Aiden - I just need a push. |
OKEJ! Så jag har börjat skriva en ny sånhär 5 delars grej nu,
ska försöka posta de andra delarna snart, men jag har bara hunnit
skriva denna än så länge. hoppas ni gillar den och om ni gör det
kommentera gärna, och samma om ni inte gör det förstås haha :D
Sen så ska jag väll bara säga att homofober inte bör läsa denna cus
it will be some guy on guy stuff okej! puss då!
Aiden – I just need a push.
Det är när det gått såhär långt som jag börjar undra vad jag kom hit för från första början, och varför jag gått igenom allt det här när det ändå bara skulle sluta som det gör just nu.
Första gången vi träffades var inne i omklädningsrummet. Jag satt och gömde mig för jag inte ville vara med på lektionen, skulle ändå inte göra någon direkt nytta, jag är ändå bara i vägen på en fotbollsplan. Det var då jag satt där och väntade, på att lektionen skulle dö ut, som du kom in. Ni hade säkerligen en paus eller något. En sådan där drickspaus alla idrottslektioner har. Ditt korta rufsiga svarta hår var dyblött i topparna och ditt ansikte rödflammigt. Du märkte mig inte först utan rusade in på toaletten och man kunde tydligt höra hur du attackerade den stackars vatten kranen. När du kom ut igen hade du kavlat upp ärmarna på din t-shirt. Jag minns hur förvånad jag blev över att någon så smal kunde ha så vältränad kropp. Jag satt på bänken och iakttog dig där du stod framför spegeln och försökte få kontroll över ditt svettiga hår. Det tog säkert fem, sex minuter innan du insåg att du inte var ensam i rummet. Vid det laget hoppade du till och skällde ut mig för att bara suttit där tyst. Du skrattade medans. Det var första gången vi pratade med varandra, första gången din uppmärksamhet riktats åt mitt håll. Jag visste inte vad det skulle leda till, ingenting alls trodde jag då, jag fann dig bara så otroligt, onaturligt vacker.
Sedan dess har mycket hänt. Du och jag, vi började prata. Pratet ledde till att vi började umgås, först i skolan. Sedan efter skolan. Vi blev väldigt bra vänner, vi pratade om allt, och varje sekund vi kunde undanskaffa tillbringade vi tillsammans, gärna ute under träden vid ån. Vänskapen vi byggt upp, utvecklades till slut till någonting annat och jag var inte längre bara Aiden utan jag blev ”din Aiden”. Och det hela började ju så bra som det bara kunde. Vi var lyckliga. Även om andra människor tyckte att det var skam och till och med ibland äckligt, brydde vi oss inte. Vad vi hade, mellan oss, hade ingen annan någonting med att göra. Det var som om vi hade en sköld omkring oss som skyddade oss från allt som kunde hända. Istället, hände allt som inte fick hända.
Jag vet inte när dina känslor började svalna. Jag vet heller inte varför, och vad jag ska göra. Jag vill att du ska älska mig, och att du ska hålla om mig, säga att du inte alls tänker gå och att du fortfarande älskar mig. Vad hände med alla våra drömmar? Jag har så svårt att ta in att det aldrig mer kommer vara något mer ”du & jag”. Aldrig mer några promenader eller skratt framför din gamla videokamera. Säg, vad ska jag göra med allt som påminner mig om dig? Ska jag bara slänga allt och låtsas som att de aldrig existerat från första början. Kanske är det bäst så. Men jag vet att jag inte kan göra det. Du var min första, min enda. Och nu, kastar du mig som om jag vore en trasig leksak. Är jag inte ens tillåten att älska dig längre?
”Jag har hittat en annan”
Det var vad du sa till mig i ditt vardagsrum. Ironiskt nog var det den enda dagen på länge som solen sken riktigt ordentligt och våren börjat titta fram. Min första tanke den morgonen hade varit ”idag kan jag och Lee gå ner till ån och fota blombladen” precis som året innan. Tänk vad tiden har gått fort. Det varade i 19 månader. Du och jag var i 19 månader, sedan slutade det tvärt. Upphörde. Inget mer. Bara du, bara jag, aldrig mera ett enda vi i bilden.
Visserligen lämnade du mig inte helt ensam den där soliga dagen, du hade plockat ihop alla mina saker som jag hade liggandes hos dig så att du skulle slippa dras med mig omkring dig något mer, ”mina saker spelar ingen roll, släng det du inte vill ha” hade du sagt till mig under tiden du hällde i dig någonting som såg ut som whiskey. Jag var alldeles för chockad för att få fram det jag verkligen velat säga, inom mig var jag helt och hållet i kras. Lee hade varit min familj, min enda vän och min själsfrände. Nu var det bara jag, mina föräldrar hade jag ju ingen vidare kontakt med. Pappa är alltid borta och mamma upptagen med, det som hon nu gör. När jag gick ut genom dörren var jag helt stum, det var sista gången jag pratade med Lee. Jag har inte sett honom sedan han gjorde slut.
När jag bad om att få flytta hade mina föräldrar först ingen förståelse, vi hade ju nyss flyttat hit. Jag hade ju Lee här sa de. Fast när jag sa som det var, att det var slut. Blev pappa lättad, han har aldrig gillat idén om två män tillsammans under andra omständigheter än öldrickande. Mamma gav mig någon sorts låtsas empati samtidigt som hon gav mig någon form av pepp prat.
Det slutade dock med att vi flyttade.
Vi hamnade i en liten förort, inte alls långt ifrån stan. Men ändå mitt ute i ingenstans. Att säga mitt ute i ingenstans är väl att ta i, men det känns verkligen som att det är helt ifrån resten utav civilisationen. Men det kanske är bra, ju mindre folk, desto mindre chans att stöta ihop med Lee, vad nu han skulle göra här. Vi är säkert 30 mil ifrån varandra nu. 30 mil. Det känns som en miljon.
Det är här jag befinner mig just nu, i mitten utav ett enormt hav utav kartonger och klädhögar. Egentligen borde jag börja sätta upp hyllor och bädda i ordning min säng och fixa i ordning istället för att sitta här på min säng och tänka tillbaka på det som jag måste glömma. Jag gör en kraftansträngning till att resa mig upp. Klarar det på tredje försöket. Står upp men orkar inte bry mig i att göra något, går istället in på den minimala toaletten bredvid mitt rum. Sköljer mitt ansikte, granskar mina rödsprängda ögon länge i spegeln, jag måste göra något åt mig själv. Har inte fått ordentligt med sömn på veckor nu.
Min spegelbild är grå, precis som resten utav världen. Mitt hår är, tja, vad ska jag kalla det, ett svartbrunt halvlångt rufs som egentligen kunde se riktigt fint ut om jag ville göra något åt det. Ögonen, som för tillfället är alldeles röda på grund av bristen på sömn, är mörka, nästan svarta. Formen på mina ögon är runda, men ändå avlånga på samma gång. Läpparna är stora och fylliga, men inte för mycket. Kindbenen är rätt höga antar jag, jag tror det. Har aldrig varit bra på att avgöra vad som är vad när det gäller kindben. Ögonen brynen har vuxit till sig, brukar alltid plocka dom. Jag antar att det är då min feminina sida tittar fram, men inte annars. Min klädstil är avslappnad, inte speciell på något sätt egentligen. Jeans eller mjukis byxor, t-shirt eller tröja, gärna en mörk huvtröja. Inte ens skorna är direkt anmärkningsvärda. Trots det får jag ofta höra att jag är snygg. Jag antar att jag är det också, är trött på alla människor som nekar deras skönhet och har bestämt mig för att omfamna min. jag kan vara vacker och snygg, till och med sexig, när jag vill det själv. Allt handlar om att tillåta sig själv vara det.
Trots att jag är rätt nöjd med mitt utseende, önskar jag konstant att jag hade sett annorlundare ut, eller kanske varit annorlundare? Min personlighet är precis som min spegelbild. Avslappnad, inte för mer än andra, inte bräkig och framför allt inte framfusig. Jag är mer den typen som är tyst och gillar att iaktta andra människor. Kanske är det därför som Lee tröttnade på mig? För att jag är alldeles för bekväm? En av mina största frågor är; ”kommer jag någonsin kunna gå vidare, älska någon annan eller ens försöka lita på någon igen?” som det känns just nu, är det ett helvete.
Min säng är mjuk när jag faller handlöst mot den. Jag är i en frizon just nu, jag behöver inte vara rädd att stöta ihop med honom på snabbköpet längre. Behöver inte oroa mig för att höra hans röst, jag är för långt borta. Jag kan slappna av. Hjärtat slår hårt i bröstet och mina ögonlock är tunga, för en gångs skull sover jag åtminstone några timmar i sträck, utan att vakna en enda gång.
- - - - -
”Din klass är E, hitta E.” Mumlar jag till mig själv när jag går igenom korridoren. Jag börjar i ett nytt gymnasium, som tur är, är linjerna så pass lika att jag slipper gå om ettan och tvåan. Måste bara komplettera en kurs.
”E, skulle ligga ungefär här.” Jag är sämst på att hitta saker. Lokalsinnet är rätt okej, men verkligen inte när jag är såhär nervös. Jag irrar omkring i byggnaden ett tag, tur att jag åkte hit en timme innan. Rädd för att jag skulle balla ur ifall jag åkte i tid.
”Yes!” Jag känner triumfen stiga när jag ser att sal numret på dörren framför mig matchar det som jag fått uppskrivet på lappen. Jag är precis på väg på att gå in då jag hör röster där inne och ballar jag ur. Rusar in på närmaste toalett och låser dörren om mig. Jag skakar hela jag. Jag har socialfobi och är jätte blyg, och att börja en ny skola utan att känna en enda är inte bra för mitt psyke. Jag lyckas dock resa mig från toalettsitsen och ställer mig framför spegeln, idag har jag lagt manken till och satsar på att ge ett bra första intryck. Låt mig snälla inte förstöra det. Jag tvättar händerna en gång. Tvålen luktar starkt av någon sorts överparfymerad blomma. Torkar händerna. Går ut igen, den här gången på säkrare ben.
Klassrummet framför mig är lagom stort, inte litet och inte enormt utan, normalt. Längst fram finns det ett bord som jag antar används som kateder, och sedan finns det mindre bord som är utsatta i rader. Precis som i ett vanligt klassrum. I klassrummet sitter det än så länge bara fyra elever. Tre tjejer som sitter och fnittrar vid ett bord, framför sig håller de någon form av tidning. Alla håller i varsin mobiltelefon. Längre bak sitter det en kille med blont lockigt hår och finniga kinder. Jag blir lite förvånad över att se att det faktiskt finns människor som klär sig i svartpolotröja och brunorange manchesterkavaj fortfarande och som är i min egen ålder. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Jag drar en hand genom håret, går och sätter mig lite diskret i en av bänkarna närmast dörren. Vill komma ut först av alla när lektionen är slut om det är möjligt. De tre tjejerna har nu riktat sin uppmärksamhet åt mitt håll, det är det här jag hatar mest med att vara ny någonstans. Det ska alltid vara någon som tisslar och tasslar om en.
Skoldagen går i helhet helt okej, precis som vanligt får man presentera sig hundra gånger om varje lektion och besvara samma gamla frågor som alltid. Som till exempel; ”vart bodde du förut?” och ”jaha, hur kommer det sig att du flyttade hit då?” och jag kommer alltid på olika svar varje gång, utan att riktigt veta vad det är som jag säger. Allt är så jävla snurrigt.
- - - - - -
”Så hur trivs du i skolan då?” Mamma frågar mest av artighet tror jag för hon verkar inte direkt lyssna när jag svarar.
”Jodå, fast det är lite jobbigt.” Jo nog har jag rätt alltid, sällan har man hört någon låta så pass disträ som hon gör just nu.
”Jo men så är det alltid.” Säger hon med blicken ut igenom fönstret samtidigt som hon rör i såsen.
”Mm.” Säger jag och suckar. Det har inte alltid varit såhär dött i familjen, men jag börjar tro att mina föräldrar gömmer en skilsmässa för mig, precis som om att jag vore någon jävla unge som inte skulle kunna hantera det. Tss, jag skulle nog bli lyckligare om vår familj blev lite färgstark igen. Om en separation ska vara lösningen så får det väl vara så, bara det händer NÅGONTING.
Kärlek tar alltid slut ändå i alla fall, eller?
Två veckor har gått i den nya skolan och visst, människor pratar med mig. Flickor flockas kring mig, det verkar som att tjejer alltid dras till de killar som är homosexuella av någon konstig och oförklarlig anledning. Men trots det så känner jag mig ändå inte hemma. Hela min värld är helt konstig nu när han är borta, och nu när jag måste klara mig själv, vet jag inte vart jag ska vända mig. Och att jag just hittat lådan med saker med alla minnen med honom i, gör verkligen inte saknaden mindre. Men det konstiga är, att efter att han sårade mig så mycket som han gjorde, har jag på något sätt slutat älska honom. Eller, sluta älska är nog fel ordval. Men jag inser att jag klarar mig utan honom och att jag måste hitta någon som inte är lika elak mot mig som honom. Sedan han sårade mig på det där sättet har jag aldrig riktigt kunnat smälta det och därför, har han ramlat ur mitt hjärta på något konstigt sätt. Och bara det gör så ont att jag kan gå av i bitar.
- - - - - -
Jag blir blekare och blekare för varje dag, jag gillar inte det. Jag har ovanligt blek hy, och jag är så trött på att alltid se halvdöd ut. Det ser bara värre ut med mina röda ögon, men de har blivit mycket bättre nu. Och det känns ju bra det i alla fall. Idag är öppet hus på skolan, jag har ingen aning om vad det innebär med det är i alla fall inga lektioner så det är ju skönt. Om jag förstått det rätt så är det en dag då alla får gå runt i skolan och se hur det ser ut, och vad det finns för möjligheter där. Tydligen ska det även finnas aktiviteter för eleverna också, typ, brännboll och andra tävlingar. Låter inte så jätte lockande men jag beslutar mig från att inte skolka ändå. I framtiden kanske jag kan vara glad över att jag valde att göra det, vad vet jag?
Musiken som pumpas ut ur skolan hörs redan kvarteret bortanför, och jag blir lite glad av det faktiskt. Med snabbare steg går jag emot skolan, möter någon tjej från min klass, jag tror att hon heter Joanie men är inte säker. Lite pinsamt att jag alltid glömmer och blandar ihop namn. Jag hälsar och går vidare, rädd för att hon ska stanna och prata. Vi hade nyligen skolfoto så jag hoppas att skolkatalogen kommer snart så jag kan plugga på allas namn.
Väl inne i skolan är det mycket liv, och det hänger fula ballonger överallt. Känns lite oseriöst i början men man gillar det ändå eftersom det är så mycket energi i den annars döda skolan. Jag går igenom den korridor som jag först irrat omkring i första dagen, nog för att jag känner mig väldigt vilsen när jag går runt där helt själv men jag låtsas som att jag vet vart jag ska och det verkar ju fungera till viss del. Så länge men verkar ha läget under kontroll så tror ju folk det också, så slipper man alla konstiga blickar. Jag har alltid gjort så, spelar ingen roll. Låtsas alltid vara upptagen, jag gör det hela tiden även ifall jag inte tänker på det. Kanske därför ingen vill prata med mig, rädd för att störa. Jag hoppas det är därför och inte för att någon tycker att jag ser hemskt ut eller luktar illa. Eller någonting annat negativt för den delen.
Jag är så upptagen med att verka upptagen att jag inte märker att jag gått ifrån själva grejen. Jag befinner mig på den våning som alla arrangörer håller till, här råder en smått panik. Jag snubblar över tröskeln och några kartonger, men hinner fånga min balans innan det är försent. I mitt, nästan, fall, får jag syn på något som fångar min uppmärksamhet. I hörnet av rummet, längst bort står det en kille. Han är lång och jätte smal, han har långt mörkblont hår som räcker en bit nedanför axlarna och en del av håret är lite uppklippt. En väldigt kvinnlig frisyr. Om det inte var för den manliga kroppen skulle jag nog tagit honom för kvinna, även hans ansikte är väldigt feminint. Han har en fylligöverläpp och hans hy är nästan guldaktig. Jag ser först inte att han är asiat, för hans ögon är så runda, och sminkade att man knappt ser de asiatiska dragen, men hans näsa och panna avslöjar honom. Han måste ha färgat sina ögonbryn för de är i mellanmörka och perfekt formade. Det finns ingen kille i världen som har så perfekta ögonbryn utan att ha gjort någonting åt det. Det är någonting med hans utseende som får mig att rysa. Han är utan tvekan jätte vacker, men det är någonting med hans vackerhet som gör honom läskig. Mystisk på något sätt.
Även hans kläder får honom att se ännu mer mystisk ut. Jag antar att han går design linjen eller någonting i den stilen för jag har inte sett honom, och det borde jag ha gjort om vi nu går i samma skola och design linjen är lite för sig. Och en annan anledning till varför jag tror att han skulle gå design är att han står med två andra tjejer och håller på med tyger. Han själv är insvept i något som liknar en blodrödkimono. Det är fängslande.
De måste ha märkt att jag stirrat för helt plötsligt tittar alla tre på mig med höjda ögonbryn, jag blir genast röd i ansiktet och försöker diskret gå därifrån. Men jag antar att det redan är försent att försöka låtsas som att jag inte stirrat. Jag går hastigt ut ur rummet och skyndar genom korridoren och tänker inte på vart jag går och kommer genats till återvändsgränd. Jag skrattar nervöst åt mig själv, var är jag? Tre år eller? Jag tar ett djupt andetag och vänder mig om, bara för att dunsa in i någonting långt, och mjukt.
”AH!” Jag blir chockad jag hoppar till. Jag är så lättskrämd att det är löjligt.
”Oj förlåt, det var inte meningen att skrämmas!” Det är killen ifrån rummet. Varför är han här för? Förföljde han efter mig hit?
”Eh.. Det är okej, heh.” Säger jag nervöst. Alltid när jag nervös så hamnar min röst i falsett och det passar verkligen inte mig.
”Okej, det här var en annorlunda början på en konversation, haha, jag heter Atsu, trevligt att träffas!” Han sträcker fram sin hand. Det röda tyget faller av en bit och avslöjar hans smala handleder, han ser ut att vara silkes len. Jag tar hans hand, och som jag trott är han silkes len.
”Aiden.” Jag önskar jag kunde säga någonting mer, men jag får verkligen inte fram något. Jag hatar att alltid när jag träffar någon ny, blir jag så stel. Nästan hurtig på något sätt, jag har försökt träna bort det men jag känner mig bara så jävla obekväm.
”Har inte du någon station?” Frågar, Atsu som han tydligen heter, och ler mot mig. Jag antar att han menar ifall jag har någon grej under skoleventet.
”Nej, det har jag inte. Jag är rätt ny här så jag hänger inte riktigt med.” Säger jag, äntligen börjar talförmågan komma fram.
”Åh vilken tur!” Atsu slår ihop händerna och ler stort, jag ser frågande mot honom.
”Ja, alltså, du skulle vara perfekt som modell till min nya kollektion jag ska visa upp idag, han som jag skulle ha haft är sjuk så jag letar efter en inhoppare!” Han ser förväntansfullt på mig. Som vanligt, när jag är obekväm, kan jag inte säga emot. Jag har ingen som helst lust att vara modell i någon konstig modevisning. Jag ser inte ut som en modell heller för den delen, många har sagt det men jag kan verkligen inte se det hända.
Självklart tackade jag ja.
”Det här är Aiden, Tanya.” Atsu går fram till en av tjejerna som jag sett tidigare, den andra ser jag inte till.
”Hej, trevligt att träffas. Hade älskat att småprata men vi måste verkligen jobba nu. Atsu.” Tanya ser strängt på Atsu, som att han har varit olydig eller något.
”Antar att du har rätt, Aiden, ställ dig här är du snäll.” Han verkar gilla att säga mitt namn, för han har sagt det minst 5 gånger de senaste 3 minuterarna. Jag ställer mig på en pall han dragit fram och så börjar han ta mått på min kropp. Jag tycker att det är lite obehagligt, inte bara för att jag står framför en grupp främlingar och jag håller på att dö utan även också för att jag är jätte kittlig.
När Atsu jobbar ändras hela hans ansiktsuttryck. Han ser genast mycket äldre ut, och seriös. Jag undrar om det är han som sminkar sig själv för isåfall är han jävligt duktig. Han står där och varje gång en blondslinga faller ner i hans ögon, stryker han bort den med sin ena kvinnliga hand. Han har perfekta händer. Långa, smala. Naglarna har han målat med ett genomskinligt nagellack. Han kan inte vara straight, så som han ser ut. Det går inte. Hans överläpp är jättevackert formad. Den är plumpig i mitten och ljusrosa. Han ser ut som någon man hör om i sagorna, för att vara ärligt. Varför står jag här och tänker på hur han ser ut för? Jag lyfter blicken och blir generad. Tittar argt in i väggen. Jag gillar inte alls det här, och varför, varför känner jag mig otrogen när jag kollar in någon annan?
Efter något som känns som år, och efter att han har tagit på och av mig tyg remsor, är det dags för en paus. Jag känner mig alldeles slut i kroppen, det är rätt krävande att stå och få kläder sydda på sig två timmar i sträck. Men på något sätt blir jag stolt när jag inser att vi kommit någon vart. Det var länge sedan jag kände mig som en del av någonting.
”Nu ska jag bara sy ihop delarna, du behövs inte här om du inte vill. Men det skulle vara kul om du kunde stanna ett tag till.” Atsu ler mot mig, hans gyllenbruna ögon glänser.
”Visst, jag har ingenting för mig ändå..” Och det är ju faktiskt helt sant, jag har verkligen ingenting för mig och även om jag skulle vilja så skulle jag inte kunna för jag känner ingen och vet ingenting om den här hålan.
”Åh vad kul!” Han ler och biter sig i underläppen. Det känns som att han försöker flörta med mig men det är säkert bara en inbillning av något slag. Varför skulle någon som han flörta med, mig? Jag är så inte hans typ, det kan jag ju få tala om. Han är för fin.
”Modevisningen är ikväll klockan sju, vid Ringen. Vet du vart det ligger någonstans?” Frågar han, jag hade helt glömt bort att det skulle bli en modevisning sen.
”Eh, nej. Jag flyttade hit för två veckor sedan, allt är nytt.” Hur i helvete ska jag kunna hitta till, vart det nu var?
”Just det ja, Ringen ligger vid.. Eller vänta, fast i och för sig, du kan ju ta, nej.” Man kan riktigt se hur han försöker komma på en lösning, en vägbeskrivning.
”Nej vet du vad?” Till slut ger han upp och lutar sig framåt en aning.
”Vadå?” Jag blir förvånad.
”Möt mig klockan fem vid kiosken nedanför skolan, det blir lite tidigare eftersom jag måste vara där två timmar innan, men jag kan inte komma på något annat än det. Är det okej?” Frågar han, genast lite osäker. Jag blir lite gladare när han säger så, för jag hatar att komma till ställen helt ensam, det brukar sluta med att jag inte vågar gå in utan går därifrån istället.
”Jo men det blir jätte bra.” Säger jag och ler. Jag har inte varit såhär glad på länge, och jag hoppas det håller i sig länge. Jag vill verkligen ha den här känslan förevigt.
Klockan börjar närma sig fem, och jag är jättenervös. Känslan jag hade förut är som bortblåst och nu är jag bara extremt nervös i stället. Hela grejen är en dum idé, jag kan ingenting om modelljobb. Jag vet inte ens hur man ska gå för att inte se helt töntig ut. Varför valde de mig för? Atsu hade sagt att jag skulle komma ofixad till visningen för att de skulle göra i ordning mig. Men jag tar ändå mig en titt i spegeln innan jag går. Jag skakar på huvudet och rusar ut, det är ingen idé ändå, jag är körd hur jag än gör.
”Hej!” Atsu står redan och väntar på mig när jag kommer till honom vid kiosken. Han är redan i ordning gjord och jag känner mig jätte skabbig gentemot honom. Hans långa gyllene hår ligger rakt och inramar hans vackra ansikte. Hans ögon är målade i lila och svart, kläderna är vit skjorta, svarta byxor och någon slags svartkavaj på det. Svarta skor och en massa silver smycken.
”Hej, vad fin du är.” Jag säger det innan jag ens hunnit reagera på vad jag tänkt säga, mina öron blir röda.
”Aw, tack. Du är fin du också!” Jag skrattar till, jag trodde att han skämtade först eftersom jag ser ut som jag gör med håret på ända, vanliga kläder och inget alls fixat. Men när han ger mig en oförstående blick förstår jag att han menat allvar och jag får, återigen, röda öron.
Vi börjar gå mot Ringen, som det nu heter, och småpratar. Det är skönt att det inte blir en sådan där jobbig tystnad som det blir ibland.
”Så, varför flyttade du för?” Han ser nyfiket på mig och ler lite. Jag blir tyst ett tag, jag vill inte ljuga för honom men samtidigt vill jag inte avslöja allt på en gång eller alls över huvudtaget faktiskt.
”Uhm, det är en lång historia.” Säger jag och försöker vinna lite tid.
”Jag tror jag hinner med.” Skrattar han mjukt. Jag känner att jag inte har något val än att berätta, fast jag behöver ju inte ta alla detaljer.
”Tjaa, hm, jag hade ett förhållande där jag bodde förut men det slutade illa och jag ville inte bo kvar. Så vi flyttade hit.” Jag ger honom ett litet ynkligt leende, jag har aldrig sagt det där till någon och jag känner mig alldeles tung nu. Lee, varför ska du alltid komma till att förstöra?
”Förlåt om jag tvingade dig till att berätta.” Atsu stirrar genast ner i backen, lätt rosa kinder. Han blir till och med vackrare nu, ett sting i mitt hjärta.
”Nej, nej du tvingade mig inte. Jag har bara inte tittat tillbaka högt någon gång sedan vi flyttat hit.” Jag ger honom ett försäkrande leende.
”Åh.. Men det måste vara jätte jobbigt. Du måste verkligen ha älskat henne, så som du ser ut när du pratar om henne.” Atsu kollar upp mot himlen, jag blir tyst ett tag. Ska jag säga att det är en kille eller ska jag inte göra det? Jag kanske borde vara tyst om det, vill inte förstöra något som skulle kunna bli en vänskap. Men om han är homofob så kan jag inte vara vän med honom ändå, det skulle kännas fel.
”Det är en han.” Säger jag efter någon minut.
”Vem då?” Atsu tittar sig omkring, jag blir lite full i skratt.
”Personen jag hade ett förhållande med, är en kille.” Säger jag sedan, håller andan. Tänk om han blir äcklad?
”Jaha..” Säger han bara efter en stund, sedan ler han lite för sig själv.
”Så pass..” Säger han sedan, och harklar sig lite. Sedan fortsätter vi att gå i tystnad, men det är ingen jobbig tystnad. En mysig tystnad som man bara myser i.
Framme vid modevisningslokalen, annars kallad Ringen, är det total kaos. Det är mer människor än jag trodde att det skulle vara, hur ska det här gå? Jag har ju scenskräck. Människor springer fram och tillbaka, modeller blir sminkade och kläder sys om. Atsu har gått för att fylla i lite papper och innan han gick sa han att jag skulle vänta här, så då gör jag det. Känner mig lite i vägen när ilskna människor puttar på mig för de vill komma förbi och så, men det är så trångt att det är helt omöjligt att inte vara i vägen för någon. Helt plötsligt slår någon på jätte hög musik och mitt hjärta håller på att hoppa ur mitt bröst. Det är någon sorts dålig technobeat musik som alltid förekommer vid början av föreställningar. Efter en halvtimme ungefär kommer Atsu tillbaka, han ser stressad ut.
”Ursäkta att du fick vänta, jag var tvungen att göra lite saker.” Säger han stressat, det verkar som att något är fel för hans annars så lugna ögon är glansiga och en aning röda.
”Det är lugnt, vill du att jag ska göra något?” Frågar jag, kanske att han vill ha lite hjälp eller något, inte för att jag kan något, men jag kan ju försöka i alla fall.
”Nejdå det är lugnt, dig skulle vi dock behöva fixa i ordning, nog för att du är jävligt snygg som du är och, och så, men vi måste fixa dig så man ser bra på catwalken.” Han sluddrar en aning, fast jag skulle också göra det om jag hade en jättestor visning på gång och allt bara är i kaos. Vi skyndar iväg till sminket och där man byter om.
”Jag skulle vilja fixa i ordning dig om det är okej?” Han har lugnat ner sig lite nu, och sätter sig framför mig. Jag har fått en liten röd siden pall att sitta på, känner mig lite som en stjärna.
”Uh, visst.” Säger jag nervöst, fingrar på min tröja.
”Kom närmare, jag ska bara ta bort håret ur ditt ansikte.” Han tar fram ett hårband och drar bak mitt hår. Jag antar att det är nu som han ska sminka mig. Jag har aldrig haft smink i hela mitt liv förutom någon gång på Halloween när jag var liten.
”Sådär, nu ska vi bara ta lite sånt här..” Han börjar smeta på med en massa grejer, först något som jag tror han kallar för foundation, eller något, sen på med något puffigt, hänger inte riktigt med i det han säger. Sen sminkar han mina ögon, näsa och kinder. Sätter i fake örhängen. När jag får se mig i spegeln ser man knappt att det är jag, jag ser mycket kvinnligare ut. Men jag ser inte ut som en transa, tack gode gud.
”Nöjd?” Frågar han och jag nickar stumt.
”Oj jag höll på att glömma..!” Han lutar sig fram över mig, så att jag verkligen kan känna hans parfym. Jag känner hur jorden börjar snurra.
”Du måste ju ha läppglans.” Helt plötsligt ändras atmosfären i rummet, och jag börjar skaka lite lätt. Han lutar sig fram emot mig, han är så nära att han kan känna hans andedräkt mot mitt ansikte. Han sätter läppglanspenseln mot min underläpp och drar sakta. Hans ögon växlar från att se in i mina och på penseln hela tiden, han sluter ögonen en aning. Sedan drar han sig bort från mig. Jag ser ner i backen, kinderna röda. Han står och tittar på mig en lång stund, sedan harklar han sig.
”Jag kanske borde fixa ditt hår nu..” Säger han stumt och jag bara nickar. Vänder mig så han kan släppa ner mitt hår. Hans hand rörelser är mjuka och lätta, han är jätte duktig och jag vill bara att han ska stå och hålla på med mitt hår i evigheter. Varför känns det som att jag håller på att börja gråta? Mitt hjärta slår hårt, och det känns som att luften i rummet försvunnit.
När håret är klart är det jättesnyggt, jag kanske borde göra mig i ordning oftare, jag ser mycket bättre ut såhär. Atsu ler svagt emot mig när jag berömmer honom för hans arbete.
”Du borde gå och byta om..” Säger han sedan och hjälper mig upp, han leder mig till platsen bakom några skärmar där jag ska byta om. Hans hand på min rygg bränner och jag vet inte vad jag ska göra. Han räcker mig kläderna som jag ska visa upp.
”Säg till om du behöver hjälp, det kan vara rätt svårt att få till det” Säger han på andra sidan skärmen.
”O-okej.” Stammar jag fram, klär av mig till linne och kalsonger. Kollektionen handlar om olika världsdelar, och eftersom Atsu kommer ifrån Asien har han valt att jobba med olika asiatiska stilar, jag får bära en röd kimono med gulddetaljer, men som han sa, är det svårt att fixa till det. Och efter många om och men måste jag be honom komma in.
”Jag klarar inte det här..” Piper jag bakom skärmen, jag skäms. Jag vet inte varför men jag känner mig så bortkommen just nu och med tårar i halsgropen försöker jag lugna ner mig. Atsu går med tunga steg till min sida av skärmen.
”Vänta så ska jag hjälpa dig.” Han tar tyget i sina händer och sveper det kring min kropp. Han drar sina händer över tyget, känner så att det sitter bra. Gömmer min kropp under det. Han ser på mig med sina stora varma ögon, det är någonting med dom som gör mig så, ställd. Han lutar sig ner och tar upp det guldiga tygstycket som ska sitta runt min mage. Han ställer sig närmare mig och jag kan känna hur hans hjärta slår mot mitt. Min läpp darrar och jag måste dra efter luft när han drar åt tygstycket. Han stirrar på mig, han är längre än mig så jag känner mig bara ännu mindre. Han sluter sina ögon och rynkar ihop ögonbrynen, drar sig undan.
”Du har 30 minuter på dig, det är snart vår tur.” Säger han när han försvinner bakom skärmen. Han lämnade mig kvar där bakom, tom på luft och med ett hjärta som slår som tusen. Jag faller ner på pallen, aldrig någonsin har jag känt mig såhär konstig. Jag stirrar på min spegelbild. Jag ser ut som någon ur en asiatisk film, jag lägger handen mot min kind. Den är kokhet. Vad är det som händer? Jag hänger inte med alls. Jag reser mig på darrande ben och tar på mig de vita strumporna som hänger på sidan av skärmen. De är sådana strumpor som man har till kimonos och de traditionella skorna som jag även ska ha på mig. Jag tar på mig resten utav utstyrseln och kliver ut. Människor stirrar på mig, gapar och ler. Jag är så obekväm. Vart tog Atsu vägen? Jag klarar inte att gå upp på scenen utan att han står där vid mig.
Jag letar efter honom överallt men ser honom ingenstans. Jag börjar få panik, skyndar mig fram bland alla människor. Det är 10 minuter kvar, 7 för att vara mer exakt. Precis som jag håller på att bryta ihop, får jag syn på honom. Mitt ansikte spricker upp i ett leende.
”Ats– !” Jag avbryter mig själv mitt i mitt ropande. Där står Atsu, men inte ensam, en man står med honom, håller sin ena arm runt hans midja. Atsu ser glad ut, fnittrandes. Jag bara står där, tiden har stannat och jag stirrar på honom, det känns som timmar. Bara gloendes. Först då märker Atsu mig, hans leende försvinner och han ser genast till och med nästan desperat ut. Han ser på mig, ögonen. De där ögonen, han ser förfärad ut. Jag blir iskall inom mig, det är utan tvekan att det var någonting mellan oss, det vet båda två. Jag vet att båda kände av det, är det en ny sport eller? Att försöka såra mig så mycket som möjligt?
Jag tar ett djupt, iskallt andetag. Våra blickar möts när jag går förbi honom, vi är så nära att vi nästan nuddar varandra. Jag skälver inom mig, men jag ska inte låta det här dra ner mig. Jag ska upp på scenen nu, och jag ska visa världen att jag inte är en trasig leksak.
Jag måste klara det här.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Lumiere - 22 mar 14 - 22:33 | | @ilenna herregud vilken rolig kommentar, du har så rätt det är verkligen roligare att få en kommentar som är mer än bara "jättebra" hahaha! Jag tar verkligen in alla ord, och ja, det är väldans många slarvfel i mina skrifter här. Jag håller just nu på att kopiera allt gammalt jag gjort här på dikta (jag menar, de första jag la upp gick jag inte ens i sjätte/sjunde klass hahaha så det är mycket slarvfel och konstiga saker jag skrivit) som jag nu bestämt mig för att fixa till och ladda upp igen så att det blir lite mer verklighets troget och lite mer vuxnare skrivit hahah :$ Verkligen tack för din kommentar! hjärta dig | | ilenna - 18 jan 14 - 18:36 | åh gud vad bra det här var!! Det är när jag läser sånt här som jag bara har lust att radera allt jag själv skrivit..
Du har jättefina beskrivningar och på bara ett kapitel har du lyckats få till 2 karaktärer som redan är väldigt tydliga, men som man samtidigt vill veta mycket mer om.
Jag ser verkligen allt framför mig och när du tex. skrev att Atsu lutade sig fram och aiden kände hans parfym så blev ju jag också alldeles pirrig och kunde typ känna den där parfymen jag med (eller så känner jag bara min egen hehe (a))
Och av någon anledning gillade jag verkligen meningen ´Han verkar gilla att säga mitt namn, för han har sagt det minst 5 gånger de senaste 3 minuterarna.´ haha XD :D
Texten flyter på jättebra också och det är lagom långa stycken. Jag brukar själv tycka det är svårt att få till lagom långa hopp, och när, men det lyckades du verkligen jättebra med. Man fick veta lite bakgrund, lite familj och lite nutid liksom.
Gillar också att man fick skratta flera gånger under kapitlet. Aiden har så gulliga tankar ibland, och när Atsu ser sig omkring efter att Aiden erkänt att det var en Han som han var tillsammans med osv.
Enda lilla kritiken jag har är att det förekommer lite särskrivning ibland (jätte blyg, jätte duktig osv.) men på andra ställen har du skrivit ihop det, så det är nog bara slarvfel!
Förmodligen lite virrig kommentar men jag uppskattar själv när man får höra mer än ´jättebra´ så förhoppningsvis ser du någonting positivt med den ändå! ;D Ska läsa vidare senare ikväll :D | | Cilises - 9 jul 09 - 23:47 | Jag känner ingen som är så bra på att skriva längre berättelser som du!
Det enda lilla jag har att påpeka negativt är att du ibalnd upprepar dig med samma beskrivande ord, vet inte om det är medvetet eller inte men du gjorde det ett par gånger i den här deler. "mysig tystnad som man bara kan mysa i" är ett exempel.
Annars är den bara så underbar så att jag får rysningar! =) | Justmyfault - 6 jun 09 - 23:16- Betyg:  | skitbra!
och underbart att det "slut!" :D
Skitbra story, det populära bxb men samtidigt har du en handlig som inte dykt upp förut, vilket gör det ännu bättre! :)
Du är verkligen en enormt duktig skrivbent! | | Mp3 - 6 jun 09 - 16:06 | HOho. Hela jag skriker högt inombords - du har börjat på en ny hisoria! MAHAH. *Flina brett*
jag gillar verkligen den här. Det känns som om den kommer att bli riktigt, riktigt storslagen. Jag vill bar aläsa mer och mer och mer och aldrig sluta. Du griper tag i mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Jag älskar dina verk!
<3 |
|
|
|
