yesterday - kap 1 |
- Why she had to go I don’t know she wouldn’t say…
Det var skolavslutning, Hannah sjöng, sjöng så vackert. Min låt, våran låt. Sjöng om oss, vad vi hade en gång, det som försvann.
Den stämde in så bra nu, vi trodde aldrig att den dagen skulle komma. Men den kom, för snabbt. Ilska, smärta och tillslut tomhet. Vi försvann, vi blev två individer. Orden betyder så mycket, jag älskar henne, gjorde ett misstag men det är för sent.
Hennes blick flög runt i kyrkan, hittade mina tårfyllda ögon. Jag såg hur nervositeten avtog och rösten blev starkare, jag log. Hon slutade sjunga och satte sig, hennes ögon fylldes med tårar och de vällde strax över.
Vi skulle inte ens gå i samma klass nu, jag skulle inte se henne varje dag och tröstas av att hon hade gått vidare. Hon var inte klassens lebb tillsammans med mig längre, hon var normal nu med Jocke. Hon var lycklig, jag såg det inte på med henne men jag intalade mig det hela tiden. Alla i klassen grät, inte så konstigt när man slutar nian så ingen märkte hur jag och Hannah grät tillsammans, om samma sak.
Efter kyrkan tog jag upp min mp3, glömde bort alla andra, hur fröken grät framme i klassrummet, jag satt och grät för mig själv i hörnet. Ingen ville sitta bredvid mig, alla kompisar övergav mig samtidigt som Hannah gjorde det. Eller jag kan inte säga att hon övergav mig. Det är inte sant, mina små ord förstörde allt, allt vi byggt upp.
Jag var så glad, hoppade runt i regnet, i alla vattenpölar med Hannah. Precis som ett barn tills jag fick ett sms; ”Ring mig. Mamma”
Jag ringde med en viss oro, mamma brukade inte sms:a mig om det inte var viktigt.
- Jennifer…Sa hon, något var på gång.
- Vad är det? Jag började gråta, något hade hänt det var säkert nu.
- Din pappa…Vad nu? Tänkte jag, mamma pratade aldrig om pappa, jag hade kontakt med honom, ganska bra men mamma hatade honom. Hon fortsatte:
- Han… var med om en olycka.
- Mår han bra? Skrek jag i telefonen.
- Han omkom strax efter. Jag slängde mobilen i vattnet, jag orkade inte höra. Mobilen gick sönder och jag kunde inte hantera allt, jag satte mig ner. Hannah förstod ingenting när hon kom springande mot mig med glada språng. Hon hoppade i vattnet och blötte ner mig.
- VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?! Jag orkar inte att du ska vara så omogen hela tiden! Hon blev tyst.
- Förlåt, mumlade hon tillslut, har det hänt något?
- Bry dig inte! Jag vill aldrig se dig igen, sa jag som jag ställde mig upp och gick iväg.
Minnet var kristallklart, så mycket hände på en gång och jag ångrade mig tillslut. Hur kunde allt ändras så snabbt? Vi hade det så bra, jag hade det så bra, hela livet var perfekt och nu är allt skit.
nu vill jag veta om den är värd att fortsätta på och om ni har några ideer till vad jag ska skriva om för jag har lite brist på det just nu
|
|
|
|
