En blomma |
Ett frö landar på marken. Det är höst och kallt, men fröet gräver sig ner i jordens varma sköte. Det ligger där och vilar, slumrar bredvid stelfrusna maskar. Inget kan skada fröet, tyst och fridfullt ligger det tryggt och vilar.
Våren kommer. Den nya värmen får fröet att vilja ta sig ut sig självt. Ut ur det fängslande skalet. Efter ett kort ögonblick av strid spricker det. Jorden kämpar för att hålla kvar, men fröet har bestämt sig. Sakta men säkert letar det sig uppåt. Upp, upp mot värmen. Det vet inte vad som finns där uppe, men det spelar ingen som helst roll.
Fröet, nu ett litet skott kommer till sist upp genom jordens yta. Det slås genast av allting runt omkring. Solen, så lysande skön, bränner behagligt. Runt omkring finns flera andra små skott. Till höger en stor och skräckinjagande planta. Skottet är litet och negligerbart.
Ingen sörjer om skottet liv slutar här.
Dagar under den gassande solen får skottet att växa. Små, spröda, ljusgröna blad reser sig målmedvetet mot dess värme. Små regnskurar med ljumna duggande droppar ger näring. Skottet delar med alla andra runt omkring. Vattnet när dem alla, så att de alla ska växa. Den stora plantan känns plötsligt inte lika stor, allteftersom skottet söker sig upp mot himlavalvet.
Dagarna fortsätter gå, värmen blir allt mer påtaglig. Några av de andra skotten dukar under. De gulnar och slutar att växa. Men det rör inte skottet. Det kan inte göra något åt de andras öden. Och även om det gärna delar regndropparna med de andra så kan det inte bry sig om mer än sin egen överlevnad. Det finns inget sådant som rättvisa, så är det helt enkelt.
Skottet är snart inte ett skott längre, utan en planta med fagra, djupgröna blad. Det finns inte så många kvar av dem nu. Plantan är speciell, tillsammans med de andra som överlevde som skott. Och nu börjar en våldsam kamp: Gröna stjälkar pulserar, omgivna av sina bladskrudar. Alla vill vara den som kommer först i blom. Det är en naturlig kamp, men någonstans inom sig borde plantorna veta att den vackraste av dem kommer att vara den som vinner människornas gunst.
När sommaren anländer har plantan knoppats. Den står mitt bland de andra, sträcker sina armar mot himlen. Den är störst, det är den som ska bli beropad och beundrad. Plantan är medveten om det, solar sig extra i solens glans. Ingen kommer att hinna före. Den tvekar blott ett ögonblick. Ja, för visst är det ju så att det gör ont när knoppar brister. Ord av en mästare, ack så sanna. Men ingen tvekan, för det är ju för skönheten.
Knoppen slår ut i blom. Brandgula blad brinner som solen själv. Blomman ler mot solen, den är den förste. Den fagraste. Den som blir beropad och beundrad. Den som alla vill ta på men vars liv de aktar sig för att ta. Sådan skönhet måste ju få finnas kvar till nästa som vill skåda den och röra vid den. Blomman solar sig i uppmärksamhetens glans. Den stora plantan till höger känns plötsligt så ofantligt liten.
Nog skulle det sörjas om blommans liv slutar här.
Sommarens dagar går. Blommarna runt omkring slår även de ut i blom, men ingen kan mäta sig med den förste. Den bäste, den fagraste. Den vars huvudkrans skådas med avund. Smärtan när den brast var ingenting, ingenting. Priset var värt det.
Så en dag bildar den lilla plantan till höger en knopp. Den store som blev liten är nu återigen stor.
Knoppen slår ut i blom. Ett fagert svall av karmosinrött väller ut över mörkgrön kropp. Ringblomman har inget att sätta emot rosens skönhet. Fortfarande omtyckt men inte längre beundrad får den lära sig hur det är att bli utbytt.
En sårad, smärtad, slagen blomma skräcker sig mot himlavalvet. Allteftersom dagarna går börjar dess ork sakta sina.
Vem sörjer om blommans liv slutar här?
Belåtet ser blomman hur ock rosen bleknar sakta. Skadeglädje. Men en sorgesam sådan, detta korta liv beundrades mer än dess eget. Bitterhet.
Iskalla armar sträcker sig mot blomman för att kväva den. Det första höstregnet. Mörker lägger sig över trädgården. Blomman tappar blad. Rosens är för längesedan försvunna. Skadeglädje.
En stjälk står ensam, omgiven av blott några få blad. Den har förlorat allt som den ägde, och böjer sig nu av ålder. I plågsam minut vänder den sig mot rosen. Åh, sådant svartsjuka, sådan bitterhet. Det röda svallet är borta, ändå rörs den fortfarande varsamt. Som den fagraste. Som en juvel. Som en juvel jämförd med kattguld. Vackert att skåda ett tag är kattguldet, men utan värde i längden. En smärtsam insiktsfull aning. Rosen ska överleva till nästa år. Dess rötter sitter hårt i jorden. Stjälkens sitter löst. Den satsade mer på att få en fager blomma än på rötterna.
Hösten är här. Det sista klorofyllet börjar sakta dras ur stjälken med dess blad. Torr likstelhet inträder allt mer, brun och skröplig är stjälken. Bortglömd. Överst sitter en torr liten frösamling. Det som en gång var en fager blomma.
Höstvindens andedräkt tvingar de sista spåren av liv att falla. Fröna faller till marken. Processen är redo att upprepas.
Stjälken dör så tillsist, när den första frosten får grepp om dess lekamen. Den har ingenting kvar. Tyst. Bortglömd. Den som en gång var den fagraste. Minnen.
Snart ska den förmultna, bli näring åt andra vars öde ska bli det samma som dess eget.
Vem sörjde att stjälkens liv tog slut?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Caelestise - 3 maj 06 - 00:39 | | Tack :D | Snyggast_i_stan - 3 maj 06 - 00:25- Betyg:  | | fy fan va bra du skriver! ditt språk...det är heeelt underbart! älskar dina verk! |
|
|
|
