Vi sa för alltid (kap 4 forts på Adrian & jag |
Kapitel 4
Personen som knackade på dörren visade sig också vara Adrian. Det hördes också då det var Dennis som öppnande dörren och Adrians första mening fick mig att skratta högt så att jag tvingades trycka kudden mot ansiktet.
”Va i helvete har hänt med ditt HÅR?! Eller planerar du att gå med i cirkusen?!”
Vad jag lyckades höra så brast även Justin i fullt skratt och jag försökte verkligen anstränga mig från att inte skratta så att jag kunde höra Dennis kommentar i det hela.
”Det kallas ny look, men det vet ju inte du någon om, precis som din tjej, suck, jag måste verkligen lära er om modet idag.”
”Nej du, jag klarar mig bara bra utan det tack, och det tror jag gäller även Maria.” Svarade Adrian och skrattade. Sedan klev han i lägenheten och jag hoppade direkt upp från soffan och sprang rakt in i hans famn. Drog in luften av min Adrian och värmen från hans armar om mig är som värsta glädjeruset kan jag lova. Tvillingarna drog sig direkt undan när det blev lite för intimt för dem två.
”Så, hur var den dag igår?” Frågar Adrian ömt och håller fortfarande om mig, vilket jag är glad för, för den konstiga känslan är inte långt borta.
”Underbar”, Säger jag bara enkelt, känslan och alla tankar om Rasmus känns väl lite onödigt att ta upp, ”Vi tittade mest på filmer och Dennis tvingade mig att färga om hans hår så att han nu ser för jävlig ut bara att alla andra ser det men inte han själv. Justin hade nog sin bästa dag i hela sitt liv igår när jag färgade hans brors hår då han garvade mer eller mindre hela tiden.”
”Det kan jag tro.” Flinar han och jag trycker mig om inte ännu närmare mot Adrian.
”Hade du och grabbarna kul igår då? Hur många timmar spenderade ni på bowlinghallen?”
”Nja, faktiskt mindre än vad vi brukar, bara fyra timmar nu och resten av kvällen var bra den med. Snackade mest om ditt och datten, grabbgrejer du vet, man till man.” Avslutar han och böjer sen sedan lite framåt för att kunna kyssa mig på munnen vilken jag också besvarar med värme i hela kroppen. Kyssen varade i si så där några få sekunder tills tvillingarna dök upp och utbrast båda två;
”Nu får ni ger! Gå ner till er egen lägenhet och fortsätt där!” Då började både jag och Adrian skratta medan tvillingarna såg nollställda. Som om det tänkte, vad har vi missat?
Efter en liten stund slutar jag att skratta och vänder blicken bort från tvillingarna till Adrian med höjda ögonbryn som fick han att också att sluta skratta.
”Seriöst, fyra timmar på bowlinghallen? När ska ni egentligen lära er att bowla?” Adrian bara tittar fundersamt, men lyser snart upp i ett stort bländade leende.
”Aldrig.”
När vi begav oss trappan ner till vår lägenhet, kom jag tänka på att imorgon måste jag jobba. Men jag arbetar inte på fiket längre, utan sa upp mig där för några månader sedan och letade efter ett nytt, vilket är en lättnad, nu jobbar jag istället i en liten bokaffär. Nämligen i den bokaffär som jag köpte en bok i för ett tag sedan.
Där trivs jag som fisken i vattnet! Allt jag behöver göra att är att stå för den mesta delen vid kassan och ibland ställa fram böcker eller hjälpa någon att hitta en bok om de inte hittar den själva. Underbart. Ingen mer disk hela dagarna och kvällarna eller halva nätterna. För de tiderna var verkligen jobbiga och lönen var ju inte för den delen bäst heller. Så nu trivs jag verkligen och lönen är mycket bättre än vad jag fick när jag jobbade på fiket.
Under resten av dagen spenderade Adrian och jag med att bara at det lugnt och samla krafter och nya tag till morgon dagens arbete. Men eftersom Adrian jobbar på en verkstad och meckar med bilar så kan det även hända att han tar ett söndagspass också, så nu är jag ensam. Fast upp till tvillingarna går jag inte. De har jag redan stört nog med för idag och igår.
Istället letade jag fram den ultimata stora telefonkatalogen och letade fram olika nummer. Varför? Jo, det är dags att försöka leta reda på Rasmus. Men då jag kom fram till att jag absolut inte vet hans efternamn fick jag problem. Annars vet jag ju att han är halv finsk och halv engelsk och några saker till om hans liv.
Och man borde ju tycka att det inte ska finnas så många som heter Rasmus i Bristol, eller hur? Det fanns det. Fast de namnen var ju inte skrivna helt korrekt som Rasmus, utan lite annorlunda.
Det tog mig cirka två och en halv timma att leta redan på just den Rasmus jag letade efter och är glad att Adrian inte kommit hem än. Han skulle nog inte tycka om att jag letade fram en person som jag själv bad att gå, framför allt när Rasmus kanske inte var den bästa för mig då.
Men det bryr jag mig inte om, det viktigaste är att jag kanske har hittat honom efter att ha ringt runt till flera stycken.
Till slut så hittade jag ju honom. Han bor fortfarande kvar i Bristol och hyr en lägenhet där han tydligen bor ensam. Jag lyckades till och med få fram en adress.
Det känns så konstigt nu. Länge har jag undrat vart han tog vägen, om det verkligen var Bristol som tvillingarna sa och om han mår bra.
Och nu, plötsligt vet jag vart han är, vart han bor, men inte hur han mår. För sådan information kan man ju inte få fram. Vilket man borde egentligt mig, annars kan man ju bli tokig utan att inte veta!
Och den känslan som jag hade förut, den känslan som inte har något namn och som har följt mig i drygt två månader är starkare än förut.
Jag satt så djupt försjunken i mig själv att när dörren till lägenheten small igen hoppade jag förskräckt till. Och då blev det fart, snabbt plockade jag undan alla kataloger jag rotat fram och samlade ner klottrade nummer på lappar i en låda, men såg aldrig att en speciell lapp långsamt svävade ner från bordet till golvet. Jag tittar snabbt upp mot öppningen från köket där Adrians vackra ansikte dök och då kunde jag inte hjälpa att brista ut i en enda stort leende.
”Hej på dig sötnos.” Adrian går fram och kysser mig på munnen, men när han gjorde det hängde jag inte med. Det kändes inte rätt på något sätt.
”Vad är det? Har något hänt?” Självklart märkte han det och tittar nu oroat på mig.
”Nej, inget, jag är bara lite tankespridd, pratade med min mamma förut och vi diskuterade hennes resa hit.” Ljög jag och avfyrade av det bästa leende jag kan.
”Oroa dig inte älskling, det kommer bli kanon och ni kommer få så roligt ihop ni två sen när hon kommit.” Adrian ärliga tonfall fick mig att må illa, varför ljög jag? Kunde jag bara inte säga som det var?
”Och här ligger det skräp överallt, man kan ju inte lämna dig ensam i några timmar utan att papperstussar ligger framme på golven.” Adrian skrattade åt sitt eget skämt, jag däremot vill bara springa in på toaletten och spy. Magen knyter sig då Adrian plockar upp lappen som jag tydligen tappat på golvet och jag vågar knappt andas då han tar upp. Och när han märker att något står skrivet på den och börjar läsa, får jag bokstavligen panik. Jag lovar er, värmen riktigt tränger på under kläderna och klibbar sig fast då Adrian läser lappen och jag blir väl snart blå i ansiktet då jag fortfarande inte kan andas. Utan att veta hur jag ska förklara, eller säga tittar jag bara på honom som ett rådjur framför strålkastare.
Från att han såg så glad ut förut, ändras hela hans ansiktsuttryck och kroppshållning. Hela han blev plötsligt mjuk och ansiktet slocknade då han sedan tittar upp på mig, full av frågor som jag inte vill prata om nu. Jag förstod nu också vad som stod på lappen, en adress, ett namn och en stad. Adrian tittar frågandes på mig som ett litet barn.
”Vad finns i Bristol?” Sa han till slut.
____________________________________________
kommentera? :) ^^ hehe, nu börjar det hända grejer ;)
kram airya
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 2 jun 09 - 21:01- Betyg:  | | ooooh, helt underbart som vanligt :D <33 |
|
|
|
