Livet i ett nötskal [Del4] |
Tja igen!
Nu tänkte jag så här (för en gångs skull) att jag kunde slänga upp den fjärde delen också, min personliga favorit. Nu, för cirka två sekunder sen, att det här är en slags kortfattad version av mitt liv. Helsjukt! Det skulle inte vara så här xd Men iaf!
Ha en trevlig läsning!
"Hej!" Jag rycker till, när jag tittar upp ser jag en helt främmande tjej i min ålder. Hon har uppklippt, blont hår och gröna, intensiva ögon. Men hon såg inte direkt ut som andra tjejer gjorde. Hon hade ett par kolsvarta jeans på sig med ett nitbälte hängandes lite på sne. Till det hade hon en knallrosa t-tröja med Avril Lavinges tryck på. Hon var nog ungefär 10 cm kortare än mig, vad jag kunde se. Och det som förvånade mig mest var hennes stora, obeskymrade leende. Jag torkar av mitt ansikte på tröjärmen och ställer mig upp.
"Ehm.. Hej", svarar jag blygt. Jag kände mig om möjligt ännu fulare och äckligare i närheten av denna tjej, som jag inte ens visste namnet på.
"Jag heter Josefine, men kallas Josse. Men även bossan och ibland kossan." Hon skrattar och räcker fram handen.
"Lisa", svarar jag kort och skakar hennes hand. "Men jag föredrar att kallas Lisen." Hon ler om ännu bredare mot mig. "Bor du här eller?" frågar jag nonchalant när vi slutat skaka hand med varandra.
"Japp, precis flyttat in närmaste Linnégatan på Vasagatan." Jag gapar ofrivilligt av förvåning. Hade jag hört rätt? Vasagatan?
"V-vilket utav husen?" Hon stirrar på mig.
"Det röda, var annars?" Jag piper till. Det var ju i det huset jag bodde i.
"I det bor jag också, nummer 17." Hon skrattar, konstigt nog.
"Det måste vara ödet, jag är ny från Strömsfors och så träffar jag dig här som bor i samma hus. Vilken skola går du på? Jag har precis kommit in på Haga." I just det ögonblicket tror jag att jag ska svimma. Hade jag hört rätt? Haga? Hagaskolan? Och hade hon bott i Strömsfors? I närheten av Krokek där jag hade bott. Men varför hade vi då inte träffats tidigare?
"Du har rätt, det här är ödet. Jag har gått på Haga i snart 2 år. Och förut bodde jag i Krokek som ligger någon kilometer från Strömsfors."
"Du skämtar", utbrister hon.
"Jag är lika chockad som du", svarar jag sanningsenligt. Hon börjar plötsligt fnittra, men inte ett sånt där falskt fnitter som tjejer brukade ha. Utan ett lite mer robust fnitter som snart bryter ut i gapskratt. Det var svårt att låta bli att skratta när man ser på henne, det ser så kul åt. Och när även jag börjar skratta på riktigt på flera år, känns det så skönt. Vi lyckas samla oss något och hon flinar mot mig.
"Det där var något annorlunda", säger hon och torkar bort lite svett ur pannan. Jag nickar till svar och dunsar ner igen på bänken. Det har börjat blåsa smått och håret piskar mig ilsket i ansiktet.
"Gah!" utbrister jag. Hon höjer på ena ögonbrynet samtidigt som hon sätter sig på den frusna sanden. "Är det inte kallt?" påpekar jag.
"Mjo, kanske lite." Hon rycker lätt på axlarna. Den trendiga skinnjackan hon har på sig ser inte särskilt tjock ut.
"Hur gör ni?" mummlar jag ofrivilligt.
"Va?"
"Hur gör ni för att se ut så där?" Jag nickar menande åt hennes håll. Hon fnyser.
"Att se ut så här är ingen konst, gör bara tvärt imot vad dina föreldrar säger." Jag börjar skratta igen. Hon drar upp en snodd och drar bakåt håret i en tofs. Hon häver sig upp igen och drar fram en kolsvart mobil med ett knallrosa mobil smycke. "Josse här", säger hon skarpt. Hon lyssnar i några sekunder. "Varför skulle jag?" utbrister hon ilsket. Jag studsar skrämt till. Hon smäller ihop mobilen med hat i blicken. "Den jävla..."
"Vad är det?"
"Inget..." Jag studerar henne med höjda ögonbryn. "Allvarligt talat, det är inget!" Hon håller upp händerna i luften.
"Okej, jag tror dig."
"Men vad är det där?" frågar hon och pekar på min Akademibokhandeln påse.
"Den här?" jag plockar försiktigt fram boken.
"Precis! Vad är det? Eller vänta, konstig fråga. Jag ser att det är en bok, men vilken bok" hon skakar förundrat på huvudet över sin egen dumhet.
"Ljudet av ditt hjärta, en bok utav en av mina favoritförafattare." Jag smeker försiktigt boksryggen. Hon nickar förundrat. Jag lägger tillbaka den och suckar.
"Varför grät du förut?" frågar hon plötsligt.
"Va?" frågar jag korkat.
"Du satt ju och grät, varför?" Hon spänner åt snodden. Jag kliar mig i nacken och harklar mig för att vinna tid.
"Tja, det är... komplicerat", svarar jag undvikande.
"Jag kan nog hänga med, om du berättar." Hon väntar snällt på att jag ska börja, men jag tvekar. Kan jag lita på en fullständig främling? Tja, vad har jag att förlora? Allting annat är ju bara skit annars... Så vadå?
"Jo, det är så att hemma är det inte alltid så roligt... Visst finns det sina ljusa stunder, men inte många." Hon nickar deltagande. "Jag har inte många vänner", fortsätter jag, "det är nog som mest 1 vän, och hon är inte äns riktigt, som hon påstår sig vara." jag tar en kort paus för att dra efter andan. "Jag hade väll några vänner i Krokek, men sen fick dom lära känna min klasskamrat Lovisa, och sedan vart det inte mycket mer." Jag skakar på huvudet. "Jag var aldrig direkt poppis." Jag ler ursäktande. Hon nickar och ler mot mig.
"Du verkar ganska sjysst, så jag förstår inte vitsen med att dom skulle sluta vara kompis med dig."Jag ställer mig upp och lägger armarna i kors.
"När ska du börja på Haga då?" frågar jag i ett försök att avleda uppmärksamheten ifrån mig själv.
"Nu på måndag, det ska bli gött att visa vad man går för." Jag ler.
Det spänner lite i käkarna p.g.a alla de ovana rörelserna, som att le och skratta.
"Ska vi ta sällskap hem, eller tänker du visa mig kvarterna här omkring?" frågar hon plötsligt.
"Ärligt talat så visar jag dig hellre runt." svarar jag lätt och drar henne i riktning mot samma håll som jag kommit ifrån.
Sådär ja! Kram ^^
|
|
|
|
