Misshandlat hjärta Del 3 |
En sten till träffade henne i bakhuvudet, och åter igen brister dom ut i skratt. Hon orkar bara inte mer. Hon reser sig, tar skolväskan på ryggen och springer ut på skolgården. Hon tänker på allt de säger just nu, hur feg de måste tycka att hon är, medans hon vandrar över den tomma skolgården. Hon ser de sista löven på träden falla ner, precis som hon själv alltid gör. Alltid känns det som att allt tar slut, men så fortsätter hon ändå att falla ännu längre ner. Finns det ingenstans man kan landa? Ingen plats för henne i alla fall, ingen bryr sig väl om att hon faller. Ingen har någonsin brytt sig, och ingen kommer förmodligen någonsin heller börja bry sig. Hon började gå in mot stan. Hon går sakta, vill inte komma hem. Hon önskar att hon vore stark nog att ge sig av, bara gå och slippa allt. Men hon vågade inte, hennes pappa skulle bli så arg. Eller egentligen, varför skulle han? Kanske reagerar han precis tvärtom? Kanske skulle allt bli mycket bättre om hon försvann, kanske skulle han bli överlycklig och äntligen få ro i livet? Hennes klasskamrater då, skulle dom bry sig? Kanske sakna henne? Nej, vem försökte hon lura? Ingen skulle sakna henne, förmodligen skulle ingen märka att hon var borta. Ingen skulle direkt sörja att de aldrig någonsin skulle få se hennes spinkiga, äckliga kropp och hennes fula, svarta hår. Nej, ingen skulle sakna henne om hon försvann. Höst mörkret började sakta sänka sig medan hon vandrade igenom stan. Hon gick där bortglömd och vilsen och tittade på människor. Hon önskade att hon var en av dom, en av dom som stod vid sidan av och bara tittade på henne. Om hon bara var en del av dessa mönster familjer som handlade mat på ICA, eller en av fjortisarna som stod och tjuvrökte vid busstationen. Alla som var ute i kväll verkade ha det så mycket bättre än hon själv. Hon började tyst tänka tillbaka på sin uppväxt. Hon mindes inte så mycket starka minnen, men undrade om inte de också någon gång sett sådär lyckliga ut? Brukade dom gå ut tillsammans för att handla, hand i hand? Nej, det trodde hon då inte. Så lycklig kan inte någon som hon ha varit. Men hon önskade inget hellre än att bara få vara så lycklig, en enda gång. Så hon fick känna sig meningsfull för en sekund. Men hon insåg fort att det skulle nog aldrig hända. Hon tänkte på de stackarna som grät just nu. Kanske var det inte så synd om dom? De kanske grät för att deras pojkvänner lämnat dom, eller liknande. Tänk så bra de har det ändå, de har varit lyckliga, de har haft någon i alla fall. Emilia däremot hade aldrig ens haft en pojkvän. Fast ändå var hennes hjärta tungt, och hon grät hela nätter av smärta. Världen var verkligen orättvis. Ibland gjorde hennes hjärta till och med så ont att hon var tvungen att skära bort smärtan. Hon var tvungen att skada sig själv för att kunna leva med sig själv. Skära, bränna eller sticka, det var hon ofta tvingad av sitt hjärta till att göra. Skada sig bara för att inte känna smärtan djupt inne i sitt hjärta så tydligt. Hon närmade sig bron, bara igenom tunneln nu. Hennes fötter förde henne framåt fortfarande, och hon gick genom tunneln. Det var i den tunneln där en 17-årig stackars flicka hade blivit våldtagen förra året. Många brukade bara därför vara rädda för att gå igenom den tunneln, men inte hon. Emilia var inte det minsta rädd faktiskt, för skulle hon bli det så kanske någon skulle tycka synd om henne? Men inte ens en desperat, äcklig 40-årig snubbe skulle väl vilja röra vid henne.
Copyright © VadFaanVillDu_
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | HIM - 12 mar 09 - 13:26- Betyg:  | | Jääättteeebra!!!!!!!!!!! | | Cilises - 18 maj 06 - 23:47 | | åh, ska läsa ännu mera nu:D |
|
|
|
