Älskling, låt oss glömma det förgångna ~1~ |
Hejhopp. Sorry att det tog tid, men vi ville bara ge chans åt fler att läsa :P Nu kommer alltså kapitel ett och det har Linnéa (LoveMusic) skrivit. Detta är alltså ur JANAS perspektiv :)
Hoppas ni gillar det, och glöm inte kommentaren där nere :)
Kapitel ett
It's time to start all over, make a new beginning
De vita ballerinaskorna kändes ovanligt tunga när jag gick in genom den stora entrédörren. Under samma morgon skulle 318 personer för första gången gå in genom samma dörrar som jag precis gjort, några med ett förväntansfullt leende på läpparna, några med en obehaglig känsla i magen.
Eleverna var inte samlade i klungor, utan de flesta stod utspridda i den stora hallen var för sig. En kille med brunt hår och skateboard satt på en bänk och trummade diskret på sina knän, och lite längre bort stod en tjej med en röd tröja och läste några papper med en bekymrad min.
Efter en snabb blick på klockan upptäckte jag att det var tio minuter tills skoldagen skulle ta sin början. Framför mig strömmade fler elever in i lokalen, som snabbt blev mer och mer syrefattig.
Med en suck satte jag mig ner på marken och lutade huvudet mot väggens svala yta. Överallt stötte folk in i varandra, för att sedan säga ett snabbt förlåt. De var antingen förväntansfulla eller obekväma i situationen, men varje person var spänd. De hoppades att de inte skulle göra någonting fel, att ingen skulle tro att de var konstiga.
“Ursäkta, vet du var aulan ligger?”
Jag såg upp på den blonda tjejen framför mig. Hennes ögon var mörkt sminkade, och ansiktet var täckt i en Foundation som var alldeles för brun. Tjejen såg ut att verka lugn, men hennes stirriga blick och nervösa handrörelse bevisade att hennes hjärna gick på högvarv.
“Tyvärr, jag har inte varit här innan mer än på öppet hus.” sa jag trevande.
“Åh, jasså. Jag är i alla fall Mimmi, ska vi gå?”
Jag bet mig i underläppen och försökte fundera en lösning på hur jag kunde avvisa henne på ett vänligt sätt, men jag skulle till aulan som alla andra, och liksom henne kunde jag inte vägen.
Hennes översminkade ansikte, kortkorta kjol och hennes ideligen tuggande på tuggummit, skapade mig en snabb uppfattning om henne. Hon var en av alla dem som inte vågade vara sig själv, och som litade på att hennes ansikte skulle vara tilltalande nog för att någon skulle acceptera henne.
När jag reste mig upp, såg jag en stor, vit skyllt med gröna bokstäver som berättade att aulan låg åt vänster, ner i en korridor.
“Vi ska nog hitåt”, mumlade jag och började gå i den riktingen som jag nyss pekat åt.
Mimmi verkade uppfatta samma skylt som jag lagt märke till, och skattade ett gällt skratt. “Den där borde jag ha sett, vad blond jag är.”
Hon lade handen över läpparna när hon fnittrade åt sitt egna skämt. Den uppgivna blicken som jag gav henne tog hon ingen notis om, och jag försökte dölja sucken när jag diskret ökade farten.
När vi kom in i aulan var den redan fullpackad med folk. Raderna var fulla, med endast några få undantag, alla dessa i mitten av de uppradade stolarna. Längst fram fanns tre lediga platser - också de i mitten av raden. Att välja mellan den främsta raden eller att tränga sig förbi fyra-fem elever, var lätt.
Mimmi ville antingen ha uppmärksamhet, eller hade hon inte sett platserna längst fram. Vilket svar som än var rätt, höll hon nu på att tränga sig förbi fem killar som alla såg hade modekläder och stylade hår.
De såg besvärat på henne när hon klumpigt klev förbi killen som satt längst ut på raden.
Jag gick snabbt fram till henne och drog henne lätt i armen. “Vi kan sitta där fram, det finns gott om plats.”
Med en ursäktande blick mot killen som Mimmi varit på väg att kliva över, gick jag bort till de lediga platserna.
“Varför gjorde du så?” frågade hon irriterat när vi var utom hörhåll. “Det fanns ju platser där också.”
Jag ignorerade hennes fråga och satte mig tungt ner på den röda stolen. Rektorn var redan på plats och försökte få mikrofonen att fungera. Hennes lockade, krulliga hår gick henne ner till axlarna, och glasögonen med tjocka, svarta bågar prydde hennes runda ansikte. Den mycket korta, men kompakta kroppen gick och bankade lätt på den svarta mini-högtalaren.
Med sprattlig röst ropade hon: “Välkomna till gymnasiet, jag hoppas på mig och mina kollegors vägnar att ni alla kommer att trivas på vår skola.”
Den första dagen tillbringades i klassrummet tillsammans med personerna som jag tre år framöver skulle spendera lektionerna med.
Efter rektorns tal, hade vi begett oss till klassrummen. De flesta i klassen var trevliga, men till min fasa upptäckte jag att Mimmi hade samma intresse som mig, och också hon hade valt Estetiska bild. Hon hade satt sig bredvid mig under den första samlingen, någonting som hon fortsatte att göra.
Under de timmar som vanligtvis skulle vara fyllda av lektioner, blev vi informerade om de olika reglerna och varje lärare som senare skulle undervisa oss pressenterade sig - någonting som de hade kunnat göra på en vanlig lektion.
“Hejdå”, sa Mimmi samtidigt som hon glatt kramade om mig. “Vi ses imorgon. Brorsan väntar, måste gå.”
“Eh, javisst. Hejdå Mimmi.”
Hon trippade med glada steg mot en röd, ny bil där en kille i 20-årsåldern satt och väntade.
Jag själv hade inte bråttom. I väskan låg mitt skissblock, penna och suddgummi - allt som behövdes för att liva upp en sådan här dag till medelklassig. I väskan låg också min mp3, hörlurar och en kamera.
Jag tog upp mp3:n ur väskan och började med lugna steg gå över skolgården som började tömmas på folk. Den svarta asfalten hade för länge sedan blivit grå, och utbuktningar fanns lite här och var.
Så fort de vita hörlurarna sattes på plats i mina öron, lämnade jag skolgården och försvann i mina tankars värld. Förmodligen skulle jag hitta andra kompisar än Mimmi, de andra i klassen hade varit både snälla och utåtriktade. Inte skulle jag väl behöva vara med henne i tre år?
Eller det kanske till slut blev ett nöje? Om man lärde känna henne, och inte bara dömde henne efter utsidan kanske man skulle tycka om henne, hon hade säkerligen en personlighet bakom sminket om jag gav henne en chans.
Plötsligt avbröts mina funderingar. En halv meter framför mig hade en kille trillat av sin skateboard, och låg med magen mot asfalten. Hans huvud lyftes snabbt upp och såg på mig, med ett blå-grönt och ett brunt öga. Genast kände jag mig skyldig till olyckan.
Bredvid honom låg hans skateboard på marken med hjulen uppåt, och silverkedjan runt hans hals hängde fritt i luften då han försökte resa på sig.
”Gud, förlåt hur gick det?” sa jag snabbt samtidigt som jag automatiskt lade handen för munnen.
Han svängde på huvudet så att det bruna håret försvann ur hans ansikte. ”Det är lugnt, jag är rätt van.”
Jag tvekade några sekunder innan jag placerade min hand på hans högra axel för att hjälpa honom upp. Han verkade obesvärad av situationen, trots att olyckan var mitt fel. Som om han inte brydde sig om att han trillat av sin skateboard och landat på marken.
När han stod upp på båda benen, släppte jag förstrött handen. Han var lång, förmodligen en bit över 180 centimeter. Jag själv var nästan trettio centimeter kortare än honom, och kände mig väldigt dum där jag stod med armen i en stor vinkel uppåt.
Han såg återigen in i mina ögon, och återigen såg jag de två ögonen med de två olika färgerna. Idéer flimrade på min näthinna, ofärdiga bilder med blå-gröna och bruna nyanser.
”Är det säkert, jag menade verkligen inte…” sa jag och tog ett andetag innan jag avslutade meningen, ”det där.”
Han la huvudet på sned, och log ett leende som avslöjade lite av hans tänder. ”Helt säkert”.
Han stoppade händerna i fickan, och tittade på mig, nerifrån och upp, uppifrån och ner. Jag själv följde hans exempel, och fann blåa, lite pösiga jeans på hans ben och ett svart linne på överkroppen. Hans bruna hår var rufsigt, men inte ovårdat.
Sen var det ögonen. Ett blå-grönt och ett brunt öga. Annorlunda ögon, speciella.
”Tja”, hörde jag en någon ropa bakom mig, vars röst lätt lugn och avslappnad.
”Ja. Bra att du kom.” Svarade killen som jag innan hjälpt upp från marken.
Jag vände mig om och fann en kille med alltför stora kläder, keps och skateboard. Han såg på oss båda med ett leende på läpparna, innan han självsäkert räckte fram handen mot mig.
”Hej, Anton.” Sa han till mig, och jag tog hans hand.
Jag lade märke till att Anton hade ett fast handslag. Under dagen hade jag hälsat på många, dock hade de flesta tillfällen känts som att skaka hand med en död fisk. Slappt och försynt. Anton var mer självsäker.
”Jana”, hälsade jag tillbaka, och var noga med att trycka lite extra med handen, för att inte få intryck av att vara ett dött vattendjur.
I ögonvrån såg jag den andre killen - som jag fortfarande inte visste namnet på. Hans ögon såg lika osäkra ut som hans ansiktsuttryck, och jag anade att han undrade om han skulle hälsa på mig han också. Vi hade redan växlat några ord, och förmodligen var det meningen att vi skulle ha pressenterat oss innan, om man skulle följa etikettregler.
Istället för att låta honom fundera, sträckte jag fram handen mot honom.
”Jana”, upprepade jag mig.
”Ja..” skrattade han fram och såg nästan besvärad ut. ”Vincent.”
Vincent. Jag kände igen det namnet, och jag visst varifrån. Många hade berättat för mig om en kille vid namn Vincent, som var en av stadens kända bråkmakare. Fast den här Vincent var inte en sådan person som skulle söka upp människor från andra kulturer för att sedan slå ner dem.
Den här Vincent verkade snäll.
”Ska vi dra?” Frågade Anton och såg på Vincent.
Vincent såg på honom när han gav honom ett jakande svar, för att sedan återigen förflytta blicken till mig. Hans ögon mötte mina, och färgerna fascinerade mig. Blågrönt och brunt. Två färger som passade bra med varandra, både i ögonens iris och på papper.
”Jag vill inte uppehålla er”, sa jag och stannade med blicken på Vincent, innan jag förflyttade den till Anton. ”Men det var… kul att träffas.”
”Detsamma”, försäkrade Anton mig, och släppte ner sin skateboard på marken.
”Visst”, mumlade Vincent, och följde Antons exempel.
Han körde den svarta skateboarden fram och tillbaka under foten, som om han inte tänkte på vad han gjorde. Förmodligen hade han skejtat i flera år, men idag - första dagen i den nya skolan - svek hans vana honom.
”Och… ja, du får ta det lugnt med den där”, bad jag honom med skrattet i luften, och pekade på den svarta skateboarden. ”Man vet aldrig vad som kan hända.”
Han log försynt mot mig, och jag log tillbaka. Mina ögon drogs ofrivilligt mot hans, och mina tankar färgades i blågrönt och brunt. Plötsligt verkade väskan bli tyngre. Färgpennorna brände genom tygen på väskan och pappret verkade så lätt att det nästan flög upp i luften.
Jag vände mig om och skyndade bort till parken, den vid sjön. Där fanns en ek som är perfekt att sitta under, då man vill måla ner sina tankar på papper.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ellizz - 29 maj 09 - 18:10- Betyg:  | | Hoppas det kommer en ny del snart!! :D jättebra!! | | JennnyJ - 28 maj 09 - 07:06- Betyg: | Ååååh. helt underbart!! :D
Och seriöst, när jag läste det där sista; Jag vände mig om och skyndade bort till parken, den vid sjön. Där fanns en ek som är perfekt att sitta under, då man vill måla ner sina tankar på papper.
Jag kunde då inte heller låta bli att ändra om hela scenen så att det såg ut som om hon var vid Hogwarts! O.O :D XD
Vilket gjorde att jag helt plötsligt gillar den här historien än mer!! :D
Kram Jenny , helt klart värd sin femma!! :D | | midnighteyes - 26 maj 09 - 19:26- Betyg: | | den va jättebra :) | | JessicaKarlsson - 26 maj 09 - 14:15- Betyg: | men ååh (a) va bra ;'D
mejla :) | | ofyndig - 26 maj 09 - 13:53 | Jag vet inte riktigt varför jag dras till vincent,
han verkade .. lite smågangster av sig (?)
mera ! :) | | Sandra353 - 26 maj 09 - 07:34- Betyg: | | Ohh jätte bra, mejla gärna nästa :) Håller med prickigt hallon, jag håller på att bli kär i Vincent | | prickigthallon - 25 maj 09 - 19:29- Betyg: | Mihi, I like it already :D
Tror att Vincent kommer bli en av mina nya kärlekar :) | | Rosapapper - 25 maj 09 - 18:53- Betyg: | | JÄTTEBRA:D ! |
|
|
|
