Natten nr 2 |
Jag öppnar ögonen. Jag är 10 år och jag skriker. Vet inte varför jag gör det, känner bara en oerhörd längtan efter att skrika. Så det gör jag.
Mamma och pappa kommer in och försöker trösta mig. Det går inte först men efter en halvtimma eller så börjar jag lugna ner mig. De frågar vad som hade hänt och varför jag började gråta. Jag svarar att jag inte vet, jag behövde bara bara skrika. De trodde att jag hade haft en mardröm, och att jag behövde tröstas. De gick in och lade sig igen. De skulle upp till jobbet tidigt och behövde sin sömn.
Sen låg jag där igen. Ensam och rädd precis som förut. Jag började lyssna på allt som var omkring mig. Klockan som tickade, kranen som droppade, pappa som snarkade.
Efter ett tag började jag känna något. Något som drog i mig.
Sen hörde jag något. Det var någon som sa åt mig att släcka lampan. Så det gjorde jag.
Rösten började fråga mig saker, t.ex. hur gammal jag var och vad jag hette och så. Sen frågade rösten om jag var rädd för den. Jag hade inte tänkt på det, men när jag gjorde det kom jag på att jag inte var det.
Jag sa att jag inte var rädd. Rösten skrattade lite och sa att det var bra.
”Då är det mycket roligare”, sa den.
Fortsättning följer...
|
|
|
|
