En flickas liv i ångest och panik... [del4] |
Det finns saker som jag aldrig kommer att förstå... och den ena av dem är varför vissa föräldrar inte älskar sina barn. varför man behandlar dem illa eller inte bryr sig alls.
Jag tror nog att det finns folk som undrar va fan jag mår dåligt för... så jag ska ta det från början.
Sanna är jag Nathalie. Den här serien handlar om mitt liv och jag tänker från och med nu skriva den i jag form. Som en dagbok.
jag kan inte minnas första gången min far slog mig, för det var så länge sedan. Jag tror nog inte att min lillasyster kommer ihåg så mycket över huvud taget men jag vet att min storasyster minns. Men hon förnekar att det ens hände. Hon har förträngt det och lever efter spelregler " hur man ska agera i pappas närvaro" för att han inte ska bli arg.
Va fan jag tänker då inte ge upp och låta han kontrollera mig så där. Jag vill kunna säga vad jag tycker och känner, jag vill kunna ha en egen åsikt och stå för den. inte som min syster och hålla med om allt pappa säger.
Men det som jag minns av vad han har gjort är en gång:
Jag hör tunga snabba steg i trappan och blir genast rädd, för jag vet att det är han som kommer. Jag kan höra det på stegen, hur det låter.
plötsligt ser jag honnom i dörr öppningen till mitt rum och med snabba steg kliver han in. Jag har ingen aning om vad jag nu har gjort för fel och jag hinner inte reagera speciellt mycket förren han tar ett hårt tag runt min nacke.
han slänger ner mig på golvet (jag satt på stolen vid skrivbordet) och trycker ner mig hårt samtidigt som han skriker åt mig, ord jag inte vill lyssna på... elaka ord som jag igentligen inte förstår men som sårar mig djupt.
Vad kan jag ha vart? kanske åtta år.
Jag minns inte vad som hände sen... och jag vågar inte fråga mamma om det, för jag är inte säker på om hon kommer ihåg.
jag minns många gånger som jag gömde mig under sängen för att jag var så fruktansvärt rädd... men om jag tänker efter nu så var det ingen bra ide... för han hittade mig alltid där och jag var alltid instäng utan att kunna fly.
Hårda tag om armarna, slag mot huvudet, slag mot hjärtat och slängd in i väggen.
Vad är det för sätt att behandla ett barn?
Det var alltid jag... varför? Mina systrar fick nästan aldrig skäll..nästan.
Jag kan inte minnas någon enda gång som pappa slog min storasyster, men däremot min lillasyster och jag blev så förbannad men kunde inget göra.
Jag försökte en gång när jag var liten att ge honnom en kram... ville bra att han skulle älska mig även om han slog. Jag älskade honnom ändå. Varför vet jag inte , men jag älskade min pappa.
Men han stötte bort mig, jag fick ingen kram den gången och det förändrade mig föralltid... jag visste då att han aldrig tyckt om mig.. han har aldrig älskat mig. Han har aldrig sagt de orden till mig.
Jag hatar honnom nu, för alla gången han inte fanns där för mig. Alla gånger som jag har gjort som han sagt för att jag var rädd, inte för att jag hade respekt för han. Han kommer aldrig förtjäna min respekt.
Ständigt kränker han mig, jag räcker aldrig till. Jag förstår verkligen inte hur han fortfarande kan såra mig, fasten jag har sagt till migsjälv att jag inte bryr mig längre... men det gör jag, jag vill vara älskad... Men jag kan inte glömma... jg hatar honnom, älskar inte längre.
Mamma bryr sig inte längre om vad som sker nu... hon vet att han inte slår längre och hon tror att allt är över bara för att hon flyttade ifrån han. Men hon har aldrig tänkt på att såren aldrig läker, att det kommer sitta kvar hela livet och mardrömmarna dom kommer också tillbaka.
Jag har försökt att prata med henne om det, mendet går absolut inte . Hon skulle aldrig förstå.
Hon har helt enkelt slutat att bry sig... och hon är för upptagen med Agelica för att ens lägga märke till mig. Angelica är min storasyster som tar upp all mammas uppmärksamhet... jag vill inte ha en massa uppmärksamhet, jag vill bara att hon ska se mig.
det är som om det helt plötsligt kommer en tanke i hennes huvud
fan jag orkar inte diska nu... men ven ska göra det då? Just det ja , jag har ju ett tredje barn.... vad hon nu hette. hmm.... ja nathalie heter hon ju.
Hon pratar bara med mig när hon vill ha någotning gjort, elelr när jag försöker prata med henne, vilket sällan händer nu för tiden för jag blir alltid avbruten av min syster, och dåp börjar mamma lyssna på henne i stället... glömmer helt av vad jag sagt. Hon bryr sig inte ändå.
I går frågade hon mig varför jag har "det där fula svettbandet" på mig. Jag svarade " för jag tycker det är snyggt.
Jag ljög för henne... men hon trodde mig. Hon ville inte se sanningen. Hon skulle inte se om jag ens höll upp ärren framför näsan på henne... hon skulle säga.
" oj, har du gjort illa dig? hur hände det? Var det patricias katter? Eller har ni vart i skogen? "
Va fan , idiot.!
I dag fyllde pappa år... på första maj. Jag hade ingen som hälst lust att ge honnom någonting men det gjorde jag ändå för min syster sa att vi skulle lägga ihop... om min briljanta och otroligt fantastiska syster har ju alltid rätt.
Han gav mig en kram när han fick presenten. För att det är artigt... det är vad jag mest hatar med jul och födelsedagar.... jag måste vara falsk och krama min pappa fasten jag vet att varken han eller jag vill det. jag hatar honnom och får kalla kårar längs ryggen när han kommer närmare än tre meter från mig.
Det ända som får mig att faktiskt vilja vara hos pappa ibland är min lillebror. Min ögonsten, det vackraste som finns.... Jag hatar att han är min pappas son. Men jag älskar att vi är syskon.
Pappa förtjänar inte att ha ett till barn, han är ingen bra pappa och jag vill inte att Max ska må lika dåligt som jag en dag.
Så hela historien är igentligen:
Jag hatar min pappa och min mamma bryr sig inte.
Jag önska ratt jag hade det som min bästa vän.
Att få känna den kärlek som hela tiden existerar i hennes hem.
Att ha en familj som bryr sig och som visar kärlek.
Jag vill inte jämför mitt liv med andras men jag kan inte hjälpa det.. när jag vet hur bra vissa har det blir jag bara ledsen....
Men sen finns det ju de som har det värre än jag, mycket värre.. så jag ska väl inte klaga eller hur? Jag ska inte tyckasynd om mig själv....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ILoveCross_ - 15 jul 06 - 03:55- Betyg:  | Shiet, du ha de verkligen int lätt. Men hoppas allt blir bättre..
Jätte fint skrivet | | raspberry - 6 maj 06 - 06:07- Betyg: | | Nathalie, jag älskar dig. men se framåt, någonstans där framme finns en dag full av kärlek och lycka. se den dagen, och tänk att du är där, så är du där. (men just nu är jag arg på dig) | | Poet_91 - 2 maj 06 - 05:12- Betyg: | åå älsakde natta jag vet hur svårt du har det..
men jag finns alltid hrä <3<3<3 |
|
|
|
