Älskling, låt oss glömma det förgångna ~2~ |
Och nu är det dags för Chulia - också kallad Julia att bidra med sin första del.
I den förra delen var det några som verkade gilla Vincent lite smått, så nu har ni chansen att bekanta er ännu lite mer med honom, eftersom att detta är ur hans perspektiv.
Och jag (Julia) tänkte också bara lägga till att det i fortsättningen inte kommer vara så att man får läsa alla händelser ur bådas perspektiv. Det råkade bara bli så här i början, för att vi skulle komma igång :P
Kapitel två
New friends and new places to see
Skoldagen hade gått fortare än jag hade anat. I princip blev vi bara presenterade för mentorn och klassen, uppropade och tilldelades skåp. Sen fick vi gå hem, och hela dagen hade jag släpad med min skateboard vart jag än gick, eftersom jag inte hade någonstans att låsa in den. Skåpen var det sista vi fick på hela dagen, och det kändes lite småsurt att få det utan att ha användning för det.
Så jag gick där, i riktning mot entrédörrarna med skateboarden i hand. Mitt svarta linne smet åt runt min kropp, och jag kände långt ifrån samma tvekan som jag gjort på morgonen när jag klätt på mig. Så många uppskattande blickar jag fått från tjejer i skolan när de tittade på mig, hade jag nog aldrig fått under en och samma dag någonsin tidigare i mitt liv.
Det tunna, svarta linnet kombinerat med de ljusa baggyjeansen jag noga hade valt ut, verkade fungera som en tjejmagnet och jag kunde inte låta bli att småle åt det när jag spatserade ut mot solljuset genom de pampiga portarna som ledde in och ut ur skolan.
”Ey!” ropade någon, och jag såg upp från marken av ren reflex. Till min förvåning var det en kille med stor t-shirt och nästan likadana jeans som jag hade på mig. På fötterna hade han ett par svarta sneakers, och hans hand var höjd i riktning mot mig, ivrigt vinkandes.
Jag höjde förbryllat på ögonbrynen och såg mig omkring, utan att veta om han menade mig eller någon annan. När jag inte såg någon annan som verkade brydd av killens utrop, la jag en frågande hand på mitt bröst och tecknade åt honom ifall han menade mig.
Han nickade, och började jogga ikapp mig med tunga, släpiga steg.
”Tjena”, sa han och flämtade till en gång innan han fortsatte prata när han hade kommit fram till mig. ”Anton. Du hette Vincent, eller hur?”
Jag blev ännu mer förvånad när jag insåg att han faktiskt visste vad jag hette, men han höll självsäkert fram handen mot mig, och jag fattade den utan att riktigt förstå hur han kunde veta vem jag var.
”Ja…?” sa jag förbryllat medan vi skakade hand.
”Jo, alltså jag såg dig i klassrummet, med den där brädan. Skejtar du?” frågade han och nickade menande på skateboarden i min hand.
Jag såg fundersamt ner på den en kort stund, och tittade sen upp på honom igen.
”Ja…”, sa jag dröjande och nickade med huvudet. ”Gör du?”
”Japp”, sa han och kastade en snabb blick på min bräda igen. ”Är inte särskilt bra, men ändå helt okej för att inte ha hållit på så länge. Vill du hänga med till parken och köra lite? Se vad vi går för?”
Ett leksamt leende la sig över hans läppar, och jag förundrades över att han var så rättfram.
”Jovisst”, sa jag utan att tänka efter och såg hans leende bli ännu större.
”Schysst!” utbrast han. ”Väntar du på skolgården, så springer jag och hämtar brädan?”
Jag nickade, utan att förstå hur det hela hade gått till, men höjde handen med ena tummen upp.
”Topp”, sa jag och vände mig om, samtidigt som han joggade iväg åt motsatt håll.
Jag la oförsiktigt ner brädan på marken, så att det hördes ett högljutt ”klonk” innan jag klev upp på den.
Medan jag väntade på att killen som hette Anton skulle komma tillbaka, prövade jag på att göra enkla små trick på skolgården och fick återigen många beundrande blickar av tjejer som gick förbi på väg hem.
När jag var mitt i att göra ett 180 graders varv dök någon upp så hastigt i mitt synfält att jag tappade både fokus och balans, och fick ta emot mig med händerna för att inte hamna på ändan på asfalten.
Brädan hamnade uppochner på marken och jag tittade snabbt upp.
Framför mig stod en kort tjej, med långt rött hår som glänste i solen. Det lockade sig fint över hennes axlar och de ljusblå ögonen gnistrade när hon mötte min blick.
”Gud, förlåt hur gick det?” utbrast hon smått förfärat och slog handen för munnen.
”Det är lugnt”, försäkrade jag henne innan jag la till. ”Jag är rätt van.”
Hon la en sval hand på min bara arm och hjälpa till att dra upp mig så att jag stod ordentligt igen. Jag log tacksamt mot henne och torkade snabbt av mina uppskrapade händer mot jeansen.
”Är det säkert, jag menade verkligen inte… det där”, sa hon och tittade menande på den upp-och-ner-vända skateboarden.
”Helt säkert”, sa jag igen och nickade förtydligande.
Hon andades ut, kort och lättat, och jag hade inte lagt märke till det om jag inte betraktade henne så fokuserat. Hon bar ett par ljusa jeans och ett vitt linne, över vilket hon hade en tunn benvit kofta med små broderade mönster. Det röda håret var utsläppt och hängde självmant längsmed hennes huvudform, uppdelat i en mittbena som passade henne bra.
”Tja”, hördes en andfådd röst och när jag flyttade blicken en bit bakom henne såg jag att det var Anton som just dykt upp med sin egen bräda i högsta hugg.
”Ja. Bra att du kom”, sa jag, mest för att säga någonting.
Anton hade redan lagt märke till tjejen som fått mig att ramla, och han höll lika säkert fram handen mot henne som han hade gjort mot mig.
”Hej, Anton”, hälsade han och presenterade sig.
”Jana”, log hon tillbaka och skakade hans hand. Sen såg hon en aning frågande på mig, som om hon inte riktigt visste om hon skulle göra likadant mot mig, men verkade sedan bestämma sig för att det var lämpligast.
”Jana”, sa hon igen.
”Ja…”, sa jag med ett kort, knappt hörbart skratt, innan jag presenterade mig själv. ”Vincent.”
Jag såg hur hon hajade till när jag sa mitt namn, och jag vet inte om det berodde på någonting annat än att namnet är hyfsat ovanligt, men hon verkade inte lägga någon större vikt vid det, för ögonblicket senare var det förvånade uttrycket i hennes ansikte borta.
”Ska vi dra?” frågade Anton och såg frågande på mig.
”Visst”, sa jag och såg snabbt på honom, och sen tillbaka på tjejen, Jana, igen. Hennes namn var minst lika ovanligt som mitt, och jag kunde inte låta bli att undra hur hon hade fått det.
”Jag vill inte uppehålla er”, sa hon ursäktande. ”Men det var… kul att träffas.”
”Detsamma”, sa Anton som verkade ha mycket snabbare reaktionsförmåga än jag.
”Visst”, mumlade jag som bihang.
”Och… ja, du får ta det lugnt med den där. Man vet aldrig vad som kan hända”, sa hon skämtsamt till mig och nickade återigen mot brädan som jag fortfarande inte plockat upp. Hon log, och började sen gå därifrån.
Jag såg en kort stund efter henne. Hon gick hastigt, som om hon hade bråttom till någonting.
”Vilka trick kan du då?” frågade Anton som hade börjat gå åt andra hållet framför mig. Jag suckade tyst, utan att veta varför, och skyndade sen ikapp honom, beredd att besvara alla hans frågor.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 1 jun 09 - 15:02 | Ohooo, den är ju braa! :D
Jaa, längtar tills nästa del! :D .. tack så mycket för mailet, jag är ganska så seg av mig och hade annars inte märkt att de va en ny del ute förrän om ca 2 ½ vecka (A)
Men ja, storyn är bra och ni båda skriver helt underbart! :D Man kan verkligen se allting framför mig (jag var så inne i historien att jag tom missade den stora helikoptern som flög utanför fönstret, vilket min lillebror hade svårt att förstå...) :D
/JvJ <3 | JessicaKarlsson - 31 maj 09 - 22:14- Betyg:  | bra bra bra :'D
mejla (a) | | Rosapapper - 31 maj 09 - 18:15- Betyg: | | Riktigt bra:D! | | prickigthallon - 31 maj 09 - 18:14- Betyg: | | Mihi :D Längtar tills den här novellen kommer igång :D | | Sandra353 - 31 maj 09 - 16:38- Betyg: | | Ohh jag vill äsa mer :) mejla gärna, jätte bra skrivet föresten :D | | Vilmis - 31 maj 09 - 16:32- Betyg: | | Rolig, och bra! |
|
|
|
