Vi sa för alltid (kap 3 forts på Adrian & jag |
kapitel tre var det här då, sorry att det dröjde lite ^^
men här den :)
kram airya
Kapitel 3
Vi alla tre spenderade mest av dagen att titta på filmer och så gick jag till slut med på att färga Dennis hår, som för övrigt inte kan se värre ut vad det redan gör. Så nu är underhåret på honom mossgrönt, det svarta är kvar på överhåret men silver slingorna har blivit utbyta av tjocka orangea slingor. Jag är glad att Justin inte vill ha långt hår, utan behåller det avrakade för då vet jag i alla fall att han inte kommer få lika knäppa idéer som sin underliga bror.
Eftersom Adrian och hans vänner säkert kommer hem sent i natt, så stannade jag över natten hos tvillingarna för det inget speciellt kul att vara ensam i lägenheten. Det blir bara för tyst, och då börjar jag bara tänka för mycket än vad nog är normalt. Så tacka tvillingarna som höll mina tankar i schack, vi tittade på den ena filmen efter den andra och senare på kvällen tänkte jag att jag skulle laga en riktig mat till grabbarna. För något säger mig att de aldrig ätit hederlig svensk mat förut. Så jag stack ner och köpte potatis, Berniesåsen var svår att hitta, men jag hittade de plus det andra jag var ute efter och sedan servades det potatisgratäng, en utsökt sallad, sås och nötkött.
"Vet du va Maria, du kan få flytta in till oss istället och fortsätta laga sån här god mat till oss." Justin pekar på mig med gaffeln samtidigt som han tuggar för fullt i munnen och sväljer. Jag bara skrattar åt honom.
"Eller så kan du ju bara komma hit lite då och då och föda oss så att inte kommer svälta utan din mat." Det var Dennis, jag bara skakar på huvudet åt dem båda.
"Nej, vet ni va grabbar, det tänker jag inte göra! Men vem vet, någon gång kanske jag kan bjuda er på något gott igen och med efterrätt." Avslutar jag och äter upp den sista köttbiten på tallriken. Båda två lyste upp då jag nämnde efterätt.
"Det MÅSTE du bara göra, så lovar vi att göra något i gengäld." Båda två nickar helt allvarligt vilket bara får mig att skratta åt dem.
"Ja, varför inte?" Säger jag bara, ler stor och rycker på axlarna.
När klockan närmade sig halv elva kröp vi alla till sängs. Men när jag försöker somna i soffan kan jag inte. En gnagande känsla långt inom mig börjar klättra fram. Känslan som inte har något namn.
Men varför har jag den? Vad betyder den? Varför vill den inte försvinna?
Någonstans i mitt undermedvetna tror jag att jag har svaren på dem flesta av frågorna som kretsar kring känslan. Varför den inte vill lämna mig och vad den menar. För det finns bara ett svar, och bara ett ord. Länge har jag trott att jag kommit över det, att våran tid var över och att det aldrig skulle gå. Det var bara inte menat. Men om jag nu tyder denna känsla rätt , om det nu är det jag tror det är, personen som vägrar lämna mitt minne längst bak i huvudet och som ibland träder fram på nätterna då jag sover. Vad händer då om man upptäcker att den person som man bad att aldrig komma tillbaka, den person som mer förstörde än gav och man önskade man aldrig stött på, kanske visar sig vara ens hela värld? Skulle inte du, försöka hitta den personen då?
Så kanske det är vad det hela handlar om, känslan alltså, om man nu vet vad den betyder så borde man väl ta itu med den? För svaret på känslan som bara har ett ord, ett namn är just Rasmus. Eller Londons Knarkare som jag i början kallade honom för.
Men hur ska jag komma dit? Visst det finns buss och tåg och taxi, men hur ska jag hitta honom och om jag hittar honom, vad ska jag säga? Hej?
Nej, det funkar inte. Ett hej är bara så traditionellt. Finns det inget annat, "tja Rasmus, kommer du ihåg mig?" Eller bara krama om honom och kanske fälla någon tår? Nej, nej, det är för typiskt i snyft filmer. Jag får helt enkelt improvisera.
Men jag vet inte om jag vågar, får bara ont i magen att tänka på det. Men tänk om jag missbedömt känslan? Kanske den betyder något helt annat än vad min dumma hjärna kan förstå och se? Snälla säg att det är så!
Kanske jag borde prata med tvillingarna? De förstår ju alltid och lyssnar.
Men jag kan ju inte heller komma springandes till dem varje gång jag inte kan fatta egna beslut! Det är mitt liv som jag ska leva, och de ska leva sitt. Men jag måste prata med någon. Adrian är det bara att glömma, han skulle aldrig släppa iväg mig ens. Han skulle bara säga det var ett år sedan vi sågs, att det var jag som bad han att gå och vi båda nu lever våra egna liv hur bra som helst utan varandra.
Men Rasmus fanns där, han ville göra mig hel då jag kände mig inte ens halv, då jag kände mig mer än bara trasig och sönder på insidan. Han fanns där, han älskade mig, det vet jag, och han älskade hela mig. Vartenda hörn på både insida och utsida älskade han mig för. Men det har gått ett år. Och ett år är trehundrasextiofem dagar, och så många dagar är många. Och det är ju mer en än ett år sedan. Kanske någon liten ynka månad mer. Men det är för länge sedan helt enkelt. Jag åker inte. Det är det bästa, för även om det är den känslan handlar om, så lever jag mitt liv nu med Adrian och tvillingarna och Rasmus lever sitt liv cirka femton mil utanför London i Bristol. Drygt en timma härifrån.
Så varför kan jag inte bara glömma det? Kan jag inte för en gångs skull i mitt liv bara släppa något och fortsätta med mitt eget, inte älta omkring med allt och om en idiotisk känsla som kanske inte betyder någonting alls?!
För sjutton gubbar, det har ju gått drygt över ett år nu. Så varför kan jag inte glömma honom?
Jag måste ha somnat någon gång, för när jag vaknande var det ljust ute och någon knackade på dörren. Kan bara vara en person, Adrian.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 27 maj 09 - 19:12- Betyg:  | | skynda med fortsättning nu, jag älskar det ;) |
|
|
|
