Nellie del 5 (sista) |
Jag kunde inte sova på kvällen. Skuldkänslorna blev för mycket. Sista gången jag kollade på klockan innan jag somnade var den 05.00.
Jag vaknade av ett sms från Julia. ’jag måste snacka med dig, får jag komma?’ Det knöt sig i magen. ’Ja, det är klart’ svarade jag. Jag drog på mig mjukiskläder och sköljde ansiktet med kallt vatten för att vakna. Det knackade på dörren. Julia gick bara rakt in och satte sig på min säng, hon stirrade tomt framför sig. Jag kände att jag bara ville lösas upp till luft eller sjunka genom golvet. Plötsligt öppnade hon munnen.
- Jag tror att Victor gillar dig.
En lättnad sköljde över mig. Wille hade inte sagt något. Jag stod i flera långa sekunder och bara var glad. Men plötsligt gick det upp för mig vad hon faktiskt hade sagt.
- Va? var det ända jag fick fram.
- Gillar du honom?
- Va? Nej?
- Nellie, helt ärligt nu, gillar du min bror eller inte?
- Allts..
Julias mobil ringde.
- Ja, hallå? Nu? Varför? Okej, men vänta lite.
Hon höll för mikrofonen på mobilen.
- Jag måste dra, mamma tjatar som fan om något jävla utegångsförbud eller något, sa hon snabbt, gav mig en kram och gick ut.
Om Wille hade varit i mitt rum just den stunden hade jag nog kramat honom. Jag var så glad att han hade hållit tyst. Jag var så glad att jag ville skrika, men det gjorde jag såklart inte. Anna hade väl trott att jag blivit galen eller något i så fall.
Mobilen pep till, en gång, två gånger, tre gånger, fyra, fem. Alla smsen var från Victor.
’hur äre?’
’hej bruden ;) vad gör du?’
’nellie, vrf svarar du inte?’
’hallåå?’
’snälla svara, jag vill träffa dig’
Oj. Hade Julia rätt? Jag knappade snabbt in ett svar.
’ska vi ses nu?’
Och han svarade direkt.
’ja :) vi ses på jungfrup?’
’visst! Ses snart ;)’
5 minuter senare var jag framme vid Jungfruplatsen. Jag satte mig på en bänk och väntade.
- Nellie!
Jag vände mig om och där stod han. 17 år och otroligt snygg.
- Hej! svarade jag och log.
Den kvällen var en av dom bästa i hela mitt liv. Han gjorde mig glad och lycklig. När vi skulle skiljas åt, kysste han mig. Det var också den kvällen som jag kom på att jag inte alls hade känslor för Wille. Jag var helt förälskad i Victor. Victor, Julias bror.
Otroligt!
Att något så fel, kan kännas så rätt.
Skuldkänslorna satt i hårt och jag visste att jag skulle bli tvungen att berätta för Julia. Plötsligt kände jag att jag behövde göra det just precis nu. Med en gång. Jag ringde henne.
- Julia, kan du komma hit? Jag måste berätta en sak.
- Ja, såklart! Ses snart då.
Klick. Jag höll kvar telefonen mot örat. Lyssnade på pipet som dröjde sig kvar. Snart skulle det vara gjort. Jag fick en stor klump i magen. Jag svalde och la på telefonen. Tiden gick fort, Julia var snabb och så plötsligt satt hon på min säng. Jag tog ett djupt andetag. Jag tänkte gå rakt på sak.
- Julia… jag gillar din bror, eller jag är kär i honom, eller.. alltså, jag är helt jävla förälskad. Förlåt.
Först satt Julia helt tyst. Men plötsligt spred sig ett stort leende på hennes läppar.
- Var det inte det jag sa? flinade hon.
Jag blev helt ställd, jag hade verkligen inte väntat mig den reaktionen.
- Så.. alltså, det är.. okej?
Julia skrattade.
- Det är klart, jag vill bara att du ska vara lycklig, Nellie! sa hon och gav mig en lång kram.
Innan jag flyttade till Mölndal trodde jag inte att det fanns sådana underbara människor som Julia.
|
|
|
|
