En svag doft av vanilj {Del 12 |
För att kompensera min seghet när jag skrev förra delen och för att Malin (SilverAndCold) är sjukt rolig att prata med såhär på kvällskvisten och flummar lika mycket som jag (och dessutom ska till Ullared i morgon och måste få något att tänka på) lägger jag ut den här delen redan nu, trots att typ INGEN är inne på dikta.
Sen är det också lite för att ni är världens goaste läsare också :D
Så kommentera nu, och tänk på att det är sent, och att delen kanske är lite konstig på vissa ställen. Jag kollar igenom i morgon xD
Puss och kram och godnatt på er :)
Kapitel tolv
It gets hard but it won’t take away my love
Ville och Rasmus stod på var sin sida om mig, och såg på varandra med blickar som jag varken kunde eller ville tyda. Kanske var det det maskulina sättet att visa avundsjuka och förakt mot någon annan, i enkel översättning, men jag skulle tro att det blandades ut med en hel del andra känslor de två kände för varandra.
”Hej”, sa Ville tillsist. Han höjde ögonbrynen några millimeter, jag tror inte att han ens märkte det själv, och mötte med en överlägset, enligt mig charmerande, leende Rasmus blick.
Rasmus bet ihop och jag såg hur hans käke var hårt spänd.
Jag harklade mig kort, för att på något sätt fånga deras uppmärksamhet. Jag ville inte att det skulle bryta ut något slags gräl dememellan, trots min eventuella idiothandling med Ville.
”Rasmus”, sa jag och vände mig lite mer åt hans håll. ”Det här är Ville. Ville det här är Rasmus.”
Jag pekade med handen åt den vars namn jag nämnde, och de tittade sammanbitet på varandra medan jag presenterade dem.
Egentligen var det bara Rasmus som var sammanbitet hatisk, medan Ville bara såg avslappnat överlägsen ut. Som om han var helt övertygad om att situationen låg i hans händer, och att Rasmus närvaro inte förändrade någonting.
Rasmus, som verkade betydligt mer fundersam och frustrerad över Villes självgoda attityd, öppnade tillsist munnen.
”Rasmus, som sagt”, sa han och nickade kort som hälsning mot Ville. ”Ellens pojkvän.”
Han betonade ordet pojkvän så starkt, att hade det hänt vilken annan dag eller tidpunkt som helst, hade mitt hjärta hoppat över tre slag i ren glädje.
Men nu blev jag snarare irriterad över hans patetiska försök att överbevisa Ville. Som om det faktum att han var min pojkvän skulle ha någon betydelse för Ville. Synnerligen inte eftersom vi eventuellt redan hade korsat den gräns mellan lojal och otrogen flickvän.
Leendet på Villes läppar blev en aning bredare, och jag antog att precis samma tanke hade farit genom hans huvud.
”Där ser man”, sa han uppenbart ironiskt imponerad och skrattade till. ”Så vad säger du Ellen? Ska du med?”
Han flyttade blicken från Rasmus till mig igen, och de skarpa ögonen såg på mig med sån intensivitet att jag trodde jag skulle krympa till minimilängd under dem.
Det var den mest skrämmande och mest respektingivande blick jag någonsin hade mötts av, och den ingav mig känslan att han var hundra procentigt säker på vad han ville ha.
Eftersom mina löjliga försök att frambringa ljud ur min strupe misslyckades totalt, var det Rasmus som räddade mig.
Han la försiktigt ena handen på min korsrygg, och fick mig att känna mig lite stadigare med hjälp av den.
”Ellen och jag ska gå. Hon väntade på att jag skulle sluta”, sa Rasmus och hade jag kunnat slita blicken från Ville hade jag förmodligen gett honom ett tacksamt ögonkast.
Handen på min rygg tryckte aningens lite hårdare för att få mig att börja röra på fötterna. De lydde inte alls när jag försökte mana på dem, och det gick ännu sämre när Ville fnös.
”Jaså”, sa han misstroget.
”Ja”, sa Rasmus ännu mer sammanbitet än tidigare och såg ilsket på Ville som fortfarande bara stod och log åt Rasmus misslyckade försök att bevisa någonting.
Jag såg från den ene till den andre, utan att förstå deras dryga spel mot varandra. Jag visste inte reglerna och tänkte inte ge mig in i det, men jag tänkte definitivt se till att de inte ställde till med något dumt under tiden.
Jag greppade tag om Rasmus vältränade arm med båda händerna.
”Vi ska nog gå nu, Rasmus”, sa jag och försökte få honom att vända sig om och gå med därifrån. ”Vi ses, Ville.”
”Klart vi gör”, sa Ville och såg på mig. Den överlägsna minen byttes snabbt ut mot ett bländande leende, som jag förstås inte kunde låta bli att bli alldeles varm om kinderna av. ”Jag hör av mig.”
”Hejdå”, mumlade jag förläget och dolde det leende som ofrivilligt letade sig fram över mina läppar genom att gömma mig bakom Rasmus arm samtidigt som jag drog med mig honom därifrån.
Han sa ingenting, medan vi gick bort mot cyklarna, tillsammans. Han lät bara armen ligga kvar vid min rygg, och jag höll ett krampaktigt tag om hans arm.
Jag la märke till hur han med jämna mellanrum kastade anande blickar bakom sig, och för varje gång han vred tillbaka huvudet och stirrade ner i marken, blev mer och mer irriterad.
”Kan du lägga av?” väste jag surt och tryckte in armbågen i sidan på honom. Han stelnade till, och jag kände hur han genast drog bort handen från min rygg.
”Vad gjorde han här egentligen?” frågade han lågt, men irritationen låg under orden tillsammans med förvirringen, och surrade som en bortkommen fluga.
Jag bet mig i läppen och svarade inte med en gång. Jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Jag ville inte ens behöva formulera mig.
”Jag vet inte”, mumlade jag tyst och hoppades att han inte skulle höra mig. ”Vi pratade bara lite…”
”Du ville prata med mig?” påminde han mig i frågande ton. Så plötsligt att jag knappt hann avsluta min mening. Jag såg förvånat på honom, för han avbröt aldrig någon annan.
Men den tanken höll sig inte kvar i min hjärna särskilt länge, när jag insåg vad han uppmanade mig till. Han ville att jag skulle berätta vad jag var tvungen till. De enda orden min mun vägrade forma, och de enda ord som mina stämband inte kunde frambringa.
Jag harklade. Jag stammade. Jag försökte börja om. Men ingenting fungerade, så slutligen fick jag tvinga mig själv att åstadkomma det minsta lilla svar.
”Det var inget särskilt”, mumlade jag förläget, och kände hur lögnen brände i munnen på mig.
”Jaha”, sa Rasmus, till min förvåning. Sen ingenting mer.
Ingen av oss sa någonting på ett tag, medan Rasmus ställde sig för att låsa upp cykellåset. Jag stod vid sidan av och betraktade medan hans händer arbetade med att få in nyckeln på rätt ställe. Det tog honom en bra stund, och det var nästan så att jag började undra om han gjorde det medvetet.
”Så… vad har du gjort i helgen?” frågade han när han äntligen klarat av att frigöra cykeln från sitt lås. Han rätade på sig, svepte bort det mörkblonda håret ur sina mjuka grå ögon och såg på mig.
Jag bet mig hårt i underläppen, och funderade ett ögonblick på vad jag skulle svara honom.
Emil ville att jag skulle berätta, det visste jag, och innerst inne insåg jag nog också att det bästa jag kunde göra var att förklara allting som hade hänt för Rasmus.
Men ju mer jag tänkte på det, desto mer motsträvig blev min hjärna på att följa den idén. Ju längre tid det gick, desto dummare verkade den tanken. Jag hade ingenting att säga, för jag visste inte vad som hade hänt.
Så jag tog ett djupt andetag, och ryckte på axlarna medan jag vred huvudet åt ett annat håll.
”Inget särskilt”, sa jag och vägrade att möta Rasmus blick.
”Inte alls?” frågade han, och jag tyckte mig kunna urskilja besvikelse i hans röst.
”Nepp”, sa jag bestämt igen, och försökte låta så obesvärad som möjligt.
”Du har alltså bara suttit hemma?” fortsatte han.
Jag rynkade ögonbrynen.
”Precis.”
”Okej.”
Han lät inte precis övertygad, och undertonen i hans röst var nästan sarkastisk.
Jag kände nyfikenheten riva i mig, och jag ville så gärna få reda på vad som rörde sig i hans huvud just då. Ville veta vad han tänkte, vad han kände och vad han funderade på.
Det var tyst en längre stund mellan oss, och han gav mig bara en kort blick som talade om för mig att jag skulle hoppa upp på cykelns pakethållare.
Det gjorde jag, och kort därefter satt han upp på cykelsadeln och började trampa iväg oss från skolans område.
Han styrde cykeln ut genom de stora grindarna, och jag höll ett stadigt tag med båda händerna om hans midja. Medan han med vana tag trampade iväg oss längsmed den raka sträckan, kunde jag inte låta bli at vrida huvudet bakåt. Ville stod fortfarande kvar vid staketet, med händerna i fickorna och såg efter oss. När han mötte min blick, log han brett så att de alldeles vita tänderna nästan glänste i solskenet, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
Sen vände jag generat tillbaka huvudet, och pressade ansiktet hårt mot Rasmus rygg. Borrade in näsan i hans tunna tröja, och försökte att inte tänka på någonting annat än hans doft medan husen och bilarna runtomkring oss svischade förbi utan att jag märkte det.
Jag kramade hårt om hans mage. Liksom krampaktigt, som om jag var rädd för att släppa. Kände hans in- och utandningar i takt med att hans mage och bröstkorg höjde och sänkte sig.
Han trampade. Hårt och stadigt. Vant och bestämt.
Cykelns tunna, smidiga däck rullade snabbt längsmed gatan, och jag höll mig utan svårigheter kvar på pakethållaren.
Det var en av sakerna jag tyckte så mycket om med Rasmus. Tillskillnad från alla andra killar som gick i tredje ring, körde han inte runt i bilar och skröt om sitt körkort. Han nöjde sig med sina mång-växlade cykel, och gick aldrig någonstans utan den.
Jag fick alltid sitta bakom honom, och trycka mig mot hans rygg medan han tog oss dit vi ville, som om det var den självklaraste sak i världen.
Jag hade ingen koll på någonting medan vi i behagligt tempo rullade förbi affärer och hus på hans blå cykel. Jag blundade hårt och kände vinden fläkta i mitt hår medan tankarna vände sig för fullt i mitt huvud.
Jag hade sumpat min helt öppna chans att berätta för honom om festkvällen. Hade jag bara kunnat förmå mig att få det ur mig, så hade jag inte behövt sitta där på cykeln och våndas inuti mig själv. Hade jag bara haft lite förstånd nog att tala sanning, hade jag inte behövt ha sån ångest.
Men nu var det försent, och jag skulle istället vara tvungen att skapa mig ett eget tillfälle att förklara det för honom, vilket jag visste skulle bli tio gånger så svårt som det redan var.
Plötsligt kände jag hur Rasmus fick cykeln att sakta in och tappa fart. Jag såg upp från hans rygg, och såg mig omkring. Insåg att vi hade stannat framför det grå, rektangulära betongblock som föreställde det hus där min och mammas lägenhet fanns.
Rasmus hoppade av cykeln, och jag tog mig försiktigt av pakethållaren för att inte göra hål i mina tunna nylonstrumpbyxor.
I vanliga fall brukade Rasmus hjälpa mig av, genom att antingen lyfta ner mig i och med att jag var betydligt mindre än honom själv, eller åtminstone stödja mig med handen. Nu var han upptagen med att hålla cykeln still, medan han tittade ner i asfalten.
Jag slätade försiktigt ut mitt pösiga linne så att det blev alldeles rynkfritt, efter vilket jag harklade mig försiktigt och fick honom att titta upp.
Hans blick var så annorlunda. Jag hade aldrig sett honom så… ledsen, och besviken. Varma, grå ögon som brände hål i min kropp.
”Ellen…” började han, och rösten gjorde precis lika ont som hans sårade blick. ”Helt ärligt, så är jag trött på det här nu.”
Hans ord ekade högt runt omkring mig, och jag stirrade oförstående på honom.
”Trött på vad?” ifrågasatte jag, försiktigt. Egentligen rädd för svaret.
”Trött på att du inte vill ha med mig att göra längre. På att varje gång du ser mig så vänder du och går därifrån. Jag är trött på att du inte pratar med mig längre, och knappt ser mig i ögonen. Det har hållit på såhär i en vecka nu snart, och jag orkar seriöst inte mer.”
Han höll hårt om cykelstyret, men jag såg på honom att han sakta tappade greppet om sitt lugn. Han blev mer och mer frustrerad för varje ord, och jag förstod varför, men visste inte vad jag skulle säga.
”Ellen. Det här funkar helt enkelt inte längre”, sa han och hans plågsamma uttryck i de där fantastiskt mjuka grå ögonen fick mig att vilja gråta.
Men istället tvekade jag. Rynkade ihop ögonbrynen och såg förvirrat på honom.
”Vad menar du?” frågade jag därför efter en kort stunds tystnad.
”Du och jag. Det går inte”, förtydligade han.
Såg rakt på mig.
Medlidsamt.
Sorgset.
”Vadå ’går inte’?” upprepade jag, hans nyss sagda ord. Gjorde en kort grimas.
Som om jag inte förstod. Som om jag inte kunde se meningen med det som var hans konstaterande. Han såg på mig med en blick som var helt och hållet ärlig.
”Jag vet vad du gjorde med Ville. Du behöver inte förklara dig. Jag tror bara att jag hoppades att du skulle berätta det självmant för mig. Men det spelar ingen roll. Är det vad du vill ska jag inte hindra dig och…”
Rasmus röst bröts, och jag hörde hur den skälvde till innan han tystnade.
”Det är inte vad jag vill”, muttrade jag sanningsenligt, men han låtsades inte höra mig.
”Det blir bäst såhär, Ellen. Vi har i alla fall bara ett par månader kvar tillsammans.”
Det tog flera sekunder för orden han uttalat att färdas hela vägen upp till min hjärna. Det var som att han hade talat grekiska, för jag förstod inte ett ord av vad han sa. Kanske för att jag var förvånad, eller för att jag undermedvetet bara vägrade ta in det han sa.
”Va?” sa jag, helt ställd.
”Jag åker dagen efter skolavslutningen. Till USA. Ett par kompisar ska dit och jobba över sommaren, och jag har bestämt mig för att följa med. Jag tror som sagt att det blir bäst så. Både för dig och mig.”
Kompakt, skrikande, outhärdlig tystnad, var det enda som följde därefter.
Hans grå ögon såg rakt igenom mig, som de alltid gjorde.
Min kropp skrek av motargument till hans påstående, men min mun förblev stängd och inte ett ljud hördes ut.
”Det som hände… Jag menade inte… Förlåt… Jag…” stammade jag osammanhängande, medan de första tårarna svämmade över och rann ned längsmed min ena kind.
Rasmus flyttade sin hand från styret, och torkade varsamt bort tårarna med tummen. Tröstande. Värmande, trots den lilla beröring. Jag ville rysa. Jag villa stanna tiden, så att vår hud för alltid höll ihop.
”Det är inte för att…” Han tystnade. Verkade leta efter rätt ord. ”Det har inte med det som hände mellan dig och Ville att göra. Det är inte därför. Det bara går inte.”
Jag såg tomt på honom. Min blick uttryckte ingenting.
Hjärnan arbetade hårt för att förstå och ta in allt det som höll på att hända runtomkring mig. Försökte förstå.
Han, Rasmus. Min älskade pojkvän Rasmus. Rasmus som jag varit tillsammans med i fyra månaders tid. Han stod precis framför mig, såg mig i ögonen, och sa att förhållandet mellan oss, inte skulle fungera längre. Att det var slut.
Att det var bäst så.
”Men… Men jag älskar ju dig?” sa jag i frågande ton. Som om jag trodde att det skulle lösa allting.
Rasmus log glädjelöst, och strök mig varsamt och ömsint över kinden.
”Jag är rädd att det inte räcker”, sa han och det ryckte lite löst i hans ena ögonlock. ”Vi hör helt enkelt inte ihop.”
Han släppte mig, och platsen på min hud där han nyss rört vid mig blev alldeles kall igen. Han vände sig om. Greppade tag om cykelstyret med båda händerna och satte sig på sadeln. Såg mig i ögonen, medan jag bara stod bredvid och såg honom göra sig redo att lämna mig.
”Förlåt”, sa jag ynkligt.
Han skakade på huvudet. Svarade inte. Började bara trampa ifrån mig, snabbare och snabbare, utan att ge mig så mycket som en sista blick.
Och kvar på trottoaren stod jag, med tårfyllda ögon, och ett bultande tomrum i hjärtat. Det hål som han skapat, när han tog sin del av mitt hjärta med sig.
~*~
Kommentera?(A)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 27 jul 10 - 19:23- Betyg:  | | Åhhh!!!!! | | johannasflikka - 1 sep 09 - 17:36- Betyg: | jag hatar rasmus eller älskar eller jag vet inte :S
super bra ! | | bajsabajs - 14 jun 09 - 23:54- Betyg: | | åh så sjukt bra! | | ofyndig - 12 jun 09 - 22:40- Betyg: | Nu gråter jag..(även fast jag dras till ville)
vill ha mera nu .. mejla ! | | prickigthallon - 7 jun 09 - 18:54- Betyg: | | HERREJESUS! :O | | Neon - 7 jun 09 - 17:56 | | Oh nej... o.o | | NeMriA - 6 jun 09 - 18:29- Betyg: | men va fan o.o det skulle ju inte bli såhär ;_;
nu tycker jag inte om Ville längre -.-
jag ska hoppa in i novellen och krama Rasmus har jag bestämt, sådeså! *galen blick*
eh, jag tror det är bäst att jag är tyst nu, annars kommer jag bara få anfall eller något -.-
okej det får jag ändå: KHJGFSIJL DET SKULLE INTE BLI SÅHÄÄÄR ;_;
hm, ja.
bäst<3 | | JessicaKarlsson - 6 jun 09 - 15:47- Betyg: | men men men ... ;o dewt är ju taskigt :/ duummma dummma villle och dummma dumma rasmus ;o
jag hoppas de löser sig på något sätt (aa)
meeeeeeejla! :D | | LoveMusic - 6 jun 09 - 14:57- Betyg: | *stirra på dig*
*stirra på dig lite till*
*känna hur det blir torrt i ögonen för att jag inte har blinkat*
*stirra på dig*
JAMIE!!! *skrika högt och gällt* RASMUS gjorde SLUT! Han LÄMNADE henne. Utan ens någon lite fin avskedskyss! :O
Och... och... hon tänkte på VILLE när hon åkte med Rasmus! Och GAAAAAAAAAAH! Ville tar över världen *fortsätta med sur-stirrandet*
Det känns som om jag är den enda som är team Rasmus :( | | Rosapapper - 6 jun 09 - 14:01- Betyg: | | Alltså fy fasiken hur bra du skriver:o!!!!!!!!! | | -Cute - 6 jun 09 - 10:42- Betyg: | | on noes :'< men men...o; | | SilverAndCold - 6 jun 09 - 00:13- Betyg: | Okej. Det här var inte vad jag hade väntat mig
Jag älskar fortfarande Ville, tro mig, men nu tycker jag helt plötsligt synd om Rasmus :o
Ja, JAG VET att jag har sagt att jag hatar honom, men nu blev allt bara så sorgligt, och han verkade så ledsen och... Det blev bara för mycket helt enkelt :(
Och hmmm... Vem kan ha berättat det för honom?! Det ser jag fram emot att få reda på. Veeem är skurken? (6)
You know, först trodde jag att det inte skulle bli någon jag-vill-göra-slut-scen, men det blev det ju! Visserligen blev den inte som jag ville (höhö, min drömscen: Ellen säger till Rasmus att hon är kär i Ville och inte vill ha mer med honom att göra 8D) men det här var också helt braigt. Bara Ellen inte deppar ihop nu... Hon ska gå och ha, öh, kul med Ville nu inne på en toalett :D xD (y) Remember, det var faktiskt HON som hade tänkt göra slut FÖRST, så då kan hon ju inte gå och vara ledsen... Dessutom kan säkert Ville trösta henne, gullig som han är :')
Boyah, nu kom jag på varför jag tycker synd om Rasmus!
'Rasmus bet ihop och jag såg hur hans käke var hårt spänd.'
Du vet, jag blir kär i ALLA killar som käken är tydligt markerad på 8) Alla killar, med undantag för Rasmus då förstås, eftersom att han... eh, är blond (a)
Allvarligt talat - jag gillar honom inte. Det låter säkert som det men det gör jag inte!
Jag slår vad om att Villes käke syns även om han inte spänner den, så det så :]
Nu ska jag inte flumma mer.
Tack för en underbar del nu innan jag åker iväg till Ullared :') Jag kommer spendera hela dagarna med att fundera på vad som ska hända härnäst! xD
GOD NATT :D
<3 |
|
|
|
