Förlorad i dina armar (m/m) Del 4 |
Höhö skrivarglädjen sitter i. Har fortfarande itne bestämt mig om hur jag ska göra med Vera och Jack, vi får se, men fortsättning kommer!
Jag har blivit typ kär i dessa söta pojkar *ler* och har skrattat mig igenom detta kapitel, kommentera så lovar jag att inte bitas.
ENJOY!
När vi hade ätit uppstod ett nytt problem, var skulle vi sova? Min första tanke var mig, William och en dubbelsäng... Men jag sköt snabbt undan tanken, min kropp kunde ju reagera helt fel om jag inte tänkte rumsrena tankar och tro mig, det var det sista jag ville skulle hända! Vi pratade lite och bestämde att William skulle sova i min stora mjuka dubbelsäng och jag skulle ta soffan, en klassiker. Jag bäddade klart eftersom jag såg hur William gick omkring och gäspade. Jag stod i dörröppningen när han lade sig för att sova och till min stora förvåning rullar stora runda tårar ner för hans silkesmjuka kinder.
- Med hur är det lilla vän! Utbrister jag något panik artat.
- Det är bara...snyft....att jag...snyft..inte har sovit.. snyft...i en säng på flera år. Stammar han fram mellan snyftningarna. Mitt hjärta typ DÖR inombords, det brister av kärlek och medlidande för den här ynkliga men vackra varelsen som sitter i min säng och gråter. Jag sätter mig bredvid honom på sängkanten och lägger armen om honom. Som att jag kunde rädda honom från allt ont i världen. Det dröjer inte länge förens han lutar huvudet mot min axel och det hettar till av hans mjuka beröring och lätta kropp. Jag blir genast arg på mig själv eftersom att jag har lovat mig själv och omvärlden att bespara denna stackars pojke från min ömma kärleksförklaring. Som i mitt fall skulle bestå av hetsiga kyssar och smekande händer, ni förstår själva. När William har samlat sig lägger han sig ner och jag stoppar om honom som ett litet barn, han ler mot mig. Inom några minuter har han somnat och jag sitter på sängkanten och bara tittar på honom, han är så himla vacker.
Månen lyser in genom fönstret, i det dämpade skenet ser man din skönhet på ett helt nytt sätt. Din bleka hy och det mjuka håret som lyser som silver. En sovande liten ängel som är alldeles för ung för ett tragiskt liv. Varje dag är en kamp i de smutsiga betongkvarteren, endast de starkaste överlever. Var stark min riddare, var ståndaktig min soldat. En dag ska du bli kung, ja du skall härska över all ondska i världen. Vi vinner tillsammans, säg, vill du göra mig till din kärleksslav o härskare? Din skönhet är för stor för vår värld, ingen kan med ord beskriva hur underbar du är. Nej, som misslyckad poet blir mina försök blott patetiska. Men även om jag skulle vara en fullfjädrad poet som gör världen vacker med sina bländande ord så skulle det inte räcka. För du fagra ängel, det finns inte nog med ord i världen för att göra dig rättvisa. Och en dag, en dag min vän ska kärleken segra, jag ska ta dig i min famn och ingenting ska få mig att vackla. Nej, ingen ska dra dig ur min famn. I oändlighet.
Jag vaknar mitt i natten av att någon försiktigt ruskar i mig. Jag tittar mig sömnigt omkring i det mörka vardagsrummet. Blicken stannar på den svarta silhuetten framför mig.
- Är det du William, mumlar jag svagt. Ett kvävt fniss hörs.
- Nej jag är en inbrottstjuv, säger han och jag hör hur han ler.
- Men haha, bara för att jag är sömnig!
- Natanael då, pratar du i nattmössan! William låter så avspänd och jag känner hur lyckan sprider sig i kroppen. Härligare pojke får man ju leta efter till världens ände. Kyss mig darling!
- Mhm, mumlar jag tyst och håller mig för att inte bryta ihop i ett skrattanfall.
- Jag kan inte sova, har inte blivit van än.
- Öhm...det är lugnt...vill du hitta på något? Säger jag i brist på något annat intelligent att säga. Vad jätteroligt att min IQ har en förmåga att försvinna när jag verkligen behöver den. Hej jag är korkad
- ...Natanael...
- Ja?
- DU är fullt medveten om att klockan är 3 på natten va? William fnittrar till.
- Jo...öhm...absolut...jag...Skulle bara kolla att du var med! Säger jag och brister ut i skratt. William skrattar med mig och jag sätter mig upp i soffan.
- Vi kan...Jag hinner inte längre förens jag får en broderad prydnadskudde i huvudet.
- Kuddkrig! Ropar William högt, och med ens ser jag det lekfulla barnet som aldrig fick en ordentlig uppväxt i honom. Jag grabbar tag i närmsta kudde och slår tillbaka. Ett kvävt stön hörs.
- Mitt i babblan! Utbrister han och jag viker mig dubbel av skratt, tårarna sprutar.
-Vaaad? Säger William och ser ut som ett levande frågetecken.
-BABBLAN skrattar jag fram och tårarna sprutar hysteriskt. William tittar konstigt på mig men flinar stort.
- Bara för att jag inte är poet, säger han med retande ton och jag får ett hårt slag med kudden i huvudet.
- Hey! Klanka inte ner på denna ädla konst! Säger jag med högst snobbig röst.
- Dessutom är jag en misslyckad poet, så de så! Fortsätter jag och William bara skrattar åt mig.
- Äsch det tror jag inte på, föresten, kan jag inte få se något som du har skrivit? han tittar granskande på mig.
- Öhhh...jo visst...men kan vi inte ta det imorgon? Jag orkar inte stå på knä med rumpan i vädret och leta skrivböcker nu.
- Haha jodå det blir bra. Det är tyst en stund och jag börjar fundera på om han har somnat. Jag böjer mig ner över armstödet på soffan för att grabba tag i en av kuddarna som fått sig en flygtur när jag känner ett nyp i sidan och skriker till i falsett.
- NU DU! Piper jag och rusar efter William som rusat in i sovrummet.
All denna energi från den lilla späda bleka varelse framför mig. Inte klokt vad en dusch lite mat och några timmars sömn kan göra. Tidigare i dag låg han nästan livlös i mina armar.Jag brottar omkull honom men är noga att inte komma åt de största blåmärkena och korsetten för hans brutna revben. Vi tumlar runt i bland täcken kuddar och lakan och mitt inre kan inte sluta önska sig att vi var utan kläder, tro mig jag försöker! Tillslut skrattar William så att tårarna rinner och flämtar fram att vi nog borde sova. Jag hinner knappt reagera och inom några minuter har han somnat, med huvudet vilande på min mage. Inbäddad i vitt av virade täcken och lakan.
DU är så söt när du sover, låt mig bara få smeka din kind, jag ska vara så försiktig inte såra. Släpper du mig nära ska jag ge dig av min värme. Släpper du mig nära ska jag ge dig av min kropp. Gör vad du vill, tänk vad du vill. Så länge du säger att du älskar mig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | EMORAiNBOW - 8 jun 09 - 00:14- Betyg:  | | Åååh, lille William!! HAN ÄR JU FETT GOSIG OCH MAN VILL BARA HA HONOM FÖR SIG SJÄLV! <3333 Gullpojken alltså <3 Och Natanael är ju värsta snäll och härlig!! MÅSTE LÄSA VIDARE! | | Mp3 - 26 maj 09 - 22:42 | | Otroligt vacker, som vanligt och jag gillar verkligen denna. | | viunderregnmoln - 26 maj 09 - 22:05- Betyg: | | fint <3 | | sorgen - 26 maj 09 - 18:30 | | Du skriver jättebra. Helt underbart. | | NeMriA - 26 maj 09 - 18:25- Betyg: | ............*knaark*
o.o alltså, uhm.
(Y)<3 | | love__ - 26 maj 09 - 18:13 | | underbart skrivet :) | | Justmyfault - 26 maj 09 - 17:59- Betyg: | | jättebra!: ) | | LisaHoglund - 26 maj 09 - 17:42- Betyg: | | Åh, vad underbart skrivet :') | | gbg_95 - 26 maj 09 - 16:50 | | Älskar de kursiva texten som är med i varje kapitelm underbart skrivet! |
|
|
|
