2: Om du någonsin älskat mig (TH FF) |
Jag kan faktiskt inte låta bli att undra vart alla läsare har tagit vägen? Ni som kommenterar är guld värda, och nu är jag nyfiken på vad ni minns från de sista delarna i den första ficen. Säger dessa händelser er någonting? Jag vill gärna höra vad ni tycker! Kritik - dålig som bra.
* Kapitel 2
Den senaste timmen hade jag tagit fram en röd duk som Simone hade gett Bill och mig, dukat med det finaste porslinet vi hade och förberett middagen. Jag hade faktiskt tagit mig ork att laga till en ordentlig middag - kött och potatis tillsammans med Bills favoritsås som Simone gett mig recept på - och kunde inte vänta på att få se Bills strålande min när han såg vad jag hade åstadkommit.
Han borde vara där när som helst, och mitt hår hade inte torkat sedan jag duschade och potatisen stod fortfarande och puttrade på spisen. Jag ilade ut ur köket och in på toaletten. Där stannade jag framför spegeln och började försöka rädda håret. Det var inte längre brunt, utan hade växt ut till sin vanliga, blonda färg. Jag hade ingen aning varför jag hade färgat det mörkt, för hade inte alls passat mig. I början av den tiden av mitt liv som jag mindes hade det varit axellångt, men Bill hade sagt att jag en gång haft det riktigt långt. Nu var det ingetdera. Senaste gången jag varit hos frisören hade jag känt för en förändring och hade spontant bett henne klippa av det mesta.
Jag drog händerna genom den korta, fortfarande främmande, frisyren medan jag blåste det med hårfönen. Eftersom det var så kort torkade det fort och jag sprejade snabbt till en spretig frisyr. Under veckan som vi hade spenderat här hade jag inte haft smink en enda dag, men nu hade jag redan hunnit sminka mig. Läpparna hade jag målat röda och ögonen hade jag framhävt med svart mascara.
Jag hoppades att kvällen skulle bli underbar och romantisk, så som jag många gånger hoppats att vi skulle hinna ha det när bandet var ute på turné. Jag ville visa Bill hur mycket vårat liv tillsammans betydde för mig, och att jag alltid skulle vara där även de allra stressigaste dagarna.
När jag kände mig nöjd med mitt utseende gick jag ut i köket igen, la upp potatisen på ett fat och satte mig ned på en av stolarna och väntade. Med fingrarna slätade jag till klänningskjolen och fötterna började automatiskt utföra en otålig dans. Jag tänkte tillbaka på de tidigare gånger som jag hade suttit och väntat på att han skulle komma, men i sista stund fått ett samtal om att det inte skulle gå. Förödmjukelsen över att behöva lämna ett förbokat restaurangbord hade aldrig känts hälften så stor som besvikelsen. Jag försökte alltid dölja hur besviken jag blev när något sådant hände, och faktiskt skämdes jag lite av att jag kände så. Jag ville inte slita i Bill mer än folk redan slet i honom.
Köksklockan stod nu på tjugo över sex. Han borde ha kommit för tjugo minuter sedan. Bill hade varit tvungen att åka in till Berlin för att träffa de andra bandmedlemmarna och producenterna idag, och det var inte första gången ett sådant möte drog ut på tiden.
Det dröjde ytterligare tjugo minuter innan jag hörde att ytterdörren öppnades. När Bill kom in genom köksdörren reste jag mig och log stort mot honom. Jag gick fram till honom och lindade armarna runt hans midja.
Han kysste mig kärleksfullt, men drog sig sedan bort från mig. Hans ögon fastnade på sakerna på bordet som lystes upp av stearinljusens varma låga.
"Alex...", viskade han.
"Gillar du det inte? Är ljusen för mycket?" frågade jag oroligt.
Jag förstod innan han ens öppnade munnen igen.
"Jag visste inte att du hade..."
"Det är lugnt", svarade jag och backade ur hans grepp. "Jag kan lägga in maten i kylen. Vi tar det imorgon istället."
"Alex, sluta", sa han men jag hade redan börjat lägga in maten. "Alex, vänta."
"Det går bra, Bill, jag lovar. Hur länge till måste du jobba?"
Han fångade upp mig när jag var på väg att lägga tillbaka tallrikarna i skåpet.
"Alex, jag är verkligen ledsen. Jag förstår att du är besviken."
"Nej, det går bra", lovade jag och kysste honom snabbt. "Om du inte kommer för sent..."
"Vad dåligt samvete jag får. Du som har gjort det så fint här, älskling." Han kastade en beklagande blick på bordet. "Och du ser underbar ut. Men det är en sak jag måste göra. Om jag åker direkt hinner jag hem i övermorgon."
"I övermorgon?" upprepade jag. "Vart ska du?"
Hur besviken jag än blev kunde jag inte bli arg på honom. Det gick inte, för att hans blick såg så plågad ut att jag nästan önskade att jag inte hade förberett någon middag alls. Jag kramade honom, kysste honom, och försäkrade honom att jag inte alls tog illa upp.
Samtidigt tänkte jag på att det i min handväska låg två biljetter till en konsert imorgon. Det var tur att jag inte hunnit visa dem för honom.
***
Jag vaknade mitt i natten av att jag frös. Sängen kändes ödsligt stor och jag kände mig ensammare än jag gjort på länge. Jag saknade Bills trygga andetag intill mig, jag saknade att han bred ut sig i sängen och jag saknade att somna inlindad i hans armar. Jag drog det kalla täcket intill hakan. En fot i taget pressade jag mot vaden för att värma dem och armarna slog jag runt mig själv. Jag hade en vag känsla av att jag för längesedan hade vaknat på natten, ledsen och upprörd.
Jag undrade vad Bill gjorde just nu. Låg han vaken och saknade mig som jag saknade honom, eller sov han samvetslöst i en skön hotellsäng? En situation som han inte hade hunnit förklara för mig hade tvingat honom att åka till Hamburg. Jag tänkte på vad han hade sagt när vi legat ute i trädgården och myst den första kvällen. Han ville vara med mig, vara här i vårat hus, ensam med mig.
Så varför var han inte här?
Det var klart att han måste stå för jobbets plikter. Han älskade det ju, och jag som älskade honom skulle aldrig hindra honom från att göra det som han behövde. Uppenbarligen var det viktigare än att vara med mig. Jag förstod inte hur jag kunde reagera så starkt och hoppades att Bill inte hade sett min stora besvikelse. Han skulle snart vara tillbaka, och att han behövda åka ifrån någon gång skadade inte.
***
Nästa dag bestämde jag mig för att trösta mig med att skämma bort mig själv. Jag åkte in till stan, strövade längs gatorna och tittade i affärer. Det tog flera timmar innan jag köpte något, men då tyckte sig allting falla mig i smaken och på en timme köpte jag fler klädesplagg än jag brukade göra på en vanlig månad.
Jag beslutade mig för att det sista stoppet innan jag gick för att äta lunch skulle bli bokhandeln. När jag gick in där, med mina många kassar, var jag faktiskt lättad över att Bill inte var med. Om han stod bredvid och försökte ge mig tiden jag som behövde, blev jag stressad. Nu när jag var ensam gick jag bland hyllorna försvann jag nästan in i en annan värld. Bill sa att han inte mindes att jag var så fascinerad av böcker förut, men de senaste åren hade jag haft en rejäl bokslukarperiod. Jag fann en lättnad i att fly in i en annan berättelse ett tag och slippa tänka på annat.
Efter att ha gått runt bland hyllorna tillräckligt länge för att kassörskan skulle börja titta konstigt på mig, plockade jag ned de tre böckerna som jag bestämt mig för att köpa. Kassörskan log nöjt över att jag äntligen bestämt mig och petade upp glasögonen högre på näsan. När hon sträckte sig efter en påse att lägga böckerna i fick jag syn på en lapp som satt fasttejpad på kassaapparaten. Den handskrivna, röda texten lydde: "Expedit sökes" och innan jag hann tänka efter fråga jag om erbjudandet gällde.
Kassörskans tunna, grå ögonbryn åkte upp i pannan och hon sa något i en låg röst som jag inte lyckades uppfatta.
"Ursäkta?" sa jag generat och bad henne upprepa det hon sa.
Orden jag lyckades uppfatta av hennes låga mumlande var "Inte här" och "telefonnummer."
"Mitt telefonnummer?" gissade jag.
Hon nickade långsamt och drog ljudligt in snor i näsan.
Jag log tveksamt och lämnade mitt telefonnummer, tillsammans med mitt namn, samtidigt som paniken började komma krypande. Snabbt tackade jag, sa hejdå och gick snabbt ut ur butiken.
Vad var det för fel på mig? Jobb? Visst hade jag lekt med tanken förut, men jag hade inte ens föreslagit det för Bill. Det skulle inte gå helt enkelt. Han hade musiken och om jag skulle ha ett fast arbete skulle det innebära att vi nästan aldrig skulle ses. Var det något som jag fruktade var det att vara långt ifrån honom. Något fick mig att göra våghalsiga saker när han inte var med. Det var precis som om jag inte kunde kontrollera mig själv - som nu. Jag kunde omöjligt vara kvar i Tyskland när Bill var på turné i höst, det skulle bara inte gå.
Trots att det vore helt galet att skaffa ett jobb i ett läge som mitt - jag var väldigt svag psykiskt och mötena med min psykoterapeut var nödvändiga för att jag skulle behålla förståndet - kunde jag inte dölja för mig själv att jag gärna skulle vilja ha det. Inte ett plagg i kassarna som jag höll i var betalt med mina egna pengar, och inte heller en enda möbel i huset, och det fick mig att skämmas. För Bill var det självklart att jag kunde leva på hans pengar, men jag ville inte känna mig helt beroende av honom.
För det var vad jag var. Mitt liv kretsade kring Bill, kring vartenda andetag han tog. Om jag kunde jobba och i alla fall tjäna lite pengar, skulle jag kanske kunna ta emot han hade att ge utan att känna så stor skuld.
Jag slog mig uppgivet ned på en parkbänk. Som alltid när Bill var någon annanstans undrade jag vad han gjorde just nu. Medan jag betraktade ett kärleksfullt par som skyddade sig från solen genom att kela i skuggan under ett träd, undrade jag varför jag var där, medan han var så långt bort.
Mina tankar avbröts tvärt när en gyllenbrun golden retriver kom springande mot mig. När den stannade framför mig och började nosa på mitt ben försökte jag knuffa bort dess huvud.
"Julian, lämna henne ifred."
Mannen som talade såg ut att vara i tjugofemårsåldern och hade ljust hår som han strök ur ansiktet samtidigt som han log ursäktande. Hunden gnydde och vände sina stora bruna ögon mot vad som måste vara hans husse.
"Jag ber om ursäkt", sa han och greppade tag om kopplet som släpade efter hunden. "Julian sliter sig aldrig - jag vet inte vad som for i honom. Han brukar han vara väldigt reserverad mot främlingar, men jag tror att han gillar dig."
Det fanns något i hans blåa ögon som fick det att kittla i magen på mig.
"Det är okej", sa jag. "Jag kände en hund som honom en gång. Väldigt lik faktiskt."
Orden lämnade min mun utan att jag hann förstå var för jag sa dem. De senaste tre åren hade jag högst haft kontakt med två eller tre hundar, och ingen av de hade varit en golden retriver.
Mannen släppte lite på kopplet och Julian sträckte försiktigt fram huvudet så att jag kunde dra med handen genom hans lena päls. Jag slöt ögonen och hade en stark känsla av att det inte var första gången.
"Han är jättefin", sa jag mjukt, men hade blicken riktad mot hundens ägare.
Han log och sträckte fram handen. Jag tog den, samtidigt som jag kände en konstig, men spännande, ilning fara genom kroppen.
"Joakim", sa han, och namnet fick mitt inre att hoppa till igen.
"Alex", svarade jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 27 jul 09 - 14:02 | | Du...skulle...bara...våga.... *hotfullt morrande* | Ifos95 - 6 jun 09 - 18:48- Betyg:  | Men..men..OMG! Joakim..nej, nej, det här komemr INTE gå bra! .___.
Och jag bara tänker och tänker på namnet på hela ficen "Om du någonsin älskat mig", är det bill som menas då, eller Alex?
Det är så himla spännande, jag dör! Och än en gång måste jag säga, att du skriver så himla gdlkroefögkdflgkfodgjdfjg-bra! Så sjuuuukt megabra! Jag blir så frustrerad, jag vill också skriva såhär bra D:
du har
T A L A N G | | woops - 2 jun 09 - 15:25 | Ni är underbara! Tack!
Ja, det var Joakim som jobbade/ägde baren i Hamburg där Alex jobbade. Han var förälskad i henne och, det nämndes inte då men i alla fall, han hade en hund som hette Julian. | | RowsahKanin - 1 jun 09 - 18:20- Betyg: | Joakim är väl han som ehe... >.< var "tillsammans" med Alex efter bill... tror jag -.- Det finns fler joakimar i världen (a)
I alla fall jag läste om den -.- Men den är så grryyym, <3 Hela historien har jag läst om sådär femtio gånger, och den blir fan bara bättre och bättre...
*avgudar dig*
<3 | | the-rose - 1 jun 09 - 17:18- Betyg: | Jättebra skrivet, älskar den här novellen den är jättespännande, men jag kommer faktist inte ihåg vem Joakim är ^^
M | | gbg_95 - 1 jun 09 - 16:46 | Ehm...Vem fan är Joakim?!^^
Skitbra skrivet, älskar den här och det finns verkligen ingen kritik till dig :) | | mikaelanystrom - 1 jun 09 - 12:53- Betyg: | omg!
Alex and Jocke meets again!!!<3
men känner han inte igen henne:O?!?!? | | RowsahKanin - 1 jun 09 - 10:09- Betyg: | Otroligt bra.. :o Vet inte vad jag ska säga mer, men det här var helt perfekt... <3
Och nu kommer hon lämna honom. buhu. =( x)
men... skynda med nästa :D | | viunderregnmoln - 1 jun 09 - 08:11- Betyg: | | aaahh, vill ha MER, du sriver så bra *suck* | | PlEaSeKiLlMe - 31 maj 09 - 20:39 | | nu börjar det hända grejer hahah :D bra skrivet :) |
|
|
|
