Barnets svartaste dag |
Lördagseftermiddag. Början av maj och i slutet av 50-talet.
Den 12-åriga flickan var på väg hem från skolan. Det hade snöat lite lätt tidigare under dagen och solen smälte som bäst snön över krokusarna. Den såg ut som glasyr. Helt plötsligt kände hon att hon hade hela världens sorger på sina unga axlar och vägen kändes väldigt tung att gå.
Senare under dagen kom fadern hem tillsammans med flickans moster. Under middagen tårades helt plötsligt mostern ögon och när flickan tittade på sin far tyckte hon att han helt plötsligt såg tio år äldre ut. Ingenting var som det brukade. Fast det hade det ju inte varit under en längre tid, sedan modern hade blivit sjuk några år tidigare i leukemi och den senaste månaden hade hon tillbringat på sjukhuset. Men idag var det mycket värre.
Efter en väldigt lång och ledsam kväll, när barnen blivit ensamma med sin far sa han att han ville tala med dem. ”Ni förstår väl vad som hänt?” Flickan visste men förnekade detta inför sig själv och fadern. Det kunde ju inte ha hänt, för ingen hade sagt någonting, men ändå förstod hon, men ville ändå ha bekräftat från fadern. ”Mamma är död. Nu har det hänt det som vi visste skulle ske. Hon behöver i alla fall inte lida längre och vi får försöka gå vidare i livet så gått det går.”
Barnet kände som om hon aldrig mer skulle kunna skratta och vara glad.
Man säger ju att tiden läker alla sår och det är nog sant för visst har barnet kunnat skratta och varit glatt. Och hennes mamma lever ju vidare i minnet hos barnet även fast hon idag är vuxen och har barn och barnbarn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | wiper3 - 6 maj 06 - 23:04- Betyg:  | Den var mycket rörande dikt eller berättelse hur man nu vill se på det.
Ger dig en kram.
/wiper3 |
|
|
|
