Älskade ängel. - oneshot. |
Den är jätte dålig, bara så att ni vet. Men jag skrev den nyss på en timma :(
men iallafall, jag vill ändå att ni kommenterar.
Iallafall, det kursiva är då Niklas som typ skriver, tänker eller något.
Det som inte är något.. vet jag inte vad det här, det är väl typ någon handling, så man fattar lite.
Det tjocka är Carlos som säger/tänker typ.
Jag kommer ihåg den dagen då jag svek honom med mina ord, jag visste att jag skulle såra honom, men jag klarade inte av det, jag klarade inte av att ljuga för honom, det gick inte, oavsett hur sårad han än nu är så var jag tvungen.
Det var det bästa jag kunde göra. Hellre bli sårad med sanningen än lögnen, brukar man inte säga så? Jag har för mig det. Men iallafall, man kan inte alltid ha tur, även fast man vill det. Jag har egentligen skuldkänslor över det som hände, väldigt stora skuldkänslor, det var ju mitt egna fel att göra så som jag gjorde. Mitt egna jävla fel. Hur dum får jag vara? Det var ju inte meningen att han skulle göra det där heller. Mitt framför mig, han trodde inte att jag skulle bry mig.
Men jag gjorde det, jag gjorde det så otroligt mycket. Men vad ska man göra? Gjort är gjort, jag kan inte ändra på något även fast jag vill göra det, så har jag inte den där gåvan att gå tillbaka tiden och göra allting annorlunda, exakt allting.
För om jag skulle kunna göra det, så skulle jag inte vara här och nu. Jag skulle inte se ut såhär, jag skulle se bättre ut, lite bättre värd och lite bättre. Sedan så skulle jag göra så att jag och Carlos älskade varandra tills vi båda dog.
Men det går inte längre, det är försent.
Jag kommer ihåg i minsta detalj hur jag träffade dig, hur och när jag förlorade dig. Jag kommer ihåg allting, som om det hände igår. Jag kommer ihåg den dagen jag såg började prata med dig för första gången, det var för tre år sedan.
Du började i min skola, du var den enda italienaren där, alla tjejer var efter dig. Men du, nej. Du kollade inte ens på dem, du la inte ens en tanke på dem. Det enda du kollade på, var mitt håll. Jag fattade aldrig varför, men en dag när vi tog samma buss hem, så frågade jag varför du alltid kollade mot mig, där jag gick. Du sa. ''Du är vacker, riktigt jävla vacker.'' Jag sa inget, jag var stum. Du var tyst hela tiden sedan och när du gick kollade du på mig och log.
Det var första gången, sedan såg vi varandra i skolan, hälsade och log åt varandra. Men det var allt, det gick så i några månader. Vi började umgås och blev tillslut mer än bara vänner. Vi blev tillsammans år 2006 och datumet var åttonde januari. Jag kommer ihåg alla våra minnen tillsammans. Vi båda hade våra brister, vi båda var griniga på varandra, småsuriga och ville inte alls prata med varandra, men problemet var att ingen av oss kunde inte vara ifrån varandra mer än två timmar. Antingen så gick du eller jag ut och en stannade inne, sedan när den som var ute kommer hem igen, så stod vi och kramades i flera minuter och sedan börjades kyssas och sedan hade vi sex.
Det hände alltid så. Vi bråkade, vi gick åt varsitt håll, vi blev vänner, hade sex. Det var inget speciellt med det. Jag kommer ihåg en dag, det var ingen speciell dag eller så.
En helt vanlig fredag och vi bestämde för att ta en fika nere på stan efter skolan, vilket vi självklart sedan gjorde. För när vi hade planerat något, så hållde vi det också. Oftast.
Så, klockan tre satt vi på fiket och tog en latte och satt och pratade om lite vad som helst. Det var då allting började. En tjej i 16 års åldern kom fram till mig, hon kramade mig, hon var min bästa vän sen tre år tillbaka.
Dock hade aldrig Carlos träffat henne, så jag presenterade honom, fast inte som min pojkvän. Vi pratade i säkert någon timma, jag och Alicia. Carlos satt där tyst och drack sin latte och smsade, såg det ut som.
Det såg ut som om du skulle gråta, du sa tyst att du bara skulle gå till toaletten, du stannade där ett tag och när du kom tillbaka så gick du bara förbi, utan att säga något. Du hade gråtit, jag såg det klart och tydligen.
Hur kunde du göra detta mot mig, Niklas? Hur kunde du bara stampa, trappa och ta sönder mitt hjärta? Vill du veta varför det gjorde så ont i mig när jag såg dig och Bianca? För jag visste allting, nästan.
Utan en sak, men jag klarar inte av att säga det. Det går inte. Det gjorde så ont för mig att se er två. Du hade ingen aning om att jag visste det där, jag fick reda på det genom din tvillingsyster, du hade pratat med Bianca i telefon och hon hade råkat höra vad ni hade pratat om, sen så berättade hon det för mig, för hon tyckte att jag behövde få veta det, det tog dig tre år för dig att berätta det för mig, med dina egna ord och din egna mun.
Jag väntade på att du skulle säga det förr eller senare. Men sen, på fiket när jag började gråta för jag såg er, när jag bara gick förbi dig och kollade på dig, den kvällen sa du att du var tvungen att berätta och jag lyssnade, för jag längtade efter det på ett konstigt sätt, för jag ville ju att du skulle säga det, men ändå så ville jag att du skulle hålla käften och låta allting vara så vi kunde leva lyckliga i alla sina dagar. Men jag vet att livet inte var så.
Man berättade saker och man blev sårad på ett eller annat sätt och du valde att såra mig på det sättet. Att låta din tvillingsyster berätta allting för mig och sedan efter ungefär tre år så berättar du det, endast för att du såg att jag hade gråtit på fiket, bara för det. Jag förstår fortfarande inte varför du inte berättade något från första början, trodde du att jag inte skulle få reda på det eller? Klart som fan att jag skulle.
Stockholm är stort, men visst fan får man reda på saker förr eller senare, speciellt om man känner dem flesta där.
Men du trodde att ingen skulle få veta något, vi skulle leva tillsammans föralltid och tro att allting är så perfekt.
Jag och Bianca satt och pratade lite innan jag bestämde mig för att gå hem, kände mig så taskig när du bara gick därifrån och jag gjorde ingenting alls. Utan ignorerade allting och stannade med henne, personen du hatade mest.
Det brukar egentligen bara ta en kvart att gå hem till oss från fiket, men det tog nästan mig en halvtimma att gå, endast för att jag gick så otroligt sakta. Jag ville inte se din blick, jag ville inte veta vad det var.
Jag var så rädd att du hade fått veta något, för jag ville ju säga det personligen till dig. När jag låste upp dörren och klev in i lägenhet så hördes ingenting, det var helt tyst.
Det var då jag började skaka, jag blev rädd. Jag trodde att du hade stuckit ifrån mig, men sedan hörde jag snyftningarna från sovrummet. Du låg där, hållde om min tröja. Min tröja som du älskade så mycket, din favorit.
Du sa alltid att den luktade som mig och när jag inte var hemma så luktade du på den, hela tiden. För att det kändes som att jag satt brevid dig. När jag såg dig gråtandes i sängen.
Jag gick fram till dig, satte mig på sängkanten och började strycka min hand över din rygg. ''Lämna mig ifred.'' Var det enda du fick ut från din mun. Jag kände att gråten var påväg. Jag visste att det hade hänt något.
''Snälla, Carlos. Vad är det? Berätta för mig.'' Du försökte sluta gråta, du lyckades lite och satte dig upp, lutade dig mot sängen och kollade in i min ögon. Det var då jag fattade, jag fattade allting. ''Varför, Niklas? Varför gjorde du så mot mig?'' Jag satt och tittade ner på mina händer, jag svettades och visste inte vad jag skulle göra. Jag skämdes. ''Förlåt..'' Sa jag och tittade upp på han med tårar i ögona. Jag såg att du var förstörd, du var trasig och det var mitt fel. Mitt jävla fel.
''Du kan inte alltid tro att allting ska bli bra igen bara för att du säger förlåt.'' Han fick tillbaka sin röst nu, han var både arg och ledsen. På mig. Pojken som jag älskade skulle lämna mig.
Jag förstod det nu. ''Varför sa du inget förut?! VA?!'' Vid det här laget hade han ställt sig upp, kollade på mig och gjorde gester med händer. ''Jag fattar ingenting, Niklas. Du kunde ha berättat.'' Jag kollade upp mot han igen.
Jag grät, så himla mycket nu. ''Hur fick du reda på det?'' Frågade jag. Ignorerade allt annat han hade sagt. ''Din tvillingsyster berättade för ett år sedan.'' Jag kollade förvånat på honom, hade han vetat om det i ett år utan att berätta något för mig? Var det därför han hade gråtit varje kväll? ''Va? Ett år? Varför har du inte sagt något?''
''För jag väntade på dig, jag trodde inte på det. Så, jag ville höra dig säga det. Men uppenbarligen så hade du inte mod att göra det, så jag klarade inte av det.
På fiket, när du sa att det där var Bianca. Det gjorde så ont, Niklas. Vet du det?'' Jag var tyst. Tog några andetag, tittade in i hans ögon. ''Det var hon jag hade sex med på fyllan, hon jag berättade om.'' Sa jag. ''Jaha, vad har det med saken att göra, Niklas? Frågade han, helt förvånat. ''Men.. har inte min syster berättat allting?''
''Det enda hon har berättat att du är tillsammans med någon Bianca i två år.'' Ojdå. Nu måste jag berätta det andra, kom på en anledning, Niklas! Nu, snabbt. Tänk, tänk! ''Jaha..Okej.'' Var det enda jag sa.
''Är det något mer?'' Åhnej. Jag måste berätta. Jag bad honom satte sig brevid, jag tog tummen under hans haka så han kollade på mig och jag berättade, sanningen.
Det var bäst så, även fast jag visste att han skulle lämna mig. Men jag berättade allting, exakt allting. Varje detalj, varför jag var tvungen att vara tillsammans med henne.
Jag hade aldrig sett honom gråta så mycket som han gjorde nu. Aldrig. Det gjorde ont att se honom sådär. Jag önskade att jag kunde göra något åt det här, men det kan jag inte.
Förlåt, förlåt och förlåt tusen gånger till, Carlos. Du vet att jag älskade dig, du vet att jag gjorde det för ditt egna bästa. Jag kanske borde ha berättat det själv, men jag vågade inte, jag visste inte vad du skulle tro om mig då.
Men jag ångrar att jag inte berättade att du var min pojkvän på fiket när Bianca såg oss, hon visste ju att jag var tillsammans med en kille, men aldrig vem.
Jag visste att Bianca skulle prata med dig och hennes blickar skulle avslöja exakt allting och jag ville inte att du skulle veta det genom henne och inte på ett fik heller.
Men jag förstod att det var något när du gick därifrån, vad det var, vet jag inte. Eller ja, just den stunden visste jag inget. Men allting rasade, exakt allting när jag kom hem igen. Kom hem till dig eller, oss. I vår lilla lägenhet.
Det där gjorde ont, Niklas. Du var tvungen att vara tillsammans med henne.. pga av det där, i två år har du ljugit för mig och du kunde säga allting nu. Du trodde att jag skulle förlåta dig, men det kunde jag inte.
Jag kunde verkligen inte göra det. Jag klarade inte av att se dig med henne, jag kunde inte fatta att .. du gjorde som du gjorde. Fast, du tog ditt ansvar, jag vet att du gjorde det bästa genom att ta hand om dem.
Men jag önskade att allting var annorlunda, fast det är försent. När du berättade det där, kollade in i mina ögon så gjorde det ont, hela mitt hjärta gick i tusen bitar. Du stampade på det som om vore plast.
Som om mitt hjärta inte var något alls. Du krossade det totalt. Jag klarade inte av att leva med den smärtan, smärtan som aldrig försvann. I två hela månader klarade jag av det, men sedan brast det.
Så jag gjorde det jag aldrig trodde jag skulle våga och som jag trodde att jag aldrig skulle behöva göra för att jag hade dig. ''Jag måste göra detta, Carlos. Du vet det. Jag kan inte lämna dem två ensamma.
Dem behöver mig.'' Hade du sagt till mig, den dagen lämnade du mig för att gå till dem två.
Jag ångrar allting nu, men jag var tvungen att gå den bästa vägen, oavsett om det sårade dig så jävla mycket så vet du att jag behövde göra detta. Så förlåt, älskling. Jag trodde inte att det skulle bli såhär. Mitt hjärta är krossat, i tusen bitar. Men jag försöker klara av detta, utan dig. För som sagt, dem behöver mig. Jag saknar dig, älskade. Jag vill att allting ska bli som förr igen, som det var förut. Fast egentligen, utan att mitt hjärta år i tusen bitar så har jag det bra här, med Bianca.
Det skulle bara ha varit lite bättre om du var här med, hjälpte till med detta. Om jag hade berättat det tidigare så kanske du hade hjälpt mig, eller så hade du sagt att det var som var tvungen att reda ut det.
''Om du har skapat problem, så får du ta och fixa det själv.'' Hade du nog sagt, iallafall något liknade med det där. Förlåt, min älskade Carlos. Verkligen förlåt.
''Det var aldrig meningen att göra henne gravid och jag ville aldrig att det skulle hända. Vi märkte det efter fyra månader och det gick inte att göra abort. Så hon behållde det och jag kan inte lämna dem två. För du vet, en son behöver sin pappa.'' Var det sista jag sa till dig. Förlåt, igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | b-engberg - 26 maj 09 - 11:06 | besta.
HAHAH
bästa :D | Justmyfault - 25 maj 09 - 13:25- Betyg:  | | Jättebra:) |
|
|
|
