Lämnad kvar [del 2] |
Här är en ny del av novellen "Lämnad kvar" läs 1an också! :)
Lämnad kvar[del 2]
Besvikelsen, sorgen, tröttheten stannade kvar inom mig inom den närmsta
framtiden. Varför svek han mig, lämnade mig så där? Inte ens ett hejdå.
Ett sista förväl, han bara försvann, tyst, omärkbart.
Allt var kaos, hjärtat kändes trasigt, själen död. Allt inom mig, var förstört, dött, det enda som levde
var min kropp. Jag tror aldrig att mitt inre kan lagas igen.
Mamma märkte min spade som stod intill mig, den spaden jag använt till att gräva ner mig i depressionerna.
Hennes ord, som hela tiden upprepades, hade jag stängt mitt öras dörr för.
Jag orkade bara inte lyssna. Jag hade hört första gången hon sa det, dom andra gångerna, stängde jag av totalt.
Mamma fick vansinnesutbrott, blev helt hysterisk, visste inte var hon skulle ta vägen.
Jag tyckte synd om henne, då hon höll händerna om huvudet sådär, förblindades av slöjan av tårar och
skriken från drömmarna hon ofta drömde om nätterna.
Ofta kramade jag om henne, så som hon gjorde på mig när jag var liten, mjukt och snällt, men hon fortsätte
bara gråta. Jag kände mig värdelös. Totalt värdelös.
Jag betydde ingenting, ingenting kunde jag göra, pappa hade ju lämnat mig, det var bara att inse sanningen, här
i mitt, Sanna Normans liv.
Natasha från 7b knackade på min axel, jag vände mig om, studerade hennes ansikte snabbt. Chokladbrunt hår, chokladbruna ögon, smaragdgrön-
klänning, hjärthalsband. Okej, tillbaka till verkligheten.
- Hallå?? viskade hon, och det lät som hon sagt det fler än en gång.
- Ja, hej?
- Lektionen har börjat, du sitter i fel klassrum, du märkte nog inte då dom andra gick.
Vi har ju Sara nu, o ja, jag skulle bara påminna dig, eller säga att du skulle komma,
annars får du ju en anmärkning, sa hon och log stillsamt.
Jag nickade och pressade fram ett litet leende, hon gladde sig åt det, verkade det som.
Gunilla tittade på mig och Natasha när vi kom, hon log glatt. Tittade med sina vänliga ögon, ingen annan kunde det.
Hon sken, hela hon, till och med jag, kände mig på bättre humör när jag såg hennes leende stråla.
- Vad bra att du kom Sanna!
Jag nickade och gick till min plats, Tina satt där. Hon var fräknig, hade ett bollformat ansikte och en mage som bestod av
mestadels fett. Hon brukar måla sina naglar glittriga, sånt nagelack som jag hade när jag var liten.
Jag älskade nagellack, speciellt med glitter. Pappa brukade ta hem några nagellack från sin lilla butik. En gång kom
han hem med ett ljusrosa nagellack med silvriga stjärnor i. Det använde jag hela tiden.
Sara handlade ofta på pappas butik, hon brukade köpa sina gröna glasburkar där, sedan kom hon också dit för att prata med pappa.
Pappa var en trevlig snubbe, alla gillade honom, han var alltid glad, skämtade jämt, vad det än gällde så tänkte han alltid positivt.
Men han kunde vara allvarlig också, det var det bästa med min pappa. Dom kvällarna vi satt, länge framför den brinnande kakelugnen och han lyssnade,
hela tiden, på vad jag berättade.
Jag hoppades han lyssnade, då jag berättade mina sista ord för honom, då han låg placerad i den vita kistan.
Det hade varit så vackert, även om livet kändes borta, så långt borta.
Tusentals rosor låg på kistan och visade, hur älskad han är.
Men att tänka på hur vackert det var på begravningen, gav mig ändå inget motstånd på dom sorgsna tankarna.
Ingen kunde nog ta dom ifrån mig. Jag ville inte, att någon skulle slita dom ur min tanke heller, för då skulle jag svika pappa.
Nu svek jag honom inte, jag tänkte på honom hela tiden och jag hoppas han förstår, hur mycket jag egentligen saknar honom.
Min egna pappa.
|
|
|
|
