Jag är Johanna, ingen annan [del 2] |
väldigt kort, men eftersom jag dröjt på att skriva en andra del så, jaa.. då fick det bli en kort! :)
komentera!
Jag är Johanna, ingen annan[del 2]
Chockerande fäste jag blicken på Emanuel som stog bland några killar med en ölburk i handen.
- Vad håller du på med!
- Haha, vi har kul dra nu lilla Jonna!
- KOM NU!
- Nej jag kommer inte allsch.
Jag greppade ett stadigt tag om hans arm och drog honom ut genom portarna, medan han ilsket
svor och försökte ta sig loss. Jag kände på mig att det inte var rätt läge att
snacka med honom nu, så istället tog jag honom bara hem och hoppades på att hans
mamma inte skulle märka att han var lite snurrig.
På vägen hem hade sommarhimmlen mörknat, gräset var vått av all dagg och
jag orkade inte gå hem till mamma. Jag visste vad som väntade mig, men vadå, jag kunde väl dröja på det iallafall.
Så istället för att gå hem, satte jag mig under stjärnhimmlen lutandes mot ett träd.
Jag var djupt inne i mitt tänkade, så jag märkte inte när fotstegen närmade sig. Jag märkte inte att
en människokropp tog plats bredvid mig.
Jag vände huvudet åt höger och såg Joppe sitta där, mot samma träd, lutad mot mig.
Jag hade inte ens märkt det. Det kändes så fridfullt att bara sitta där, så jag sa ingenting
och lät tiden bara gå, han tittade på mig med hans bruna ögon och vi lät blickarna förstå varandra.
Jag hade fullit in i en drömlös sömn och när jag vaknade satt Joppe fortfarande där
med huvudet lutat mot trädstammen.
- Hej, hur visste du att jag var här?
- Vet inte.. jag bara visste det, sa han och skrattade tyst. Men, varför sov du här? typ mitt ute i skogen?
- Orkade inte gå hem, jobbigt hemma bara.
- Okej, men vad ska du göra nu då?
Jag ryckte på axlarna.
- Följ med till mig en stund?
- Sure.
Jag gick bredvid honom, det hade jag gjort en gång förut också, men fjärilarna i magen
kom inte den här gången. Jag vet inte varför, det kändes inte speciellt att gå där bredvid nu.
Förut hade det varit typ, dödsspeciellt.
- Mamma och pappa är på konsert, dom kommer inte hem förrän imorgon..
Hans lägenhet var rätt stor, det var en fyra. Han hade ett välstädat rum, jämfört med Emanuels
så var detta rena slottet. På bordet stod en kakburk med syltkakor och kolakakor.
Han tittade osäkert och tog fram två glas.
- Oboy?
- Ja visst.
Vi drack två glas oboy innan båda satt och tittade tyst, undrande på vad man skulle göra.
Jag vet inte hur han kände inombords, ingen hade liksom gillat min stil, Emanuel gillade mig för att
jag vågade vara mig själv, precis som honom. Han och jag var bästavänner.
Med mig och Joppe var det inte samma sak, han var en normal, extra-snygg brunett som alla tjejer gillade.
Jag kände bomben inom mig hålla på krivera, varför,varför,varför var jag annorlunda?
Alla gånger jag försökt hålla mig till "den-normala-stilen" i både sätt och utséende hade det blivit massa totala
misslyckanden. Jag klarade faktiskt inte av att vara någon annan än mig själv.
KOMENTERAA!
|
|
|
|
