Förlorad i dina armar (m/m) Del 6 |
Höhö här kommer dom söta pojkarna igen. Jag vet precis hur den här novellen kommer fortsätta men det får inte niii veta *retas* :3
Var snälla nu och kommentera den här något morgontröttskrivna delen som inte bliev så jättebra. KRAMKRAM hatar smygläsare!
ENJOY! 8D
Lördagen hade rullat på och det kändes som att jag och William hade känt varandra hela livet. Nu var det söndag förmiddag och imorgon skulle jag vara tvungen att gå och jobba. Jag suckar djupt men vet att jag måste dra in pengar. Pappa skulle döda mig flera gånger om ifall han visste att jag hade stannat hemma för Williams skull. Och då menar jag av flera anledningar. Idag hade jag tänkt att vi skulle ha en ganska lugn dag och bara prata lite och fika, kanske gå en promenad om vädret höll i sig. Och ikväll skulle vi se på film. Det är så roligt att göra sådana små saker för William för han blir lika barnsligt glad varje gång. Jag hade hyrt en komedi till ikväll, själv klarar jag inte av att se romantiska filmer utan att böla ihjäl mig. Pinsamt jag vet men jag kan inte rå för att jag är så flickig ibland!
William kom upp bakom mig och körde händerna i sidorna på mig. Jag tjöt till och hoppade runt i en barnslig pose i ett försök att vara ninja. William bara skrattade åt mig samtidigt som han nyvaken gnuggade ögonen. Den där söta pojken tar livet av mig, hur kan han bara stå där med sina bleka fylliga och perfekta läppar! Allt jag vill är att pressa mina läppar mot hans. Men det får vi ta en annan dag. För nu ska vi äta frukost. Frukosten förflöt lugnt och när vi hade ätit klart så stod jag och dukade av bordet, hade precis slängt några hushållspapper i soptunnan och jag vänder mig om. Där står William, med ett glas i handen. Han kommer nära....alldeles för nära. Han ansikte är bara 10 centimeter från mig och jag känner hur mitt hjärta börjar bulta. Behärska dig Natanael...kyss honom inte... Jag blinkar några gånger och ingen rör på sig, det är som att tiden står stilla. Kyss honom! Våra ansikte närmar sig försiktigt varandra. Jag kan knappt andas alls och mitt hjärta vill ut ur bröstkorgen. Nu är det bara någon centimeter kvar, jag sluter ögonen för att få min första kyss...RIIIIIIIIIIIIIIIIING. Jag kan inte låta bli att sucka djupt när telefonen ringer och jag något surt går för att svara i telefonen.
- Vad!? Svarar jag allmänt irriterad.
- Öh...hej, jag står här nere utanför trapphuset. Jag himlar med ögonen när jag förstår att det är port telefonen.
- Jaha? Säger jag den här gången inte lika irriterat men lik väl ointresserat.
- Jo..asså..jag är nyinflyttad och har glömt nyckeln... Killen fnittrar i falsett och verkar väldigt nervös.
- Öh, jaha? säger jag intelligensbefriat som vanligt.
- Så jag tänker om du kunde öppna kanske...asså du behöver inte men det vore ju ganska snällt för jag ska in och hämta väskan som jag glömde med nyckeln i förstås och sen ska jag rusa iväg till en jobb intervju och... Killen pratar på men jag lägger telefonluren för att gå ner och öppna dörren. Knappen som öppnar porten har gått sönder i min lägenhet så jag får ta hissen ner 10 våningar och jag vet att jag kommer hata den här nya grannen för att han sabbade min första kyss! När jag öppnar dörren står en kille i min egen ålder med lättad min och sträcker fram handen lite feminint åt mig.
- Peeer, kvittrar han på och ser lättad ut.
- Eh, Natanael säger jag och höjer på ena ögonbrynet. Till min stora förvåning pussar han mig på handen innan han utropar.
- Angenämt att träffas men nu måste jag ruuuusa... Och han rusar in i hissen och lämnar mig att gå upp för alla trappor. Jag tänker på den högst irriterande killen och på han såg ut. Hans svarta hår hängde i snelugg över ansiktet och bakhuvudet var färgat i blått lila och grönt. Han hade svarta utsvängda byxor med leopardmönstrad rand i längst ner. Den stora svarta t-shirten hade halkat av ena axeln och hans ögon var omringade i svart. Jag själv stod som ett förvånat frågetecken och försökte radera bilden på den konstiga killen ifrån huvudet.
När jag kom upp till lägenheten satt William uppflugen i soffan som om ingenting hade hänt och frågade vem det var. Jag mumlade till svars att det var en fånig kille. När jag imiterade honom med min ljusaste barnsligaste röst och kråmade mig på golvet hörde jag hur William satt och gapskrattade åt mig. Tur att han är lättroad pojken. Jag tittade upp och log finurligt innan jag satte mig bredvid honom i soffan och började snacka om vädret. Ja klandra mig inte, hur skulle jag annars komma ifrån "Vi-höll-visst-på-att-kyssa-varandra-men-te lefonen-ringde" Vi hade suttit och pratat en stund och jag var mitt inne i vår diskussion om man skulle eller inte skulle samla på uppätna kottar.
- Måste jag ha på den här tortyrkammaren...kved William fram och skruvade sig korsetten.
- Jag tror du måste ha på den tills revbenet har läkt, sa jag försiktigt och han stönade till. Allt jag ville var att ta honom i min famn dra händerna genom hans absolut perfekta hår och viska att allt skulle bli bra. Men av någon anledning så kände jag att det inte var så passande.
- Jag hatar den här Natanael den kliar! utbrast Willaim ställde sig upp och flinade lite snett.
- Jag tror jag aaaaavlider, fortsatte han och skulle göra en töntig pose men tappade balansen och druttade ner i mitt knä istället. Jag börjar skratta lågt och Williams kinder bli tomatröda när han klumpigt kliver av mig och sätter sig på soffan i stället.
Du är fjäderlätt och smidig, om du vecklar ut dina vingar kommer nästa vind grabba tag i dig och du kommer snabbt att försvinna ur mitt synfält. Så även om jag vet, jag vet att du är min fagra sköna änglapojke så kan du väl vänta med att fälla ut dina vackra vingar. Vänta en stund, låt mig få låtsas, låt mig låtsas få ha dig, ha dig som min. I en fantasivärld med massvis med ord, vackra ord. Jag ska linda in dig i fina ord och lyfta upp dig för att lägga dig i en säng byggd av vackra meningar. Dra över ett täcke gjord av dikter om din skönhet och låta dig somna i en misslyckad poets famn. Med dig kan jag lyckas jag känner det på mig. Du ger mig inspiration och orden om dig tar aldrig slut. Du är till och med mina ord William. Så snälla änglabarn, vingarna kan vänta. En ensam jordemänniska behöver dig, en ensam jordemänniska vill låta dig bli förlorad i sina armar...
Dagen flyter på med en stilla promenad genom Stockholm och vi äter middag ute. När vi kommer hem står WIlliam ivrigt och väntar på att vi ska kolla på film. Men något i hans ögon är annorlunda och jag kan inte komma på vad det är, vilket stör mig eftersom att jag alltid har sett mig själv som en människokännare av något slag. Komedin är väldigt rolig och vi skrattar så vi gråter ibland, det börjar bli en vana känner jag. Men det kan jag verkligen leva med, ända sedan jag stötte på William den där dagen så har mina dagar fått en gyllene kant och allting är roligt samtidigt som jag svävar på små rosa moln. Jag är kär...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 30 maj 09 - 11:36 | | Skit bra | LisaHoglund - 28 maj 09 - 21:49- Betyg:  | | Åh, vad jag älskar den :)<3 | | Justmyfault - 28 maj 09 - 20:49- Betyg: | den är så underbar!
skitbra skrivet, helt underbart! | | love__ - 28 maj 09 - 18:19 | | jättebra :D | | Mp3 - 28 maj 09 - 18:13 | | den här är verkligen vacker, speciellt dessa kursiva texter. Denna kursiva text var helt underbar. Jag älskar dem. | | gbg_95 - 28 maj 09 - 17:31 | | Fan va gulligt, och "Peeer" borde väl ha ringt några minuter efter x) Men han låter som en kul kille, och hans stil <3 Helt underbart skrivet som alltid, och delarna kommer ganska fort efter varandra, vilket är bra! :) Keep going! <<3 | | PlEaSeKiLlMe - 28 maj 09 - 15:26 | | naaw vad gulliga dem är <3 skit bra skrivet :D |
|
|
|
