När ljuset av dig slocknar |
Betonggolvets kyla spred sig från hennes bara fötter in i hennes späda kropp. Hennes steg hördes knappt och andetagen bildade silvergrå ånga framför hennes synfält.
Hennes hand for över den skrovliga grottväggen och hon slöt ögonen.
Men trots det kunde hon fortfarande se rummet framför sig. För hon visste mycket väl hur det så ut, trots att mörkret låg tätt inpå.
Det var litet, utan fönster med skrovliga väggar och betonggolv. Det fanns en dörr, men den gick endast att öppna från utsidan.
Hon suckade. Det var hennes fängelse, det hade alltid varit hennes fängelse och det skulle fortsätta vara hennes fängelse.
Ett ljud från dörren fick henne att vända sig hastigt om och öppna ögonen. Hon möttes av ett klart ljussken och hon var tvungen att kisa för att inte bländas. En skepnad i dörröppningen syntes med ens och hon drog skrämt efter andan.
Han hade kommit.
Hon hörde hur Han sa hennes namn och tog ett steg in i rummet. Så gjorde hon själv. Hon var rädd för Honom, det var Han som gjort henne till fånge från första början. Han tog ett till steg och tvingade henne längre in i rummet, upp mot väggen. Han kom närmare och närmare, tills allt hon såg var Hans massiva gestalt.
*
Egrathiel sträckte på sin värkande rygg och stödde sig med hjälp av spaden i sin hand. Han strök bort den honungsblonda luggen ur ögonen och såg ut över åkern med ett bekymrat ansiktsuttryck.
”Vart är Thamiel?” frågade han och vände sig om mot sin andra bror, Ehiró.
Ehiró tittade upp.
”Han skulle prata med mor om något” svarade han kortfattat.
Egrathiel log. Det var sådan Ehiró var. Sparsam med känslor och gav alltid korta svar.
”Jag går hem nu.. Följer du med?” frågade han och lyfte upp spaden på axeln. Ehiró ruskade på huvudet och återgick till arbetet.
Egrathiel sköt upp dörren. Den knarrade lågt och motvilligt. Han sparkade av sig stövlarna och klev in i rummet.
Det var sparsamt möblerat, och en kombination av sällskapsrum, kök och matsal. Han ställde spaden utanför och drog igen dörren bakom sig. Han hängde av sig jackan på en krok bredvid dörren och tog ännu ett steg in.
Det var tyst och stilla i huset. Vilken utomstående som helst skulle kunna tro att det var ingen hemma. Men Egrathiel visste bättre.
Koppargrytan på spisen och kapporna bredvid hans skvallrade om att det var någon hemma. Han log för sig själv och såg sig omkring i sitt hem. Dörren till moderns rum var stängd.
Försiktigt, väl medveten om att han gjorde fel, smög han närmare den stängda dörren. Dova röster kom snart inom hörhåll och Egrathiel ansträngde sig för att höra vad de sa.
”Vi borde skicka ut fler att leta efter henne!” hördes Thamiels djupa röst.
”Herre gud Thamiel! Det var tretton år sedan, hon är död” svarade deras mor trött.
”Nej! Hon är inte död! Det kan hon inte vara” fräste Thamiel.
”Släpp henne nu! Det är dags att gå vidare” Moderns röst började låta irriterad.
”Hur ska jag kunna släppa Emila? Hon är…”
Men Egrathiel hann inte höra vad Emila var, eftersom Ehiró klev in i hallen i samma ögonblick. Egrathiel spratt till och drog sig snabbt bort från dörren. Han vände sig mot Ehiró och försökte se så oskyldig ut som möjligt. Ehirós ögon smalnade och han blängde anklagande på Egrathiel.
”Du har tjuvlyssnat” sa han.
”Vem är Emila?” frågade Egrathiel och ignorerade totalt vad Ehiró sagt.
Ehirós reaktion var inte den han väntat sig och omedelbar. Han spärrade upp ögonen och vägrade säga något. Han trängde sig förbi Egrathiel och in på deras gemensamma rum, men Egrathiel följde inte efter. Ehiró var inte den sortens person som avslöjade hemligheter.
Egrathiel suckade och satte sig vid köksbordet i väntan på middag.
Hösten slog till på allvar och löven ändrade hastigt färg från lummigt gröna till olika nyanser av guld, röd och orange. Kylan slog till på nätterna och det frös till ordentligt när temperaturen sjönk under nollstrecket. På gården var arbetet med att skörda innan den blev förstörd av frost.
Men trots allt arbete kunde Egrathiel inte släppa tanken på Emila. Vem var hon? Hur var hon? Varför visste inte han om henne? Tankarna virvlade runt i kroppen på honom och gjorde det svårt att koncentrera sig.
Tillslut gav han upp och beslöt sig för att fråga sin mor. Han sökte upp henne vid slutet av dagen och bad att få tala med henne. Hennes gråa ögon tittade oförstående upp på honom, men visade in honom på sitt rum och stängde dörren efter sig.
”Vad ville du prata om Egrathiel?” frågade hon med mjuk röst och satte sig ner på sängen. Egrathiel drog ett djupt andetag.
”Jag vill veta vem Emila är” svarade han.
Isen var bruten.
”Hur vet du vem Emila är?” sa hans mor, plötsligt strängt.
”Det vet jag inte, det är därför jag frågar” sa Egrathiel med en axelryckning.
Greniva blundade och suckade. Hon såg så sårbar ut att Egrathiel ville sätta sig bredvid henne på sängen och krama henne, länge och hårt.
Men någonting hindrade honom.
”Emila försvann för tretton år sedan, hon var bara tre. Och Thamiel skyller sig själv eftersom han var med när hon försvann..” säger Greniva och ler matt.
”Men vem var hon?” upprepar Egrathiel.
Greniva tittar upp på honom med plågad blick.
”Emila var din tvillingsyster”
Kylan spred sig i Egrathiels kropp. Tvillingsyster.
Ordet ekade i honom. Greniva betraktade honom och såg ut som om hon ville säga något, men hon sa inget.
”Jag vill leta efter henne”
Orden lämnade hans läppar utan att han hann hejda sig och meningen hängde kvar i luften. Greniva bet sig i läppen och funderade.
”Jag kan väl inte hindra dig om det är det du vill” sa hon till sist. Egrathiel nickade och gick ut ur rummet. Han ville iväg så fort som möjligt, så det var lika bra att börja packa på en gång.
Han gav sig av i solnedgången.
Hans mor och bröder stod i dörröppningen. Thamiel hade stöttat honom i sitt beslut. Ehiró hade inte sagt någonting. Nej, det var hans mor som motsatt sig hela operationen och bett honom att stanna. Men han hade varit obeveklig.
En sista blick mot huset.
Solen höll på att gå ner och kastade långa skuggor på marken. Tårarna brände bakom Egrathiels ögonlock och han vände sig om mot skogen som låg mörk och tyst.
Han drog ett skälvande andetag och känslan av otålighet att få sätta igång och obeslutsamheten virvlade inuti honom.
Ett steg. Sedan ett till. Stegen mot sitt eget äventyr.
Han slog sig ner för natten i gläntan som Thamiel pekat ut åt honom.
Gläntan som Emila försvunnit vid.
Egrathiel rös och kröp ner under filten som han haft med sig, och somnade.
Han vaknade av att solens första strålar smekte hans ansikte. Han satte sig långsamt upp och sträckte på sig, men avbröt sig mitt i rörelsen.
En flicka, något år yngre än han själv kanske, satt framför honom. Hennes hår var glänsande svart och gnistrande, intelligenta ögon i djupt blått blängda på honom under luggen. Hennes kropp var smal och smidigt byggd, och runt halsen satt en silverkedja med ett smycke i samma färg som hennes ögon.
Men det som mest fångade Egrathiels uppmärksamhet var svärdet som hängde vid hennes midja.
Inte heller han kunde sluta stirra på henne.
”Det är fult att stirra” sa flickan plötsligt. Hennes röst var ljus och lät som en bortglömd melodi – full med liv.
Egrathiel återfick fattningen och stirrade generat ner blicken.
”Vem är du?” frågade hon och log. Hennes leende fick Egrathiel att fyllas med en känsla han inte känt förut, men han svarade ändå.
”Jag är Egrathiel, son av Ethamielen. Vad är ditt namn?” svarade han, fortfarande med blicken fäst på marken.
Flickan sträckte på sig.
”Mitt namn är Hëlia, dotter av Helirant” sa hon, med rösten fylld av stolthet.
”Trevligt att träffa dig Hëlia” sa Egrathiel och såg upp på henne.
”Vad gör du här ute? Du är väl son till en bonde, varför är inte du på din gård?” fortsätter Hëlia.
”Fel. Min far var handelsman och en sjöfarare, men jag bor på en bondgård. Men jag letar efter min försvunna syster” svarade Egrathiel och rycker på axlarna.
En min av största eftertänksamhet drar över Hëlias ansikte och tillslut säger hon.
”Jag följer med”
Egrathiel tittade storögt på henne.
”Varför då?” frågade han.
Nu var det Hëlias tur att rycka på axlarna.
”Du behöver någon som kan skogarna utan och innan, och du behöver min hjälp. Du skulle aldrig klara dig annars” sa hon som om det var den enklaste saken i världen.
Egrathiel stirrade på henne.
”Följa med?” upprepade han dumt.
”Ja!”
Egrathiel funderade. Hon hade faktiskt rätt. Han skulle omöjligt klara det ensam.
”Okej… Du får följa med” deklarerade han och suckade. Hëlia sken upp och satte sig tillrätta bland löven med en min av största koncentration. Egrathiel tog ingen större notis av vad hon gjorde utan började packa ihop sina tillhörigheter.
En femtonårig Thamiel håller lilla Egrathiel i handen och framför dem skuttar Emila. Hennes ljusa hår glittrar i solskenet och hon skrattar glatt.
”Här fikar vi” säger Thamiel och brer ut filten de haft med sig. De har kommit till gläntat som Hëlia och Egrathiel befinner sig i för tillfället. Med Egrathiels hjälp börjar Thamiel plocka upp fikat medan Emila undersöker gläntan.
När de fikat klart börjar Egrathiel och Emila leka, men under sträng uppsyn av Thamiel. Men utan att någon lägger större märke till det börjar Emila dra sig längre och längre in i skogen, längre bort från gläntan. Hennes ljusa barnsröst hörs svagt bland trädens stammar och en mansröst svarar henne.
Och snart hörs bara Egrathiels röst som kallar på sin syster och vindens sus i trädens grenar.
Egrathiel hajar till och ser sig omkring efter sin syster.
”Em borta” klagar han och drar i Thamiels arm, som reser sig och ser oroat ut över skogen.
”Stanna här” säger han varnade åt sin yngre bror som sätter sig ner på filten med en duns. Thamiel försvinner ut i skogen och hans prasslande hörs ganska långt.
Efter en stund kommer han tillbaka, men han har ingen Emila med sig. Hans ansikte avslöjar vad han tänker, rädslan och ilskan syns bäst.
”Vi går tillbaka nu Thiel” säger han mellan hopbitna tänder och drar bort Egrathiel från gläntan.
Hëlia drar efter andan och återvänder till verkligheten. Utan att säga någonting reser hon sig upp och börjar hjälpa Egrathiel att packa ihop hans saker. Egrathiel tittar i smyg på henne, men frågar inte vad hon gjorde.
Tillslut är allt hoppackat och de är färdiga att ge sig iväg.
”Vi ska gå ditåt” säger hon och pekar mot öster.
”Och det vet du, hur?” frågar Egrathiel och tittar misstänksamt på henne.
”Jag bara vet, okej?!” fräser hon till svar och Egrathiel blir lätt chockad över hennes plötsliga humörbyte. Istället för att fortsätta argumentera med henne lyfter han upp sin väska på ryggen och börjar gå åt öst, precis som hon ville.
De stannade för natten på en kulle, strax utanför en liten by. Hëlia börjar slå upp lägret och Egrathiel undersöker den stora eken, som Hëlia satt under, närmare.
Han lägger handen på den skrovliga stammen och lyssnar till vad trädet har att säga.
”Hon är ledsen” säger han plötsligt och Hëlia tittar upp.
”Vad?” frågade hon och ser på honom.
”Trädet. Det är sorgset”
Hëlia hånler åt honom.
”Om det är så sorgset, kan du väl fråga varför” säger hon med betoning på sorgset. Egrathiel ryckte på axlarna med ett ”okej” och vände sig mot trädet igen.
”Hon är ledsen för att en man och en liten flicka med blont hår trampade ner hennes dotter för 2 längder sedan” upplyser han Hëlia.
Hon tittar på honom med stora ögon.
”Träd har en annan tidsuppfattning än vad människor har” förklarar han.
”Det vet jag väl” svarade hon och viftade bort hans upplysning. ”Men du kan tala med träd!” utbrast hon.
Egrathiel stirrade på henne.
”Ja, det vet jag väl. Jag har gjort det sedan jag jätte liten” säger han med ett snett leende. Det börjar glittra av upphetsning i ögonen på Hëlia.
”Fråga åt vilket håll de gick” säger hon och ler stort.
”De gick mot bergen” får hon till svar. ”Mannen sa att i bergen fanns det massor av skoj, och det var dit de var på väg.”
Hëlia mörknade.
”I bergen finns det bara farliga varelser, demoner och bergsalver till exempel. Det är ingen plats för människor” säger hon dystert. Egrathiel biter sig i läppen och både han och Hëlia försjunker i sina egna tankar.
”Jag vet en människa som bor i bergen!” utbrister Egrathiel så plötsligt att Hëlia spritter till.
”Vem då?” frågar hon när hon återfått fattningen.
”Amáthen” svarar han och kan nästan inte sitta still. Hans ögon glittrar farligt av äventyrslust. ”Vi måste genast undersöka saken” säger han upphetsat, nu när han äntligen kommit ett steg närmare Emila.
”Vänta lite!” Hëlia höll upp handen för att stoppa honom från att rusa iväg. ”Vi båda är trötta och hungriga. Vi ger oss av i morgon”
Egrathiel blängde på henne, men insåg att hon hade rätt, igen. Han suckar och tar emot fisken som de tillagat och knaprar surmulet på den.
”Jag går och lägger mig” muttrar han efter en stund och kryper ner under sin filt i skuggan av ekens grenar. Han försöker sova, men det är inte lätt. Dels på grund av all upprymdhet över att sökandet på Emila tagit fart på allvar, och dels för att han inte kunde tänka på annat än Hëlia.
Hennes blåa, glittrande ögon, hennes smidiga figur och hennes lena röst. Han ryser nästan av välbehag när han tänker på henne. Med ens kommer han på sig själv med att drömma sig bort totalt och slår bort tankarna på Hëlia. Tillsist sover han djupt.
Hëlia suckade lättat. Det skulle bli mycket lättare att koncentrera sig när inte Egrathiel tittade på. Hon sätter sig i samma ställning som hon gjort vid gläntan och försöker fokusera sig. Men istället för att föras tillbaka i tiden ser hon Egrathiels ansikte framför sig. Hon ruskar bort tankarna på honom, arg på sig själv. Hon kunde inte drömma nu. Hon var tvungen att hjälpa Egrathiel, och hon försöker igen, med bättre framgång nu.
Emila studsar en bit framför mannen och han fattar hennes hand. Han pekar bort mot siluetterna av de höga bergen i öst och säger att dit, dit är de på väg.
Emila skrattar glatt och frågar om de är framme snart.
Mannen ler och lyfter upp henne på sina axlar. Han säger att snart är de framme, och de börjar gå mot bergen.
*
De kom fram till foten av bergskedjan efter några veckor. Vintern hade slagit till och de sjönk ner i decimeter hög snö varje gång de tog ett steg. Snön hade kommit när de avverkat en dagsmarsch från byn och tvingat dem att vända för att inhandla bättre kläder. Nu var de båda klädda i fodrade kappor med huva, kängor och vantar.
De hade kommit fram till berget Frenia en vecka efter att de stannat i byn och stod nu nedanför dess fot.
Egrathiel suckade och kollade upp mot toppen, men den doldes av molnen. Bergets storlek fick honom att känna sig väldigt liten.
”Det är så stort” sa han med vördnad i rösten. Hëlia gick fram till honom och lade handen på Egrathiels axel. Värmen spred sig i hans kropp och han lade sin hand ovan på hennes och tryckte den lätt.
”Men Emila finns där, och vi kommer hitta henne” sa hon mjukt.
Egrathiel visste att hon bara ville lugna ner honom, men hon lyckades.
”Då bär det av uppåt då” sa han med en suck och de började gå på den svindlande stigen in bland bergen.
Kylan var bitande och Hëlia hamnade snart på efterkälken. Egrathiel märkte inget förens han hör ett dovt dunsande bakom sig. Han vände långsamt om och ser på Hëlia. Hon sitter med slutna ögon mitt på stigen. Vinden har blåst ner hennes huva och hennes långa hår är alldeles tilltufsat.
”Jag orkar inte mer” viskar hon och hennes läppar spricker upp för vinden. Egrathiel gick fram till henne och sätter sig ner bredvid.
”Du måste, annars är det ute med oss båda” säger han och stryker bort luggen från hennes ögon. Hon ser upp på honom och nickar. Med hjälp av Egrathiel reser hon sig upp och Egrathiel håller försiktigt om henne.
Efter en lång stund släpper de varandra.
”Jag älskar dig” viskar Hëlia och kysser honom lätt. Egrathiel besvarar hennes kyss och fattar hennes hand.
”Nu går vi” säger han och de fortsätter, fast lite långsammare nu.
*
Vid solnedgången dagen efter kommer de fram till en bergssänka. En strimma silvergrå rök stiger från det lilla huset nedanför. Snön ligger mjukt i sänkan och ger ett inbjudande uttryck. Det lyser ur ett av fönstren på huset och en mörk skepnad rör sig bakom gardinerna.
Egrathiel rös och Hëlia tog hans hand i sin.
”Vi har kommit såhär långt” säger hon och ler tvekande. Egrathiel besvarade inte hennes leende, utan tittar med hård blick på huset nedanför.
Dörren öppnades och en man kommer ut. Han hade gråsprängt, flottigt hår och små blodsprängda ögon. Hëlia drog efter andan och ser förfärat på mannen.
”Amáthen” säger Egrathiel med avsky i rösten och gör en ansats att gå ner i bergssänkan mot mannen som börjat hissa upp vatten ur en brunn, men Hëlia stoppar honom.
”Inte än! Vi är trötta och för tillfället är han starkare än vad vi är. Vi väntar tills han går och lägger sig, då smyger vi in och befriar Emila” säger hon och Egrathiel nickade motvilligt. Hon hade rätt.
De satte sig ner bakom en klipphylla och tände en liten brasa. Hëlia kröp försiktigt närmare Egrathiel och lade huvudet på hans axel.
”Vi kommer klara det” säger hon lågt och Egrathiel kysser henne till svar.
Mörkret la sig runt dem och deras brasa brinner sakta ut. Efter att ha halvslumrat för att samla krafter reser de sig upp och sträcker på sig.
Det var dags.
De smög så tyst som möjligt de kunde ner till huset i den frasande skaren och kikar in genom ett av fönstren. Rummen är tysta och mörka Amáthen sover nog.
Egrathiel och Hëlia såg på varandra och nickade. Han testar dörren. Den var olåst. Försiktigt smyger Egrathiel in med Hëlia bakom sig.
De söker igenom huset, men hittar inget tecken på Emila. Plötsligt hugger en hand tag i Egrathiels arm och han hoppar till. Han vänder sig om med bultande hjärta, men det är bara Hëlia. Hon pekar mot en järngrå dörr. Egrathiel förstår hennes vink och går fram till dörren.
Även denna är olåst.
Han stiger in i det tryckande mörkret innanför dörren.
En trappa leder ner till ännu en dörr och Egrathiel går ner för trappan. Den knarrar lätt, men inte så farligt. Fler knarranden avslöjar att Hëlia är alldeles bakom honom.
Betonggolvet nedanför är kallt och deras andedräkt blir till ånga. Trots deras tjocka kläder fryser de.
Då slår det Egrathiel att de måste vara inuti berget. Han drar kappan tätare intill sig och tar ett steg fram mot dörren, men Hëlia hinner före. Hon skjuter upp dörren. Den ger ifrån sig ett motvilligt gnisslande men går upp.
Det var ett enda rum. Inga fönster och med golv av betong precis som utanför. Men väggarna var skrovliga bergsväggar.
Det var om möjligt ännu kyligare i det här rummet, och på en bädd av filtar kunde man urskilja en gestalt som höjdes och sänktes i takt med andetagen. Den magra flickans ögon lyste och det svaga ljuset utifrån fick dem att tåras. När hon såg Egrathiel och Hëlia kröp hon ihop längs väggen och darrade av rädsla.
Egrathiel blev stum. Han kände mycket väl ihåg utseendet på flickan framför honom.
Det rågblonda håret, den seniga kroppen och de kristallgrå ögonen. Hëlia ställde sig på sidan om Egrathiel och tog ett steg in i rummet, mot Emila.
Emila reste sig snabbt upp och tryckte sig mot väggen medans hon gav ifrån sig små plågade ljud. Det gjorde ont i Egrathiel att se hur hon hade plågats de senaste 13 åren.
”Emila? Det är ingen fara. Det är jag, Egrathiel” sa han försiktigt och satte sig ner på huk. ”Jag och Hëlia är här för att föra dig tillbaka hem.” Han sträckte försiktigt ut handen mot henne. Emila ryckte till när han nämnde hennes namn, men hon drog sig lite närmare, lockad av hans vänliga röst.
”Vem är Egrathiel?” frågade hon med sprucken röst som inte används på länge.
”Jag är din bror, din tvillingbror. Mor, Ehiró och Thamiel vill inget annat än att du ska komma hem” förklarade han och log mot henne.
”Thamiel…” viskar Emila och hennes sinne klarnar.
”Thiel!” utbrister hon och slänger sig runt hans hals. De sliter sig från varandra när tunga steg hörs från trappan. Amáthen har vaknat.
Hëlia drar sitt svärd, men Emila och Egrathiel drar sig tillbaka då ingen av dem är speciellt duktiga på att slåss.
Amáthen kliver in i rummet. Vreden lyser i hans små ögon och svärdet i hans hand blänker till.
Hans blick far från Emila och Egrathiel till svärdet i Hëlias hand. Han morrar ilsket och måttar ett slag mot Hëlia, vilket hon skickligt parerar. Ljudet som svärdsklingorna gav ifrån sig när de möttes ekade i rummet. Både Hëlia och Amáthen attackerar varandra med ilskna rörelser.
Efter en stund vänder Amáthen om och springer ut ur rummet. Med ett ursinnigt svärande följer Hëlia efter honom. Emila och Egrathiel tittar först på varandra, men följer efter också de.
Hëlia och Amáthen har fortsatt duellen utanför, i snön. Hëlia ser helt vild ut. Hennes mörka ögon skjuter blixtar och hennes hår är tovigt, dels på grund av vinden, dels på grund av hennes hastiga rörelser. Egrathiel skulle lägga benen på ryggen och springa därifrån om han inte visste vem hon egentligen var.
Amáthen attackerar plötsligt mot Hëlias hals, men lämnar bröstet oskyddat. Med en snabbhet som Egrathiel inte sett förut duckar hon för att undvika Amáthens svärd och stöter samtidigt sitt eget svärd i magen på Amáthen.
Han ser först chockat på svärdet, sedan på Hëlia. Han drar ur svärdet ur sitt bröst och faller ner på knä. Hëlia hånler mot honom och vänder sig om för att gå.
Men med sina sista krafter lyfter Amáthen upp Hëlias svärd och stöter in det i hennes sida. Sedan faller han död ner.
Hëlias ögon vidgas och hon faller ner i snön. Hennes blod blandas med det vita och Egrathiel skriker av sorg och vrede. Allt verkar gå i ultrarapid. Egrathiel rusar fram till Hëlia och vänder på henne, så att hon ligger med ryggen i snön. Egrathiels kläder och händer färgas röda av hennes blod, men han bryr sig inte. Han faller ner på knä och fattar hennes hand. En blodstrimma rinner från hennes mungipa och hon försöker se på honom.
”Glöm mig inte” viskar hon. Hennes hand blir alldeles slapp och Egrathiels tårstrimmade ansikte speglas i hennes oseende ögon. Egrathiel blir alldeles ifrån sig. Tårarna sprutade och han försökte inte ens dölja sina syftningar.
”Hëlia! Kom tillbaka! Jag älskade ju dig. JAG ÄLSKAR DIG!!!” skrek han och böjde sig ner över Hëlias kropp. Emila går försiktigt fram till honom och lägger sin hand på hans axel.
”Hon är borta Thiel, bort” säger hon tyst och sluter Hëlias ögon. Hon lägger armarna om sin bror och kramade honom hårt.
Egrathiel torkade bort sina tårar och reser sig upp.
”Vem där?!” ropar han ut mot bergen. Emila ser oroligt på honom. När Egrathiel inte från något svar ropar han igen och Emila blir rädd att han blivit galen.
Men så stiger flera varelser fram från ingenstans. De skimrar lika klart som stjärnorna och är klädda i tunna kläder av hjortskinn, men ser inte ut att frysa.
”Hon har kämpat väl, och vi har kommit för att ta henne med oss. Vi lovar att hon ska få den begravning som hon förtjänar. Överlåt Hëlia till oss Egrathiel. Det är dags för Ljusets Härskarinna att återvända hem”
Kvinnans röst är klar och låter som ett strömmande vatten.
Egrathiel stiger åt sidan för att släppa fram varelserna till Hëlias kropp, men de gör ingen ansats att gå fram och hämta den.
Istället lyfter kvinnan som först talat händerna mot himlen och de andra börjar sjunga. Deras sång är sorgsen och kryper in i skinnet. Tonerna letar sig upp mot himlen och Emila snyftar till. Egrathiel lägger beskyddande armarna om henne och håller själv tillbaka en snyftning.
Då tystnar varelsernas sång och det ser ut som om stjärnorna faller ner från himlen. Kvinnan längst fram mumlar några ord på ett okänt språk och små ljusprickar omsluter Hëlia, och plötsligt är hennes kropp borta.
Kvinnan nickar åt Egrathiel och varelserna börjar dra sig tillbaka, lika ljudlöst som de kom och lämnar endast efter sig fotspår i snön, och ett halsband.
Egrathiel lyfter upp halsbandet. Det är Hëlias. Han trycker den mot sitt bröst och låter tårarna rinna då han känner Emilas berörning på sin arm.
”Det är dags att gå hem nu Thiel” säger hon lågt, och Egrathiel nickar.
*
Vägen tillbaka var lång, längre än vad den varit när Egrathiel och Hëlia gått den. Nu var det Emila som gick framför, inte Hëlia som gått bakom.
Egrathiel var knappt medveten om omgivningen runt omkring honom, han gick som i trans. Det var någonting som saknades inom honom och att ett stort svart hål skapats istället.
Våren var på väg. Fåglarnas kvitter ekade i skogarna omkring dem och snön höll på att smälta. Emila märkte förändringen i luften, och försökte få Egrathiel att göra detsamma. Hon försökte allt. Prata med honom, visa honom. Till och med skrika åt honom.
Tillslut fick hon nog.
”Hëlia skulle inte vilja att du deppade ihop såhär” sa hon föraktfullt och fnös åt honom, med ilskan bubblandes inom sig.
Egrathiel hajade till vid Hëlias namn.
”Jag vet inte vad Hëlia vill, eftersom hon är borta” muttrade han argt.
”Varför är du så arg? Det är inte mitt fel att hon dog” fräste Emila tillbaka.
”Jo, det är det! För om inte du följt med Amáthen från första början så hade inte du behövt räddas, och Hëlia skulle fortfarande vara vid liv” skrek Egrathiel åt henne, men ångrade sig omedelbart. Emilas ögon fylldes med tårar.
”Jag bad inte om att räddas” sa hon lågt med tjock röst och började gå med huvudet nedböjt. Egrathiel hörde hur hon försökte dölja sina snyftningar. Han ville säga något, säga att han ångrade sig, säga förlåt. Men han visste inte hur han skulle förmedla orden.
Emila gick framför Egrathiel med nedböjt huvud. Stora, blanka tårar rullade ner för hennes kinder, men hon gav inte ifrån sig ett ljud. Tankarna virvlade runt i henne. Det var sant, det Egrathiel sagt. Det var hennes fel. Hëlia var död på grund av henne. Om inte hon hade följt med Amáthen hade inte Egrathiel gett sig ut för att leta efter henne, och Hëlia skulle aldrig ha dött.
Hon försökte tränga bort tankarna.
”Emila, jag är ledsen. Jag menade inte vad jag sa, det var dumt av mig” Egrathiel lade handen på hennes axel, och ångern lyste i hans ögon. Emila snurrade runt och in i hans famn.
”Förlåt” var allt hon fick fram mellan snyftningarna och Egrathiel höll om henne hårt.
”Det är inte ditt fel” sa han lugnt och Emila släppte honom.
”Är det långt kvar?” frågade hon och torkade bort tårarna från kinderna. Egrathiel ruskade på huvudet och de började gå igen.
Snart kunde man se huset och ägorna runt omkring det. Deras hästar, den lilla tjocka ponnyn Fjord och Thamiels rödbruna märr Frinda, tittade upp och frustade glatt när Egrathiel och Emila närmade sig. Man kunde skymta Thamiel bakom fönstret på ladugården och i deras grönsaksland stod Ehiró och sådde med hjälp av Greniva.
Emila stannade, hennes ansikte antog en blekrosa rodnad och hon skrapade med foten i gruset.
”Tror du de kommer känna igen mig?” frågade hon oroat. Egrathiel log till svar och tog hennes hand.
”Det kommer de göra” sa han och tillsammans gick de ner mot gården, till ett liv som aldrig skulle bli detsamma igen.
Hon flög. Ljuset träffade hennes ansikte, men hon kände inte av det. Under henne vandrade alverna och en klagande sång följde dem. Hon log. Det var hennes sång.
Men hon kunde inte stanna. Hon var tvungen att få det klart för sig, så hon kunde få ro.
Hon flög vidare, längre söderut. Våren hade redan kommit här. I norr, där hon kommit från, låg snön fortfarande tung över marken. Hon sjönk ner till gården under henne. Arbetet inför den kommande sommaren var redan igång.
De tre bröderna jobbade ute på åkern och i stallet stod deras syster och ryktade sin häst. Ett leende spred sig över hennes ansikte. Deras liv gick vidare. Men hon var fortfarande tvungen att veta. Hon sjönk ännu lägre, så hon var i jämnhöjd med den yngste brodern. Hon flög tätt intill honom och kysste honom på kinden.
”Glöm mig inte” viskade hon i hans öra. Han stannade upp och såg sig omkring.
”Hëlia.” Ett leende krusade sig på hans läppar.
”Jag glömmer dig aldrig” viskade han. Hëlias ande kysste honom en gång till på kinden och vände sig sedan mot solen.
”Inte jag heller” sa hon och flög iväg.
Hon kunde få frid…
|
|
|
|
