Lämnad kvar [del 3] |
Nu när jag ändå håller på kan jag ju lika gärna skriva en till del =)
Lämnad kvar[del 3]
En dag, en vanlig morgon, då regnet smattrade utanför skolhuset och
himmlen var djupt mörk, så byttes det lärare i klassrummet för ett tag och
Sara bad mig följa med henne.
Vi gick in i ett rum, ett kvävt skolrum med såna lampor som tillverkar huvudvärk.
Jag hoppades på att hon skulle öppna ett fönster.
Sara drog ut en stol, pekade på den och bad mig sätta mig.
Hon satte sig också, mittemot mig. Först öppnade hon fönstret, som om hon hade läst
mina tankar sedan riktade hon sina ögon, rakt in i mina, så där djupt.
- Jag undrar Sanna, hur du egentligen mår? Om du vill kan du berätta det för mig.
Men du måste inte.
Jag tittar ner en stund, gnuggar bort handsvetten i bordet och tittar sedan upp igen.
Harklar mig.
- Bättre än mamma.
Hon tittar, snällt, bara på mig, avviker inte en blick.
- Jag förstår inte hur svårt det är, men jag kan ana.
Du kan inte ana. Tänker jag, men säger inget.
- Vill du berätta?
Jag rycker på axlarna, funderar en kort stund. Sedan börjar jag.
- Jag saknar honom, han var som den enda jag hade. Eller jag har väl mamma,
men hon har alltid känts så långt ifrån mig.
Sara nickar allvarligt, sedan säger hon att jag inte behöver berätta mer idag.
- Du kan alltid komma till mig, vilken tid på dygnet. Om du bara vill prata eller så..
Jag förstår om det känns svårt, så du väljer själv, men du borde veta att jag iallafall finns här.
Efter det går jag hem, jag slutar för dagen.
När jag är hemma steker jag bacon och ägg. Inne i vardagsrummet ligger mamma. Hon glor på teven.
Jag tror inte att hon märker mig. Jag sätter mig försiktigt i soffan och börjar stoppa i mig maten.
Efter ett tag, vänder hon blicken och muttrar något om att jag kom hem väldigt tidigt.
- Jag slutade tidigt, jag och Sara hade ett samtal, säger jag tyst.
- Vadå för samtal?
- Nä, ingenting viktigt.
- Vadå för samtal frågade jag?
Jag ljuger och säger att det handlade om hur långt jag hunnit i matteboken.
Mamma nickar som om det var något oviktigt.
Jag ska aldrig berätta om samtalet med Sara, då skulle mamma tycka jag var oförskämd
som inte kom till henne före.
Nätterna framöver är besvärliga, jag sover med drömmar som tar sig in i mina tankar som inbrottstjuvar.
När jag vaknar känns min kropp som en isbit, jag kan knappt röra mig. Jag har drömt om pappa, såklart.
Ibland kan jag vakna varm i kroppen, glad som en sol över att jag i drömmen inte alls förlorat min pappa,
men när mörkret når mina ögon, förstår jag att jag fortfarande ligger i mitt rum som Sanna Norman med en
pappa som gått bort i Turkiet.
Mamma jobbar fortfarande, hon drömmer hon med, så hennes dagar på arbetet är tunga och slitsamma.
Ibland måste hon jobba natt, ofta sover jag ensam. När jag vaknar vill jag att någon ska finnas där.
Allt är så tomt. Förut när mamma jobbade natt var pappa hemma, då kunde jag gå över mitt i natten och väcka
honom utav en dröm eller någon annan anledning utan att han blev sur.
Han var fantastisk. Mamma skulle aldrig bli så, det visste jag. I hela mitt liv
hade mamma varit så frånvarande, aldrig hade hon varit min mamma.
Jag vill att hon ska vara stolt över mig. Precis som pappa var när jag kom hem med mina medaljer
från springloppet. Nu ville jag att mamma skulle vara stolt över mig, ifall jag skulle kämpa mig igenom detta.
Ännu en natt, kallsvettig, mamma jobbade. Jag reste mig förtvivlat, gnuggade bort tårarna i ögonen
sen dök Sara upp i mina tankar. "Du kan komma till mig vilken tid på dygnet.
Jag tvekade på att gå dit, jag stirrade på klockan, den var tre. Men jag hade bestämt mig redan.
Jag tog på mig ett par byxor och en tjock tröja, sedan korsade jag gatan och tog höger några gånger, tills jag nådde
Saras hus.
Jag ringde på ringklockan, jag fick vänta ett tag. Sedan kom Sara ner i sin rosa morgonrock,
hon tittade med disiga ögon på mig.
- Jaha är det du! Kom in.
- Förlåt, jag skulle inte kommit såhär sent men..
- Jo det skulle du, du kommer när du vill. Det har jag ju lovat, sa hon och log.
Hon ställde fram två koppar med te, sedan satt vi vid hennes bord i flera timmar och pratade.
Allt kändes konstigt, att jag satt här med min lärare och pratade om mitt liv.
Sara gjorde mig lugn och hon fick mig att känna att jag betydde nånting, iallafall nånting.
komentera, snälla? :) ska jag fortsätta?
ganska kort ;) men det blir fler delar
|
|
|
|
