Förlorad i dina armar (m/m) Del 5 |
Nu mina kära läsare så blir det...ett aningen komiskt kapitel. XD
Som andra novellskrivare brukar säga. Jag tar inget ansvar för pojkarnas beteende längre ner. Men ett gott skratt förlänger livet aight? XD
PUSS på alla som kommenterar och blöööh på alla smygläsare!
Enjoy!! 8D
Jag vaknade av att solen lös mig i ögonen och fann William lugnt andades, fortfarande sovandes på min mage. Jag kunde inte låta bli att le men låg helt stilla för att han inte skulle vakna. Pojken förtjänar sin skönhetssömn. Jag blickar försiktigt mot fönstret och kikar på termometern. 27 grader! Jag spärrar upp ögonen, vilken högsommar dag. Idag är det glassdags, garanterat...Undrar om William har ätit glass nyligen? Jag får lust att slå mig själv i huvudet med en stekpanna. "Jo förstår du Natanael, eftersom att han inte har haft tillgång till mat så har han käkat glass varje dag!" Jag är ju absurd! Jag menar, vad tänker jag med ens.William grymtar till och slår sakta upp ögonen. De djupt blåa ögonen tittar morgontrött på mig och mitt hjärta bankar dubbelt så fort, tänk om han märker något! Men William är för upptagen med att gäspa så han märker inte att mitt hjärta håller på att slå sig ut ur bröstkorgen, tack och lov.
- Det känns ovanligt att vakna i en säng. Sa William och tittade sig förvånat omkring.
- Jasså, jag trodde du skulle säga att det är konstigt att vakna på mig, sa jag och flinade stort.
- ehh...jo...det också... Säger William och rodnar
- Men det var alltså inte det första du tänkte på? Jag flinar lite snett.
- Men...men...SLUTA! Utbrister William och fnittrar nervöst.
Vi bestämmer oss för att käka frukost och sedan gå ut och gå. William äter klart samtidigt som jag går och rotar fram lite kläder. Jag själv tar på mig ett par lagom slitna jeans som går till just nedanför mina knän. Tror det kallas piratbyxor eller högvatten. Jag kallar det bara långa shorts. Sen bestämmer mig för att ta de vita nitbältet eftersom att det svarta inte passar lika bra. En vit härlig skjorta som jag knäpper upp de översta knapparna på och KLAR! Sen letar jag fram ett par likadana byxor fast svarta som jag hoppas att William kan ha och en ny fin vit t-shirt med fint tryck på. När jag går ut i hallen med kläderna ser jag hur Williams ansikte lyser upp, precis som ett litet barn på julafton. Byxorna passade perfekt men hans magra kropp fullständigt drunknade i t-shirten. Det slutade med att han fick ta en ljusblå skjorta som var lite för liten för mig. hetthetthett! Vi tog oss ner på stan och gick runt och kikade lite. Men eftersom att det var väldigt varmt och knappt någon skugga någonstans så tog vi tunnelbanan ut till en härlig park inte så lång därifrån. När vi kom fram satte vi oss under en stor ek och började snacka massa. Allt ifrån vår barndom till varför himlen är blå och inte rosa. Vi skrattade och grät om vartannat. Ett lite äldre par tittade bara skumt på oss skakade på huvudet och muttrade något om dagens ungdom. Jag flinade bara tillbaka.
Jag märker inte ens att jag är äldre än William, för om någon fått ta ansvar för sig själv tidigt så är det ju han. Mina tankar snurrade runt i huvudet och jag försökte så gott det gick att hålla dom rumsrena. Men hallå! Det är inte så enkelt när världens, och då menar jag världens snyggaste kille sitter framför dig och allt du vill är att käka upp honom! Eller alltså...jag är inte vampyr ju, nej vänta, dom dricker blod...kannibal! Var ordet jag letade efter, jag är inte kannibal, jag är bara en misslyckad poet som har lyckats bli upp över öronen förälskade i gatupojken William. Pojken som har gett det förbjudna ett ansikte, åh så vackert.
Låt oss springa på en sommaräng, plocka blommor och binda blomsterkransar. Precis som pappa gjorde med mig när jag var liten, när jag var normal. Jag ska sticka grässtrån i håret på dig och vi kan springa och jaga varandra. Vi kan stanna kvar hela dagen och leva som i en dröm. Ligga i varandras armar bland alla vackra blommor och titta på solnedgången. Jag vill vara din solnedgång, jag vill vara din måne, jag vill vara allt för dig, låter du mig bli det? Säg, låter du mig bli din solnedgång, ett bevis på allt det vackra, allt det romantiska i världen. Säg, låter du mig bli din måne, ditt ljus på alla mörka vägar som leder dig i livet. Säg William, låter du mig bli ditt allt, bli ditt allt precis som du är för mig? Vågar du så vågar jag, det är bara du och jag mot världen, ikväll...
Klockan närmade sig te nu och hettan var olidlig, så vi gick till närmaste kiosk för att köpa glass. Williams ögon var stora som klot när han fick veta att han skulle gå glass. Kan du tänka dig vad som saker kan göra en människa lycklig? Nästan all glass var slut så det blev att vi tog varsin calippo, sånna där isglassar man ska trycka upp.
- Jag vet! Vi ser vem som kan få upp den först! Utropar jag och William brister ut i gapskratt. Jag märker genast min brist på intelligens i ordvalet och börjar själv skratta högt. Det går några sekunder innan jag glatt utropar.
- JA! Jag fick upp den fööörst! William tittar på mig lite surt samtidigt som att han försöker att avvärja skrattanfallen.
- Säger vi som...muttrar han och jag får rent ut sagt andnöd!
- HAHAHA, jag kippar efter luft och William håller sig för magen av skratt.
- JAG AVLIDER! Ropar han mitt i skrattanfallet och han har fortfarande inte lyckats trycka upp sin glass.
- Jag får inte upp den, fnissar han fram och nu avlider jag verkligen. Jag sätter mig ner på en bänk och försöker få luft samtidigt som jag tittar på Williams glass.
- Och nej Natanael, du ska INTE hjälpa mig att få upp den! Det här blir ju bara värre och värre och vi avlider på gräset. igen! Glassen börjar smälta men det gör ingenting, vi skrattar båda så att tårarna sprutar. När jag äntligen stoppar glassen i munnen och njuter i fulla drag av kylan så får William, som nyss lugnat ner sig. Ett nytt skrattanfall, han tittar bara på mig som naturligt slickar på glassen och bryter ihop. Jag fattar hans tanke och sprutar glass åt alla håll. Det gör ont i magen nu och jag låter ganska hes men kan inte sluta skratta. Vi har så sämst humor och alla tittar underligt på oss men det skiter jag fullständigt i!
Till sist åt vi i alla fall upp glassen och började så sakta gå tillbaka mot tunnelbanan. Och när vi står och väntar på att den ska komma så tittar William med busig blick på mig.
- Natanael...
- Ja? svarar jag undrande och tittar honom i ögonen
- Nästa gång tar vi inte en calippo, säger han och ler charmigt.
Min kropp avlider och mitt hjärta stannar nästan, ditt leende kan smälta ett isberg på fem minuter. Du är som solen i mitt liv, du är trygg och du värmer. Snälla låt mig ha dig föralltid? William, jag lovar dig. En dag ska jag berätta vad jag känner för dig, en dag ska jag kyssa dina mjuka läppar. En dag, ska du bli min.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kickan2212 - 21 aug 09 - 00:17 | haha vilken humor! XD
jag döör av garv! XDXD | EMORAiNBOW - 8 jun 09 - 17:58- Betyg:  | | De kursiva texterna är lätt mina favoriter! Du är poet för fan! Det kursiva ger verkligen berättelsen djup och jag älskar det verkligen, sitter med andan i halsen. Måste läsa vidare NU! | | sorgen - 30 maj 09 - 11:30 | | Skit bra | | viunderregnmoln - 28 maj 09 - 21:23- Betyg: | | ahah (Y) | | gbg_95 - 27 maj 09 - 20:43 | Hahhahaha, den här var ju roligt! <3
Underbart skrivet! | | PlEaSeKiLlMe - 27 maj 09 - 19:11 | | haha skitbra :D | | LisaHoglund - 27 maj 09 - 18:58- Betyg: | | Åh, Gud vilken härlig del :D Hahaha! Underbart skrivet <3 | | love__ - 27 maj 09 - 18:47 | | jättebra :D | | Mp3 - 27 maj 09 - 18:13 | | HAHAHA. alltså, herregud. Jag tror jag avled i några sekunder där och jag säger som alltid, den här är vacker, så onatruligt vacker. <3 | | Justmyfault - 27 maj 09 - 17:28- Betyg: | | skitbra!:D | | NeMriA - 27 maj 09 - 16:23- Betyg: | alltsåååå <333
denna är knark. jag är beroende. |
|
|
|
