NÄR MITT HJÄRTA SLUTAR SLÅ (del 1) |
NÄR MITT HJÄRTA SLUTAR SLÅ
- del 1
Djupt inom mig fanns en människa, men det syntes inte någonstans. Jag hade känslor, men dom finns inte kvar idag. Jag visste att det aldrig skulle bli bra. Jag kommer aldrig sluta påminnas om allt som har hänt, det finns för mycket som får mig att tänka tillbaka på tiden som var. Alla människor runt omkring mig tror att jag har levt ett liv som dom, men det har jag inte. Det jag har vart med om kommer dom aldrig kunna föreställa sig. Från att falla till den lägsta punkt till att falla ännu lägre. Där har inte många vart. Men när du inte har något medvetande kvar, när allting bara rinner av dig och du inte inte längre har någon känsel, när du förlorat precis allt du äger. Då, börjar du närma dig. När ingen ser dig, ingen hör dig. När ditt hjärta slutat att slå. När ingen längre kan nå dig.
Då är vi på samma nivå.
Två stolar och ett bord. Det var allt som fanns i det ljusa rummet. Allt var vitt, precis allt. Dörren, väggarna, fönstret, bordet och stolen som jag satt på. Vinden blåste in från det öppna fönstret. Solen lyste in och jag gillade känslan. Jag kämpade mig upp och ställde mig framför fönstret och såg ut. Långt nedanför mig såg jag barn springandes omkring och ropa och skratta. De såg så fridfulla ut där de sprang omkring. Människor passerade den lilla smala gatan som befann sig nedanför fönstret. Trädens toppar såg jag så högt upp som jag var. Att falla från en sån här höjd skulle ingen människa överleva, eller? Med det ena benet efter det andra klättrade jag ut genom fönstret och satte mig i fönsteröppningen. Tänk att falla rakt ner. Tänk att aldrig mer behöva komma tillbaka. Tänk att slippa tänka, försvinna från sina sinnen och bara vara en icke levande person. Vart kommer jag hamna? Det spelar egentligen ingen roll, vilken plats som helst är bättre än här. Jag vill släppa taget, bli fri. Min kropp sade ifrån för länge sedan.
Jag tittar ner, tar ett djupt andetag.
Sen kom dom och hämtade mig.
Från början var det bara en smäll. Sedan blev det två, och sedan tre. Det slutade med att jag blev utkastad från huset endast iklädd nattlinne. Hon slängde ut mig i kylan i den kalla natten. Hon kom alltid och öppnade på morgonen, när hon behövde mig.
- Koka kaffe, befallde hon.
Jag gjorde som hon sa utan ett ljud och tog fram koppen som hon skulle ha. Den som han hade köpt till henne i födelsedagspresent. Monstret. Jag vet inte vilken av dom som är värst. Det spelar egentligen ingen roll, men om ni undrar så var de båda rena idioter. Hon hette Majbritt, han hette Åke. De hade träffats i en bar i Jönköping och efter den kvällen kunde de inte slita sig från varandra.
Muggen var i vilket fall som helst röd. En svart text som löd “världens bästa kvinna” vet jag inte om den stämde in så pass bra, men det tyckte han tydligen. Dom var lyckliga tillsammans och ingen av dom förstod varför jag var tvungen att bo hos dom. Det fanns ju en anledning, men båda två skulle nog helst vilja vara för sig själva. Fast ioförsig, så skulle dom inte ha någon att ta ut sina aggressioner på. Det var jag. Hon som alla fick slå på. Inte bara slå, man fick göra vad man ville med mig. Dra mig i håret, skrika på mig, befalla.. Listan är oändlig. Min belöning, den var att jag fick överleva. Även fast jag visste att de alla helst ville att jag skulle dra åt helvete.
|
|
|
|
