Walk of fame (or walk of shame) [prolog] |
FÖR ATT EN FORTSÄTTNING SKA KOMMA VILL JAG HA MINST TVÅ KOMMENTARER :)
---
”Tack, ni har varit en underbar publik! Och nu vill jag presentera en av våra närmaste vänner, eller hur killar? Give it up for Crystal!”
Ett öronbedövande dån fyllde lokalen. Tjut, applåder och busvisslingar.
”Här kommer hon!” ropade en av de tre killarna som stod bakom den kvinna som först talat.
En ung kvinna med så ljust hår att det gav henne en genomskinlig glans och lysande, blåa ögon som var inramade med ett tungt lager silverglittrande smink trädde upp på scen.
”Tjena, killar!” ropade hon och lade armen om axlarna på killen som pratat sist. ”Och hej på er också!”
Hon vände sig till publiken. Hennes vida, stålgrå klänning blänkte i strålkastarljuset och dess volanger svepte i takt med att hon rörde sig, precis som hennes långa, lockiga hår.
”Hallå, jag då?” utbrast kvinnan som presenterat den nyanlända gästen med skämtsamt tonläge.
Crystal vände sig mot henne. Hon skrattade.
”Jag skulle väl inte glömma dig?” sade hon retsamt och släntrade fram till kvinnan. Varje steg följdes av 2000 par ögon.
De båda kvinnorna bildade en skarp kontrast, Crystal med sin balanpassade klänning och den något äldre kvinnan med sina pösiga hängselbyxor och gymnastikskor.
”Alla underbara fans känner väl Billie Blair?” sade Crystal.
Billie skrattade och drog en hand genom det korta, mörka håret.
”Jag älskar den här tjejen!” skrattade Crystal och slog kvinnan på överarmen, men en liten röst i hennes öra sade till henne att de började dra ut för mycket på tiden. ”Det ni just hörde var ’When stars fall’ med våra älskade Royal Blood. Ge dem en applåd!”
Hon gjorde en gest mot Billie och de tre killarna, som enigt bugade sig, ackompanjerade av applåder och skrik, innan de började gå ut. Nästan vid scenens utkant stannade en av killarna och höjde mikrofonen till sina läppar.
”Tack, Crystal. Nu, kära publik ska ni få höra ’My Elena’, som ligger etta på alla betydande topplistor, med allas vår Crystal. Go for it, girl!” ropade han med ett brett leende innan han gick av scenen.
”Okej sötnosar!” tjöt Crystal, nu vänd mot publiken. ”Då drar vi igång.”
Musiken började spela. Den doldes nästan under publikens exalterade tjut, som tillsammans med trummorna dundrade mot Crystals öron.
Hon öppnade munnen och toner föll över hennes läppar.
Det var svårt att avgöra om det gick minuter eller timmar innan Crystal, helt utmattad, steg av scenen.
”Kan någon få den här saken av mig!” tjöt hon irriterat, efter att noga ha sett till att mikrofonen var avstängd, så fort hon kommit in i sin loge.
”Ta det lugnt divan.” sade en scenarbetare Crystal aldrig brytt sig om att lära sig namnet på, men som hon passade på att ge en ondskefylld blick innan hon började snöra upp korsetten.
Snart hade Crystal fått av sig de tunga scenkläderna och gick igenom de korridorer som förband logerna och kontoren med scenen.
”Vill du ha skjuts tillbaka till annexet?” frågade en röst.
Hon sneglade över sin axel.
En lång man med det mörkbruna, bakåtslickade håret i en hästsvans hade just kommit ut ur en loge och stod nu och såg på henne med mörka ögon.
”Var är Jane?” frågade Crystal snäsigt.
”Din manager har redan åkt hem, men Royal Blood kom inte iväg från skivsigneringen förrän alldeles nyligen.” sade mannen och pillade lite på solglasögonen som var fästa vid hans kavajficka.
Crystal suckade.
”Jag får väl åka med er då.” sade hon, som om det skulle vara en stor ära för dem.
”Dave! Vem pratar du med?” frågade en ung man, vars halvt avsminkade ansikte snart dök upp i dörröppningen.
Han stelnade till när han fick se att det var Crystal.
”Åh…” sade han.
”Hej Derek.” sade Crystal släpigt med armarna i kors över bröstet.
”Crystal ska åka med oss tillbaka hem.” sade Dave, utan att se på Derek.
”Va?” utbrast Derek.
”Äh, var inte så där.” fräste Crystal.
”Ska minidivan åka med oss?” frågade Billie, som just dykt upp bakom Derek, med släpig ton och såg med smal blick på Crystal. Av vänligheten som synts på scenen kunde inget återfinnas hos henne nu.
”Ja, Beatrice.” sade Dave.
Billie såg på honom.
”Du är den enda förutom mina föräldrar som fortfarande envisas med att kalla mig Beatrice.” skrattade hon. Det verkade som om hon helt glömt bort Crystal.
Dave log.
”Gå in och byt om, Beatrice.” sade han och sjasade iväg henne. ”Du också, Derek.”
Derek ryckte på axlarna och följde efter Billie, som redan försvunnit ur Crystals åsyn.
”Om du väntar här så ska vi bara se till så att de blir färdiga.”
”Ta inte för lång tid på er.” fräste Crystal och satte sig ner på en stol som stod i korridoren.
Dave suckade och stängde dörren efter sig när han gått in i logen där två av medlemmar av bandet Royal Blood satt i varsin stol och blev avsminkade medan de andra två bytte om, en av dem var Billie. Trots att hon befann sig i ett rum fullt av killar brydde hon sig inte om att skyla sig, de var vana vid att arbeta ihop.
Snart hade Billie krängt av sig hängselbyxorna och ersatt dem med ett par mer moderiktiga jeans. Hon verkade vara den som var färdig först.
”Jag förstår inte hur Jane står ut med henne.” suckade hon medan hon satte sig ner på golvet med ryggen mot väggen.
”Jane är tålmodigare än vad du är.” sade Dave med ett lätt leende.
”Du, manager!” ropade plötsligt en av killarna i sminkstolen, trots att sminkösen bannade honom för att han rörde på sig. ”Hur verkade publiken?”
”Överväldigade som vanligt, Zeke.” sade Dave och lade en hand på Zekes huvud.
”Varför kallar du mig för Beatrice men honom för Zeke?” frågade Billie med skämtsam irritation i rösten.
”För att han inte ser ut som en Gustav.” svarade en ung man som precis dragit på sig en enkel munktröja i Daves ställe, vilket fick som följd att Zeke räckte ut tungan åt Billie, som skrattade.
”Äh, håll käften Alexis.” sade Billie skämtsamt, varpå Alexis började snöra sina gymnastikskor.
”Är ni klara snart?” frågade Dave sminköserna när skratten hade lagt sig.
Hon som stod framför Zeke nickade.
”Några minuter till.” sade hon med ett leende, kvinnan som nyss tagit ett steg tillbaka för att betrakta Derek nickade instämmande.
Dave log.
”Bra.” sade han. ”Ni har gjort ett bra jobb.”
”Det är det vi finns här för.” sade Dereks sminkös vänligt.
Snart förenades de med Crystal och hennes säkerhetsvakt, som hunnit ikapp henne och stod och bannade henne för att hon försvunnit utan att tala med honom.
”Ni åker med oss då?” sade Dave.
Han ignorerade de fyra irriterade blickarna som genomborrade honom bakifrån, han visste mycket väl att ingen tyckte om Crystal men de fick komma överrens på något sätt. De bodde ju ändå allihop i produktionsbolagets annex. Dave suckade, unga stjärnor var bland det värsta han visste.
|
| Kommentarer | | Guldvattnet - 30 maj 09 - 10:18 | | bra skrivet ;) |
|
|
|
