De hasande stegen... |
Det var en helt vanlig kväll och jag satt i soffan och tittade på tv. Grenarna skrapade mot rutan och löven virvlade omkring därute. Det var kolsvart ute och mamma och pappa skulle inte komma hem förrän nio. Klockan halv åtta började mitt favoritprogram, åh det var ju en hel kvart dit! Jag gick ut i det mörka köket och började bre en macka. Vad var det där? Det lät som att det kom ifrån övervåningen. Jag slutade att bre mackan och närmade mig sakta trappan. Jag gick upp och tittade mig omkring på övervåningen, men såg ingen trots att jag öppnade alla dörrar. Plötsligt så hörde jag det igen, det där hasande ljudet från någon som inte orkade lyfta fötterna. Jag ryste, men den här gången lät det som att det kom uppifrån vinden. Jag gick och började fälla ut vindstrappan. Medan jag gjorde det började jag tänka att jag kanske bara inbillade mig de där ljuden och var rädd eftersom jag hatar vinden, speciellt när det är mörkt där.
Men min nyfikenhet tog överhanden och jag började gå uppför vindstrappan. Där var det hasande ljudet igen och det lät starkare nu, det bara måste
vara från vinden det kom. Jag fingrade på väggen och hittade strömbrytaren. Jag knäppte på den, men inget hände. Nej, inte nu! Lampan hade slutat fungera, inte så konstigt egentligen för vi bytte den aldrig här uppe. Jag var precis på väg nerför vindstrappan för att hämta en ficklampa, då jag hörde de där hasande stegen igen. Jag fick panik och rusade nerför trapporna till köket och tände lampan. Det ljusa skenet från lampan kändes först jobbigt för ögonen men de vande sig. Efter det rusade jag omkring i hela undervåningen och tände exakt alla lampor. Jag började känna mig lugnare igen i ljuset, men så hörde jag det där ljudet igen som fick hårstråna att resa sig. Jag började darra av rädsla av att den eller det som orsakade det där hasande ljudet skulle börja komma neråt, men det stannade kvar på vinden. Jag kände mig lugn ända tills jag kom på att vindsluckan inte var stängd! Åh nej! jag skulle behöva gå upp igen för att stänga den, annars skulle det bli så kallt i huset. Men jag kanske skulle kunna göra ett undantag bara för ikväll mamma och pappa skulle säkert förstå... NEJ! Det skulle de inte! De skulle bara skälla och gorma på mig för att den stod öppen och inte alls lyssna på mina förklaringar. Nej, jag måste gå upp och stänga vindsluckan, dessutom så var det ju bara lättare för nåt eller någon att komma ner när luckan var öppen - om det nu verkligen var någon där uppe. Jag bestämde mig för att gå upp och stänga.
När jag var halvvägs uppför trappan till övervåningen, hörde jag det där hasandet igen. Jag stelnade till och kunde inte röra ett finger ens.
Hasandet kom närmare och närmare, men till min lättnad inte på övervåningen utan på vinden. Jag pustade ut och kunde sakta röra mig mot vindstrappan igen. Nu var jag framme för att stänga luckan, men precis när luckan nästan var stängd så tyckte jag att jag såg konturerna av ett ansikte. Jag skrek och stängde snabbt luckan. Jag sprang ner till nedervåningen och kröp ihop i soffan med armarna runt knäna och började fundera på om det verkligen var så att jag hade sett ett ansikte och inte något annat. Just då kände jag mig så liten och försvarslös.
Plötsligt så var det något på tv:n som fångade min uppmärksamhet. Det handlade om en man som mördat en flicka i fjortonårsåldern i Umeå. De hade inte fått tag på gärningsmannen än, men de visste hur han såg ut. Man fick se en bild på honom. Han hade sårigt och ärrigt ansikte och såg ut att vara någonstans runt fyrtio. Jag flämtade till - han såg exakt ut som det ansikte jag mött i vindsluckan...och jag var ju också fjorton! Nu gick det plötsligt upp för mig att det kunde vara den här mannen som nu var ute efter ett nytt offer. Jag började andas fort. Vad skulle jag nu ta mig till? Ringa polisen? Rymma? Springa upp och titta igen? Nej springa upp och titta - aldrig i livet! Vad tänkte jag på? "Ansiktet" såg ut att vara en man, som hade mörkbrunt hår mer kunde jag inte se. Jag började skaka. Då helt plötsligt kom det hasande ljudet igen, jag blev så rädd att jag hoppade till. Jag hade nästan glömt hur otäckt det lät. Jag ryste när jag tänkte på hur illa läget var, inga föräldrar hemma och kolsvart ute. Mina tankar rusade iväg: Vem var den där personen? Varför var han här? Vad ville han?
Jag gick till köket igen för att titta hur mycket klockan var, när skulle mamma och pappa komma hem? På väg dit kastade jag en snabb blick i spegeln, mitt blonda hår var rufsigt och mina klarblåa ögon lyste ännu klarblåare fast utav skräck och min svettiga tröja klibbade mot kroppen. Usch, vad jag såg ut! Varför skulle jag kasta en blick i spegeln? Just nu blev jag bara räddare av att se mig själv så skräckslagen. Då kände jag hur det vred om i magen och att jag behövde springa på toan. Men eftersom toan på nedervåningen inte fungerade så var jag tvungen att gå upp till övervåningen.
Jag gick sakta uppför trappan och då såg jag att vindsluckan inte var riktigt stängd. Det såg ut som att det var någon eller något som höll fast luckan och hindrade den från att falla ned. Jag tänkte att det säkert bara var inbillning och skyndade mig till toan och satt där en stund tills det började kännas bättre i magen. Plötsligt hördes en duns - vad var det där? Det lät precis som att vindsluckan öppnades eller föll ner. Tänk om.....om det var mannen som kom ner! Nej, jag inbillade mig bara. Okej, det där trodde jag inte riktigt på att det som hördes bara var inbillning.
Plötsligt trycktes handtaget till toadörren ner, men den som gjorde det upptäckte att det var låst. Jag undrade vem det kunde vara, mamma och pappa kanske redan hade kommit hem? Fast tänk om det var det där ansiktet jag hade sett på vinden. Jag tog mod till mig och frågade: Vem är det? Det kom inget svar tillbaka. Jag blev rädd och undrade vad jag skulle göra. Kanske kunde jag springa till en kompis eller något. Men tänk om någon väntade på mig där utanför. Jag skulle kanske bara slänga upp dörren och springa rakt ut och då skulle han inte vara beredd. Jag förberedde mig på att springa och tänkte på min närmaste kompis Alexandra som bodde en kilometer bort. Sen öppnade jag dörren och sprang.
Jag såg mig snabbt omkring för att se om det ändå kunde vara mamma och pappa som kommit hem, men det var ingen där. I nästa ögonblick så var jag tvungen att titta bakåt igen. Då såg jag honom, det var mannen från Umeå! Jag sprang det fortaste jag kunde, men mannen var mig hack i häl. Plötsligt kände jag en stark hand som grep tag om min handled. Det gjorde ont. Jag försökte slita mig, men han höll mig i ett järngrepp. Jag skrek att han skulle släppa och sparkade honom rakt i magen. Han vek sig dubbel och hans järngrepp lossnade en aning. Det räckte perfekt för att jag skulle kunna slita mig. Jag sprang snabbt nerför trappan och hörde hur han satt och jämrade sig då jag slet tag i den bärbara telefonen och slog 112. Samtidigt som jag sprang ut genom dörren svarade de och jag skrek att en man förföljde mig och att han såg ut precis som den där mannen som hade mördat flickan i Umeå. Det var en kvinna som svarade och hon frågade vart jag var. Jag sa att jag var hemma och att min adress var Hillevivägen.57 i Kroksta, Örnsköldsvik. Hon sa att hon hade skickat ut några polismän som skulle komma genast. Jag hoppades innerligt att han inte skulle få tag på mig innan polisen kom och skrek förtvivlat att de måste skynda sig. Hon lovade att polisen snart skulle vara framme så jag behövde inte vara orolig. Just då hörde jag sirenerna från polisbilar och sprang åt det hållet ljudet kom ifrån. När jag såg polisbilarna så vinkade jag med båda armarna så att de skulle stanna. En polisbil stannade vid mig och de andra körde in på vår gård. Två poliser sprang in i huset och kom strax ut med en mörkhårig främmande man som de hade satt handbojor på. Jag trodde inte att det var sant att det var honom jag hade flytt ifrån.
Äntligen så kände jag mig trygg, jag fick en filt runt mig och sen ledde de mig in i mitt hus igen. Efter cirka tio minuter så kom mamma hem och när hon såg polisbilarna utanför så sprang hon in för att se hur det var med mig. Pappa han kom fem minuter senare. Båda två frågade mig vad som hade hänt och jag berättade hela historien för dem liksom jag tidigare hade gjort för polisen. De tyckte att det var modigt gjort utav mig hur jag hade hanterat situationen men att det också hade varit farligt. Dagen efter så stod det i ÖA om mig och mannen från Umeå och hur allting hade gått till. Det kändes overkligt så här i efterhand, jag hade verkligen haft en ofattbar tur som klarade mig.
|
| Kommentarer | | Bellisen - 15 mar 07 - 00:11 | | Denna novell ser jag helst att den inte kopieras Copyright Isabelle |
|
|
|
