärta han orsakade psykiskt?"
"Adrian, jag vet inte. Jag har inga svar. Kanske om jag kan få svar…” Jag tystnar då jag inte kom på något mer att säga. Men Adrian fortsätter.
"Genom honom? Hur ska han kunna ge dem?"
"Jag vet inte, snälla, om jag bara får se honom, om jag bara får höra hans röst så vet jag." Rösten börjar bli grötig och jag vet inte längre hur jag ska göra, För en kort minut sen var det självklart att jag skulle åka till honom, och nu, ja nu vet jag inte.
Jag betraktar Adrian där han står och gör sedan den första rörelsen på länge, han går fram till stolen vid bordet och sätter sig med ansiktet i händerna. Så sitter han några minuter och jag gör inget. Ingen av oss gör ett ljud ifrån oss.
Till sist tar han upp huvudet ur händerna. De blåa ögonen är fortfarande tomma, men något nytt har samlats där.
"Maria jag vill inte att du ska leva såhär”, börjar han. När jag tänkte säga något avbröt han mig bara genom att ta upp handen. "Låt mig bara få tala till punkt, jag vill inte att du ska leva såhär, i värld där du dras åt olika hål och att se dig nu såhär förvirrad av dina val, "
Nu förstår jag inget alls, men så kom det in, han syftade mitt val mellan honom och Rasmus. Alla mina val.
Hur jag flydde till London, hur jag släppte in Rasmus i mitt liv och sedan släppte honom, hur jag genom min osäkerhet bara slängde all min tillit och fel kärlek till en person som levde en helt annan värld än jag. Och valet då jag flyttade in hos Adrian. Efter tag börjar jag också förstå vart han vill komma.
"Du är fortfarande ung, knappt arton år och med ett liv som bara börjat, jag gör fel om jag tvingar dig att stanna, du måste få klura ut själv vem som ska få leva i din värld, vem som ska få vara en del av dig. Och vad jag ser här”, Han nickar mot lappen på golvet och min hals snörvlas ihop. "Så verkar det som om det är han.”
”NEJ, ” Förvånad över mitt egna nu plötsliga höga tonfall rycker jag till bakåt, men tar snabbt två kliv framåt igen och känner hur ögonen översvämmas.
”Säg inte så! Jag älskar dig, dig och ingen annan, snälla…”
”Jag älskar dig också, men kanske mer än vad du älskar mig.”
”Sluta!”
”Nej, Maria snälla lyssna, om du nu är lycklig här med mig, varför har du då letat upp hans adress?”
Då tystande jag. Och att tårarna rinner bryr jag mig inte om nu, låt dem rinna, allt jag bryr mig om nu är hur Adrian träffade en öm punkt. För han har rätt, varför ringde jag alla dem stamtalen för att hitta en person jag försökt glömma om jag nu är lycklig här med Adrian?
”Jag vet inte.” Svarar jag ärligt och låter blicken falla ner till golvet. Hör sedan hur Adrian reser sig upp från stolen och går fram till mig. Tar sin hand och lyfter upp min haka med sitt ena finger. Tittar på mig kärleksfullt med blanka ögon.
”Du är mitt allt Maria, och jag älskar dig över allt på jorden.” Jag kan inte mer än att bara svälja och tittat in i Adrians mjuka ögon. Blått möter blått. Så lägger han sina armar runt mig, trycker våra kroppar mot varandra och andas långsamt vid mitt öra. Och jag för mina armar runt honom, kramar om hårt och länge står vi där. Så många tankar flyger omkring inne i huvudet nu, så många känslor, så många frågor och jag har absolut ingen aning om vad som kommer att hända.
”Det är bäst att vi kanske ska ta en paus, du och jag,”
”Nej! Vad är det du säger?” Förskräckt kryper jag ur hans famn och stirrar upprört på honom.
”Du ska åka till Bristol och fundera ut vad det är vad du vill och jag stannar här och väntar, hur lång tid du än behöver, så väntar jag tills du vet.” Adrian smeker ömt min högra kind, jag själv kan knappt andas. Och där står han, lugnt och sorgsen och säger att jag måste åka.
”Jag kanske inte vill åka, du kan inte tvinga mig!” Säger jag till slut bestämt och blir irriterad då det börjar klia på kinderna efter tårarna.
”Jo det vill du. Jag kan se det, du är bara rädd att träffa honom efter allt som hänt. Men du vägrar att inse hur mycket du vill iväg för rädslan står i vägen och blockerar. Stämmer inte det?” Där var den, känslan som jag inte blivit kvitt med. Då, som en lampa tändes fick Adrian mig att förstå den. Det är rädsla, rädsla att träffa Rasmus igen. Som om Adrian kunde läsa mina tankar ler han snett.
”Du ser nu va? Han står i vägen för att du ska kunna leva ditt eget liv, därför vill jag att du åker.”
”Men du då?” Frågar jag knappt hörbart.
”Du då?”
”Jag klarar mig, frågan är om du gör det? Kan du leva här och aldrig få se honom igen?” Där träffade han en öm punkt igen. Vilket fick mig att titta ner i golvet igen, men tittar sedan upp och torkar bort tårarna. Min underbara Adrian, så snäll och omtänksam. Vad har jag gjort för att förtjäna honom?
”Jag hjälper dig att packa, sen kör jag iväg dig.” Jag rycker till, bara tittar häpet på Adrian som verkar ha fattat beslutet åt mig och där med är diskussionen över.
Jag sa adjö till tvillingarna, som började lipa lika mycket som jag när vi kramade hejdå till varandra. De är så sentimentala. Sedan gick vi iväg till verkstaden där Adrian jobbar där han lånade en bil, och nu är vi på väg till någon jag aldrig trodde jag skulle åka till. På väg till en främmande stad, Bristol.
När Adrian för en timma sedan sa att han skulle köra mig dit blev jag chockad. Han är så beslutsam om del saker, framför allt när det kommer till mig, eftersom han tycker jag är så ung och borde ta reda på vem jag är och vad för sorts liv jag vill leva innan jag säger att jag vill leva med honom. Och han har rätt där fast jag inte vill erkänna det, för trots jag är osäker på livet vill jag bo tillsammans med Adrian. Han är min säkra lilla bubbla och där inne kan ingen skada mig, hos honom känner jag mig trygg och kan andas lugnt efter allt jag varit med om.
Jag betraktar honom där jag sitter från passageraresätet och susar över asfaltsvägen.
Tyst följer jag med blicken över hans stora bruna händer på ratten, rak i ryggen och svarta solglasögon på sig. Ansiktet är oläsbart. Men kanske om han inte haft dem på sig, skulle jag ha sett att hans ögon som är blanka, sorgsna och hur han gråter i själen.
Efter ett tag flyttarjag blicken mot vägen och tänker på mamma. Tänk om hon bara visste vad hennes dotter går igenom i livet, vart hennes dotter är på väg nu. Och jag undrar vad Tobias gör nu, umgås han med sina vänner nu och skrattar? Kanske han har träffat en trevlig tjej, eller sitter han ensam inne i huset och deppar?
Ju mer jag börjar tänka på min familj, ju mer saknar jag dem. För hur går det för min pappa? Hur orkar mamma bo i samma hus och veta att hennes man nästan aldrig lämnar sovrummet, alltid tyst och alltid trött.
Bilens däck flyger över vägen och vi kommer närmare och närmare målet. Lappen där Rasmus adress står håller jag hårt i knäet och undrar om han fortfarande bor kvar där. Om han är hemma, hur han mår och om han vill se mig.
”Det kommer att gå bra.” Jag tittar upp, Adrian ser på mig för en kort sekund med sina svarta solglasögon på och kramar om min högra hand men släpper inte taget om den när han sedan för blicken tillbaka mot vägen och jag håller hårt om tillbaka med bultande hjärta.
Det kommer att gå bra, hade han sagt. Men hur vet han det? Just nu känns det som inget kan gå bra. Fråga inte varför, det bara känns så. Och det är vid sådana här tillfällen som jag vill prata med Justin och Dennis, men nu kan jag inte det. Inte ansikte mot ansikte i deras lägenhet ovanför oss.
Efter några minuter sen Adrian sa sitt, det kommer att gå bra, var vi framme i Bristol och jag är mer än bara nervös. Jag är fullständigt livrädd.
___________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 6 jun 09 - 20:08- Betyg:  | | ooh, nurå. FORTSÄTTNING ! geeeeenas :D | | saraarbast - 6 jun 09 - 19:14- Betyg: | | BRA! :D mejla nästa? :) |
|
|
|
