Nu eller aldrig. (vampyrfic, en enda lång novell.) |
Vi hade i svenskauppgift att skriva en novell, och här är min då.
Jag orkade inte fixa alla kursiva och feta texter som finns i originalet (Microsoft Office Word), men jag hoppas ni kan tänka dit dom där det behövs!
I hope you like it! :)
(KOMMENTERA!)
Jag kände inte igen de iskalla blå ögonen som mötte mig i spegeln. Det tunga svarta håret som låg som en sköld över ansiktet som för att dölja alla lögner som annars kom fram i ett desperat skrik efter hjälp. De undernärda benen som var gömda bakom ett par grå, tighta stuprörsjeans och de numera utstående revbenen som döljdes av en svart tröja med texten KENT över bröstet.
Jag kände inte igen den svarta, skarpa kajalen som ramade in mina tårfyllda ögon och den bleka hyn som mitt ansikte bestod utav.
Och mest av allt kunde jag inte identifiera tåren som rann nerför kinden.
Nu eller aldrig av Fanny Hansen
I want a girl with lips like morphine…
Musiken dunkade ut ur mina hörlurar, in i mina öron, jag lät den strömma genom varenda ådra, våldta varenda cell. Kände hur den knäckte varenda atom av sorg som hade klängt sig fast i mina tankar. Plötsligt kom en känsla som rubbade min trans, som slet mig ut ur min skyddade värld. En känsla av en hård, kall hand mot min axel. Mrs Zeddemore.
- Så uppskattar vi gärna att du är med och lyssnar på oss andra på lektionerna.
Hennes iskalla röst skar genom mina öron och jag ryste.
- Jag lyssnar, väste jag.
- Var inte uppkäftig.
Jag vände upp ansiktet mot henne, mötte hennes blick, borrade in mina isblåa ögon i hennes mossgröna.
- Jag är inte uppkäftig, miss.
- Jag anser det, fräste Mrs Zeddemore.
Jag kollade ner i boken igen, satte in hörlurarna i öronen. Plötsligt kände jag den iskalla handen mot min hud igen, nu mot mina öron, mot mina hörlurar och bort från örat igen. Hon ryckte ut mina hörlurar med sådan kraft att den vassa kanten på den högra luren skar ett litet sår mot min örsnibb.
- Respekt, miss Bale! röt hon.
Färgen i hennes ansikte steg och hennes rynkor i pannan drogs ihop. Ett par hårstrån rymde ur den strama knut hennes gråa, slitna hår var uppsatt i. Jag kunde känna klassens blickar som knivar i ryggen.
- Varför ska jag ha respekt för dig? frågade jag lugnt, men utmanande.
- Jag är din lärare, miss Bale! Vill du att jag ska höra av mig till dina föräldrar?!
Jag kände hur mitt lugn försvann och hur mina numera välbekanta tårar försökte tränga ut ur mina ögon likt regnets otåliga utbrytande ur ett tungt moln. Jag försökte desperat radera minnena som plötsligt åter försökte bryta ut, och för hundrade gången utspela sig framför mina ögon. Minnena från den mörka kvällen vi varit på väg hem från en bio. Jag, mamma och pappa. Pappa hade hållit i mig i min vänstra hand och mamma i den högra. Jag hade precis fått se Nalle Puh och hans vänner skutta omkring i en skog, sjunga och vara glada. Jag hade älskat filmen och jag hade försökt härma rörelserna jag uppfattat under den. Nasse i vänstra handen, Tiger i den högra. Mamma och pappa hade tappert följt med i leken och de hade skuttat runt med mig och sjungit med så mycket de kunde. Ända tills det hände.
Ända tills mannen dök upp; han med pistolen.
Han med pistolen som kom att radera mina föräldrar för alltid.
Jag slöt ögonen och kände hur tårarna brände där under. Jag knöt knogarna hårt innan jag försiktigt uttalade mig.
- Nej, mrs Zeddemore.
- Bra.
Hon började gå mot katedern igen, nöjd över att ha vunnit.
Trodde hon, ja.
- Du kan ju alltid försöka.
Hon vände sig irriterat om igen, jag kände hur mina klasskompisars trötta ögon nyfiket vaknade igen och vändes mot oss.
- Ursäkta?
- Ja, du kan ju alltid försöka.
- Med?
- Att kontakta mina föräldrar.
Mrs Zeddemore närmade sig nu mot mig, argt och trött.
- Nu räcker det, miss Bale. Ut ur klassrummet.
Jag mötte trotsigt hennes blick.
- Miss Bale. Nu.
Jag satt kvar.
- Nu!
Hennes hårda steg hade ökat takten och hon var nu så pass nära att jag kunde känna hennes kalla andedräkt mot mitt ansikte. Vid nästa sekund hade hon ett hårt grepp om min tröja, och hon slet mig upp från stolen och drog mig mot dörren.
Jag orkade inte kämpa emot. Jag ville ut, jag ville bli fri. Åtminstone från henne.
Mrs Zeddemore knuffade mig mot den gråa klassrumsdörren. Jag tog tag i den och slet upp den. Jag kastade en hård blick mot Mrs Zeddemores ilskna ögon en sista gång innan jag tog ett kliv ut ur klassrummet och smällde igen dörren. Jag sjönk trött ner på golvet bredvid dörren, satte mig tillrätta och drog upp knäna mot huvudet och satte händerna mot ansiktet. Jag suckade trött. Vad skulle det bli av mig?
Jag kände av någonting varmt och blött längs mitt ena örat. Jag förde försiktigt upp handen mot det varma, blöta och kände på det. Det kletade fast sig mot min hand och jag förde ner handen igen och studerade min upptäckt. Såret från Mrs Zeddemore
Blod.
- Har du skadat dig?
En hes, men samtidigt änglalik röst uppenbarade sig och jag stelnade till. Jag kände hur mitt hjärta bultade hårdare. Jag förde sakta upp min blick, och jag mötte en ängel.
Ängeln hade blont, morgonrufsigt hår, likblek hy och perfekta ansiktsdrag; hans käkben var perfekt skulpturerade och hans ansikte såg direkt taget ur ett modemagasin. Hans väl formade bringa var åtsmitet under en svart t-shirt, och han hade ett par löst gråa jeans.
Men jag lade knappt märke till något av det där.
Det enda jag såg var hans guldfärgade ögon.
Topas.
Ängeln talade igen, nu lite högre.
- Har du skadat dig?
Han gjorde en gest mot mitt blödande öra. Han ögon svartnade till lite när han fick syn på blodet, men han tvingade bort blicken och mötte mina ögon igen. Jag fick tunghäfta. Hans skönhet var så slående att det kändes som att alla ord jag någonsin lärt mig totalt försvunnit. Mitt ordförråd bestod bara av ett enda ord: ingenting.
Det svartnade till framför mina ögon och jag blev yr. Jag drog helt plötsligt ett djupt andetag och kom på mig själv med att jag slutat att andas.
- Du verkar ju stum i alla fall, sa ängeln med ett leende. Jag heter Isaac.
Jag nickade överväldigad.
- Natalie, sa jag.
Isaac log mot mig.
- Går du i den där klassen? frågade han vänligt och nickade mot vår klassrumsdörr.
Jag rodnade häftigt.
- Öhm, jo…
- Vilken tur då, det är klassen där jag skulle börja har jag för mig… sa han, fortfarande med sin skarpa, genomträngande och fängslande blick fäst på mig.
- Varför är du inte där inne då? frågade jag.
Isaac log sitt änglalikt onaturligt perfekta leende, innan han sprack upp i världens flin och blottade ett par… vassa tänder.
- Ja, jag vet inte. Varför är inte du där inne?
Min rodnad återvände och mina kinder flammade upp, och jag förblev stum. Isaac satte sig ner, mittemot mig. Han undvek att röra vid mig. Han guldiga ögon fångade min blick, och jag blev plötsligt väldigt medveten om honom. Vi hade nyss träffat varandra, men det här ögonblicket gav mig en känsla av att vi känt varandra sen tidernas begynnelse och innan.
Hans ögon i mina, mina ögon i hans.
Mitt hjärta skenade, blodet i mina ådror strömmade fortare än vad jag trott var möjligt.
Vem var han?
Jag låg i min säng och såg upp i det svarta taket mitt rum ägde. Klockan var över tolv på natten, men jag kunde inte sova trots nattmörkrets trygga miljö.
Jag hade allt möjligt att tänka på: Mrs Zeddemore, min bästa vän Amanda (vi hade inte hörts av på flera dagar då hon var i Egypten för tillfället), glosorna vi skulle ha i engelska dagen efter…
Men inget av detta intresserade mig just nu.
Det enda som cirkulerade i mitt huvud var Isaac.
Vem var han?
Vad var han?
Ovisheten förvirrade mig. Jag var egentligen väldigt kvicktänkt och snabb, men jag hade aldrig stött på någon som Isaac. Hans onaturligt perfekta utseende och uråldriga sätt att tala gjorde mig fundersam. Han hade attraherat mig så pass mycket att jag omedvetet närmat mig honom, så pass mycket att jag nästan kunnat snudda vid honom om jag flyttat min hand en centimeter till.
En centimeter för nära.
Isaac hade helt oväntat ryggat till, svartnat i ögonen, rest sig upp och med snabba steg försvunnit. Jag hade förvånat suttit kvar och sett på när hans vackra skepnad försvunnit. När de andra eleverna från klassen vältrat ut från engelska lektionen och uppgett hejarop över att skoldagen var över hade jag insett att jag suttit i en slags trans sen Isaac försvann. Jag hade snabbt grabbat tag i min iPod, min väska och mina hörlurar och skyndat ut från byggnaden.
Jag hade inte sett till Isaac på hela vägen hem. Och jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag intalade mig själv att han skulle komma till skolan imorgon, att jag skulle få en chans att tala med honom då. För jag kunde inte leva såhär nu.
Ljudet av väckarklockan väckte mig ur min korta sömn runt sjutiden. Jag steg upp, målade på kajalen, tuperade slarvigt igenom håret och försökte leta upp en någorlunda snygg tröja på golvet. Ungefär halva min garderob befann sig på golvet. Till slut valde jag en svart Broder Daniel tröja och gick ut i hallen. Jag kastade en blick mot köket, såg Gabi sitta där med sin vita morgonrock, rufsiga morgonfrisyr och trötta uttryck, tuggandes på en macka. Hennes huvud var djupt försjunket i dagstidningen. Gabi var min fostermamma. Hon var väl snäll och schysst.
Men hon var inte mamma.
Jag smög försiktigt mot hallen, drog på mig mina svarta Converse, slängde väskan över axeln- och längre hann jag inte.
- Natalie? Är det du?
Gabis mjuka röst stoppade mina steg och jag backade motvilligt bakåt och kikade in i köket med huvudet.
- Ja? undrade jag. Var det något speciellt?
- Ska du inte äta frukost, Natalie?
Gabi gjorde en menande gest mot mackorna, påläggen och teet hon dukat upp.
- Vi har hemkunskap direkt på morgonen, ljög jag.
- Åh… okej.
Gabi såg besviket ner i tidningen igen och jag gick lättat vidare och ut i trapphuset. Jag började fundera över när jag slutat äta frukost.
När mamma och pappa försvann.
Fullt upptagen av mina tankar kutade jag nerför de branta marmortrapporna. På vägen ner tyckte jag mig skymta en blond kalufs på nedersta våningen och jag försökte sakta ner för att se bättre. Och med ens kände jag hur jag inom bråkdelen av en sekund snubblade till på kanten av ett av stegen, hur jag började falla framåt och hur ett hjärtskärande skrik började tränga fram ur min hals.
Och inom bråkdelen av en sekund såg jag hur trappräcket jag föll mot slets bort och något hindrade mig från att landa på de hårda, vassa kanterna.
Halvvägs ner mot marken hade en stark, muskulös och blek arm fångat mig.
Isaac.
Jag såg upp i hans topasfärgade ögon, omedveten om världen runt om, totalt omedveten om det allvarliga öde som nyss hade varit på väg att drabba mig. Det enda jag var medveten om var att Isaacs ögon inte längre var svarta, de var så guldiga de kunde bli och de glittrade något oerhört.
- …hur? var allt jag till slut fick ut ur mig.
Isaac ställde mig upp, mötte min blick och uttalade en mening innan han försvann nerför trapporna lika snabbt som han kommit.
”Vad pratar du om??”
Jag bestämde mig för att inte gå till skolan. Jag var chockad från händelsen och jag mådde illa. Jag kröp ner i min obäddade säng och försökte blunda. Det gick inte. Isaac tog över mina tankar helt och hållet. Jag förstod inte riktigt vad som hände. Vad hade han gjort i vårt trapphus? Och hur hade han kunnat förflytta sig så snabbt? Jag vände blicken mot datorskärmen på skrivbordet mittemot min säng istället. Om Isaac vägrade besvara mina frågor, kanske datorn kunde det.
Jag reste mig upp och skyndade fram till datorn. Jag satte på datorskärmen, väntade tills den laddat färdigt innan jag hastigt tryckte upp Google. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med, visste inte riktigt vad jag skulle söka på. Jag försökte med ”blekhyad”,”onaturlig”, ”topas” och liknande.
Resultaten chockade mig.
Det kom upp sökresultat om smink, böcker och filmer.
Och om mytologier.
Det var det sistnämnda som chockade mig. Berättelser om blekhyade, kalla varelser. Varelser med svarta ögon, röda ögon. Styrka. Snabbhet. Perfektion. Uråldriga legender.
Jag kände hur blodet började strömma upp i hjärnan och jag blev yr.
Isaac var onaturligt perfekt, hans skönhet var slående vacker.
Hans ögon skiftade färg.
Han hade hunnit från bottenvåningen till den femte på mindre än en sekund, och han hade tagit emot mig lika lätt när jag föll som om jag varit en fjäder. Han hade slitit av det omöjliga trappräcket som om han rev upp en blomma ur jorden.
Jag läste vidare hela dagen och kvällen, och när jag väl krupit ner i mitt beskyddande och varma täcke igen var jag övertygad och fullständigt säker på vad Isaac var.
Och jag kunde inte sätta fingret på om jag skulle vara beundrad eller vettskrämd.
Jag rörde mig som en zombie under hela skoldagen. När jag skulle hämta och lämna böcker i skåpet, prata med kompisarna på rasterna, skriva och läsa i böcker under lektionerna och sitta och snacka med bandmedlemmarna på lunchen.
Och Isaac syntes inte till.
Min zombiedag fortsatte ända tills engelskalektionen. Jag gick trött in i klassrummet, stirrade ner i golvet, trött på alla nyfikna blickar då jag blivit utslängd den förra engelskalektionen, och satte mig ner på min vanliga bänkplats.
Och jag var inte ensam.
Mina ögon (som fortfarande stirrade ner i golvet) upptäckte ett par andra skor med ägare bredvid mina slitna Converse. Jag följde ägarens ben sakta uppåt med blicken, uppåt tills jag mötte det jag sökt efter hela dagen.
Ett par topasfärgade ögon, ett perfekt skulpturerat ansikte och en blond kalufs.
- Hej, Natalie, sa han och försökte med ett överväldigande leende.
Jag svarade genom att blänga tillbaka.
Hans leende försvann.
- Har det hänt något eller? försökte han.
- Vad tror du? väste jag.
Han såg mig djupt i ögonen, sökte efter svar innan han slog ner med blicken och stirrade på engelskaboken som just delats ut.
Och jag förstod att jag inte hade en enda anledning att vara sur. Han hade räddat mitt liv, han verkade bara bry sig om mig. Och jag förstod inte varför. Jag visste vad han var, men jag kunde ändå inte hålla mig borta från honom, och jag förstod att det inte skulle hjälpa mig att stöta honom ifrån mig. Jag kände honom inte, men jag kände en stark känsla att det här var rätt, att jag var sexton år gammal, men att jag hittat min själsfrände.
Som att han kunde läsa mina tankar såg han helt plötsligt upp och mötte mina ögon i några sekunder, en djup och meningsfull blick. Plötsligt bröt han ögonkontakten och gav upp ett charmigt leende mot ett annat håll. Mot Mrs Zeddemore.
- Of course! What was the question? What time he went to church? Ok.
Jag kände hur min vanliga rodnad lyste upp mina kinder och jag såg generat ner i engelskaboken när jag insåg hur ouppmärksam jag var. De andra läste text och självklart hade Isaac hängt med, och fått frågan. Jag hade inte hört ett ord.
Efter att han svarat såg han på mig igen och log sitt leende som jag älskade så mycket. Jag undrade så starkt hur jag kunde känna de här känslorna för honom när jag mött honom tre gånger i hela mitt liv. När jag satt där i mina tankar ringde klockan ut och eleverna försvann ur klassrummet likt sparkande och galopperande hästar på det första betesutsläppet på våren.
Jag skyndade mig efter dem, sökte efter Isaac bland alla stressade elever.
Och jag såg honom. Han var på väg ut från skolbyggnaden med riktigt snabba steg, och jag skyndade mig efter. När han närmat sig grinden ut från skolgården fick jag tag i honom.
- Isaac! utbrast jag, utmattad efter att ha sprungit efter honom.
Han vände sig om, såg mig och stannade otåligt till. Jag gick fram till honom, stannade precis framför honom. Han flackade nervöst med blicken och såg då och då upp mot den molniga skyn. Den såg ut att spricka upp i ett solsken närsomhelst.
- Natalie… Jag har rätt bråttom.
- Det är viktigt, bad jag.
Han såg sig omkring.
- Ehm, inte precis nu. Det är inte direkt rätt tillfälle… sa han otåligt.
- Varför inte? frågade jag.
Han slutade kolla runt, och såg mig istället skarpt i ögonen och sa lågt:
- Okej. Men följ med mig.
Sedan vände han sig kvickt och fortsatte gå med snabba och smidiga steg bort från skolgården. Och jag följde efter honom, tills jag inte längre visste vart jag var. Till slut var vi i alla fall framme vid ett enormt, vackert hus, mitt ute i skogen, dolt av alla träd. Huset var ljusblått, byggt i trä och hade ett vitt tak. Ett inbyggt garage fanns på den vänstra sidan. En imponerande veranda uppenbarade sig innan entrédörren. Den var dold från solen med hjälp av ett utbyggt, vitt tak.
- Jag visste inte riktigt vart vi kunde gå… Jag hoppas att det är okej att du fick komma hit, sa Isaac osäkert.
Jag gav honom en livrädd blick. Var jag i närheten av en hel flock av honom?
- Alltså, jag bor här.
Fortfarande ingen förändring.
Han sprack upp i ett flin.
- Följ med mig, sa han;
och han räckte mig sin hand. Förvånat skyndade jag mig att ta den innan han skulle ångra sig. Jag slöt min hand i hans och fick snabbt bita hårt i läppen för att inte rycka till. Hans hand var iskall, som att han precis haft den i snö i flera timmar utan att ta ut den. Det matchade hans hudfärg. Han tog mig till verandan och vi satte oss i en soffa som var utställd där.
Det kändes som att jag drömde.
Plötsligt fick jag känslan av att vara iakttagen. Jag såg upp och mötte hans blick. Jag förstod att han väntade.
Nu eller aldrig.
Jag samlade mod.
- Jag vet vad du är.
Alla spår av hans vackra leenden försvann från hans ansikte. Hans hy blev, om möjligt, ännu blekare.
- Jag förstår inte vad du pratar om, Natalie…
Hans ord dröjde.
- Jag vet vad du är Isaac. Jag är inte rädd.
Han såg mig djupt in i ögonen, nästan hotfullt.
- Vad är jag för något då? Om jag inte är en helt vanlig person?
Jag drog ett djupt andetag, fortfarande med blicken i hans ögon.
Nu eller aldrig, Natalie.
- En vampyr.
Han flinade ett hotfullt leende, näst intill blottade sina vassa tänder. Han satte sig närmare.
Men han lurade mig inte. Hans ögon var fortfarande lika gnistrande topasfärgade.
Han tänkte inte skada mig.
- Och du riskerar ditt liv för mig? Här och nu? sa han, fortfarande lika farligt lekfull.
Jag flämtade till. Mina teorier hade stämt in.
Isaac var en vampyr.
Men han var en ängel i mina ögon.
En ängel från helvetet.
- Jag har inget att frukta, svarade jag.
Han gav till ett skratt.
- Inget att frukta?
Han satte sig närmare, lutade sig mot mig, jag kunde känna hur hans iskalla läppar smekte mitt öra. Jag rös.
- Så du är inte rädd? viskade han.
Jag var stel av skräck. Men jag var inte rädd för honom. Jag älskade honom.
- Nej, svarade jag, fortfarande lika entonigt.
Han backade undan, jag hann inte ens reagera, så var han tillbaka på sitt hörn av soffan. Hans hotfulla flin var borta och ersatt av en sorg. Han såg smärtfullt på mig.
- Jag älskar dig, Natalie. Jag förstår inte varför. Det är någonting speciellt med dig. Jag känner dig inte, men jag vill ha dig så mycket.
Han suckade, tog min hand och såg mig fortfarande i ögonen, lika smärtfullt som innan.
- Jag vill inte skada dig, men jag vet inte hur länge till jag kan hålla tillbaka.
Mitt hjärta skenade.
- Jag älskar dig också, Isaac. Mer än du kan ana. Och du kommer inte skada mig.
Han höll i min hand, och vi såg varandra i ögonen.
Isaac var vampyr, han levde på blod. Isaac var odödlig.
Jag visste inte hur, men jag var säker på att vi skulle ta oss igenom det här. Vi skulle klara det tillsammans. För vi skulle inte klara oss utan varandra.
Jag förstod att resan kunde bli lång och full av lidande, men just nu var det lämnat åt framtiden.
För allt som existerade nu, var vi.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | stenhjaerta - 12 jul 09 - 21:40 | | den ÄR twilightinspirerad, duuh :p | sooofffiiieee - 6 jun 09 - 20:33- Betyg:  | | bra! :)<3 | | midnighteyes - 5 jun 09 - 16:24 | | väldigt mycket twilight men bra | | viunderregnmoln - 27 maj 09 - 16:44 | | det var bra skrivet men håller med littlehoney. du har ändrat några detaljer bara, det skulle lika gärna kunna ha varit en sumering av början på om jag kunde drömma. | | angelicav - 27 maj 09 - 11:32- Betyg: | väldigt bra
mvg | | LittleHoney - 26 maj 09 - 22:09 | | twilight wannabe.. |
|
|
|
