Kärlek del.2 |
här kommer nästa del om någon ville fortsätta läsa, kommentera mera ! :)
"Jag satt bredvid henne, kände hennes doft och hennes närhet, ingen av oss sa något, utan satt helt tysta och kollade rakt ut i tomma intet, jag kollade på henne, hon har ett så vackert ansikte, perfekta konturer, perfekta läppar, hela hon är helt perfekt, och det är hon jag älskar."
- Jo, du.. emelina ? frågade jag
- Ah.. ? vad, sötnos? Svarade hon.
- Jo asså, det är en sak jag måste berätta..
- Vad? Frågade hon och kollade in i mina ögon.
och allt jag kunde koncentrera mig på, var .. just hennes ögon, det fanns som en frånvarande glimt i ögat, av något längtande och trånande, plötsligt böjde hon sig framåt, och det nästa jag vet, så kysser hon mig lätt, jag besvara kyssen, med åter en kyss, som blev till fler kyssar, som blev till strul, till slut låg vi på bänken och andades tungt båda två, hon log över mig, och jag låg, så klart, underst. Det var konstigt hur lite hon vägde egentligen, nästan lätt som en fjäder.
- vad var det du skulle säga nu då ? frågade emelina och sprack upp i ett stort leende
- jo.. alltså, jag tror.. jag tror nog att jag gillar dig.. mer som en vän, alltså.. sa jag och kände hur blodet rusade upp i ansiktet, och jag vände bort det.
” Fan, jag är säkert röd som en tomat! ” tänkte jag och förbannade mina kinder och mitt blod,
- Alltså.. är du seriös ? frågade emelina,
och jag kollade upp in i hennes underbara blågröna ögon som glittrade mer nu än förut.
- Alltså.. ja.. jag har vart det sen vi träffades faktiskt.. liksom.. du är för underbar, emelina, det måste du förstå, och jag älskar dig verkligen..
Emelina satte sig upp och såg sig oförstående runt omkring sig.
- Är det något som är fel ? frågade jag.
- Nej, alltså.. du förstår, jag älskar dig med.. mer än som en vän.. men det skulle inte gå mellan oss, du vet.. alltså.. jag har ju ..
Mer hann hon inte säga innan jag avbröt henne, jag visste ju att hon hade kille och allt, men jag visste inte att det var så seriöst, mellan dom, menar jag. Dom träffades väll aldrig typ ? eller ?
- Jo, jag vet..
Vi satt tysta en stund och lyssnade på en massa ljud, som fåglar o hundar som skällde någonstans långt borta, några bilar som åkte förbi parken, men som tur var, så stod ju eken precis mitt inne bland all skog och så, så det var aldrig någon som såg när man satt här, och innan vi visste ordet av, så stod hennes pojkvän, Pontus och kollade på oss. Med en ganska förbannad blick.
- VAFAN GÖR DU MED MIN BRUD ?! TROR DU ATT DU ÄR NÅGON ELLER ?! KOMMER OCH HÅNGLAR UPP BRUDAR SOM REDAN HAR POJKVÄN, TROR DU DET ÄR SÅ JÄVLA KUL ELLER ? HAR NI KNULLAT OCKSÅ ?!
- Nej ? alltså.. liksom, nej.. svarade jag och försökte se tuff ut,
även fast jag skakade inombords, han är så stor, och biffig, jo jag vet, jag låter som en jävla fjolla just nu. Men det är ju sant ?
|
|
|
|
