Jag är Johanna, ingen annan [del 3] |
komentera!
Jag är Johanna, ingen annan [del 3]
Förvirrat tittade jag mig omkring, basketspelare, T.I, vad var det här?
Jag lyfte på huvudet, nöp mig i armen och märkte att jag låg i Joppes soffa.
"Vafan.." tänkte jag för mig själv, medan jag raskt lyfte på mig och satte mig upp.
Joppe kom in i rummet, tyst lät hans fotsteg, tofflorna drogs efter golvet och han tittade mig i ögonen.
Han började le, jag kände mig äcklad. Jag höll tillbaka ansiktet och tvingade fram ett mjukt leende.
Den tomma platsen i soffan ville jag bara slänga mig över, han fick inte sätta sig där och jag måste här ifrån,NU!
Med darriga, långsamma rörelser ställde jag mig på benen.
- Sätt dig ner.
Jag gjorde som han sa, han satte sig han också, med armen omkring mig. Jag kände mig ännu mer äcklad.
Hans ögon som gjort mig så pirrigt kär, nu kände jag mig bara äcklad av honom. Hans sätt.
- Amen jag måste dra nu.
- Men vänta hur gammal är du egentligen?
- Tolv. Dudå?
- Sexton..
- Va, amen jag måste verkligen sticka! vi hörs hejdå.
Han gav mig en hastig kram, jag kände mig spyfärdig.
På vägen hem gick jag med snabba energiska steg, ingen kunde stoppa mig nu. Förutom jag själv, var skulle jag ta
vägen? Emanuel. Såklart.
Jag vände kust och passerade mitt hus snabbt och hoppades att mamma inte skulle märka något.
Emanuel öppnade som vanligt sin dörr för mig och lät mig komma in, men när hans mamma kom, tryckte han ner mig snabbt
under ett bord. Jag satt helt tyst och oförstående. Golvet var skitigt, fullt med dammråttor och smulor från bröd och annat.
Emanuel gav mig en blick att komma fram nu, jag kröp fram och han höll fingret för munnen så att jag skulle hålla tyst.
Vi gick in i hans rum. Jag slog mig ner på en av hans fotöljer och lät han berätta varför han gjorde så.
- Jo asså, vet du inte? din mamma ringer runt till typ alla föräldrar, hon vet ju inte var du är. Jag visste inte heller var du var ju!
- Nejmen, jag orkade inte gå hem, hon var helt galen duvet.
- Och vad gjorde du då istället då?
- Jo jag.. träffade Joppe. Sen ville han att jag följde honom hem, o ja, då sov jag där.
Hela hans ansikte såg ut som ett frågetecken.
- Valde du honom före mig!?
- Men jag träffade på honom, dessutom var det långt ifrån dig.
- Säg inget mer... skulle inte vi vara bästavänner du och jag? Du ska fan vara glad, jag förlät dig ju, då du berättade för flera
pers att pappa var alkis!
- Men det var ju den där kvällen, då du var helt? jaa jag vet inte vad!!
Skulle jag då följa dig hem?
- Ja kanske? tänk efter, ingen kunde ju hjälpa mig, vi skulle ställa upp i väder och vind för varandra, och så gör du såhär!
Min mamma, tror du hon blev glad eller, jag kom in och visste inte ens var jag skulle ta vägen.
- Men..
- Säg inget mer sa jag! gå nu! jag vill inte veta av dig.
Hans ögon var så övertalande och arga, besvikna att jag inte kunde annat än att bara lämna honom ifred och stänga dörren bakom mig.
Med en tyst smäll.
Komentera, inget smygläs, =) annars kanske jag slutar!
|
|
|
|
