En del av mitt liv |
Samma år som jag fyllde 33 år fick jag diagnosen Reumatisk Artrit. Hela vintern hade jag gått med ont i hälarna, förutom svullnader i knogarna på händerna som hållit på i ett par år och som jag inte hade brytt mig så mycket om. När jag sökte för mina hälar kom jag till en AT-läkare, som bl.a. tog flera blodprov. Eftersom ett var positivt fick jag komma tillbaka och ta detta ännu en gång. När svaret kom fick jag beskedet att det var RA-positivt och en remiss till reumatologen i Örebro.
Idag kommer jag inte ihåg om det var då eller ett år senare efter att ha varit på reumatologen, som allt blev svart.
Tankarna malde: jag är inte fyllda 35, ska jag få leva resten av mitt liv i rullstol? Jag kan ju ha många år kvar att leva. Barnen var 5 och 3 år gamla. Hur skulle vi klara av deras uppväxt? Hur länge skulle jag kunna arbeta? Ekonomi? Osv. I mina drömmar så simmade, red, cyklade och sprang jag mest varje natt.
Samtidigt var jag glad att det hade synts på blodprovet att jag var sjuk, eftersom det här var under värsta ”svbk”- tiden (svider, värker, bränn-kärring).
Fram till 1983 var jag tjänstledig och arbetade istället fackligt som sektionsordförande för kommunal på lasarettet. Jag avsade mig omval vid årsmötet. Något år senare avgick jag som vice ordförande i LO-sektionen och jag avsade mig också mina politiska uppdrag. Att inte få fortsätta med det som jag brinner för, var nog det jag var mest ledsen över. Jag kommer aldrig att komma över detta helt så länge jag lever.
Idag 25 år senare sitter jag inte i rullstol. Barnen har vuxit upp och är utflugna. Har varit sjukpensionär i tio år. Jag är aktiv i reumatikerföreningen, och utan det engagemanget hade livet varit mycket tråkigare. Men i början av sjukdomen ville jag inte ens vara med i föreningen. Det var så definitivt på något sätt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | wiper3 - 6 maj 06 - 23:08- Betyg:  | mm kan bara säga att jag lider med dig , och att jag alltid kommer att stå vid din sida som en sann vänn.
Kram
/wiper3 |
|
|
|
