På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Förlorad i dina armar (m/m) Del 2

Eftersom att denna, mot all förmodan blev något av en succé. Tack alla som kommenterat så vackra ord<3
Så skyndade jag mig att skriva en till del, kommentera gärna vad ni tycker :)
Och nej, jag mejlar inte tyvärr :> ENJOY!

Ambulansen anländer och jag tittar ömt på William och frågar om han vill att jag ska följa med. Han skakar häftigt på huvudet men när jag frågar om han är säker rodnar han och nickar blygt.
- Om du verkligen vill... viskar han tyst och kvider till när dom baddar hans sår i pannan.
Om jag vill? Är pojken helt från vettet, han är bland det vackraste jag sett och bakom den blåslagna blodiga och smutsiga fasade finns pojken i mina drömmar. Och i farsans mardrömmar... Han blev som galen när han fick veta att jag gillade pojkar, gaygaygay. Men han har gått med på att kalla mig son så länge han slipper träffa mina pojkvänner, eller eländet som han föredrar att kalla dem . Jag får åka med i ambulansen och när vi väl är framme på sjukhuset kommer en läkare och berömmer mig. Utan mig hade han kanske dött och ännu visste man inte om William hade några inre skador. Jag rös åt tanken, änglapojken får inte vara skadad. William är nog den vackraste varelsen jag någonsin sett, med sina rena mjuka ansiktsdrag, sina djupt blåa ögon, perfekta näsa, mjuka mun med bleka lagom fylliga läppar. Hans hår var naturligt askblont och han hade vackert fall i det. Han skulle vara så vacker om man skulle bortse från det oklippta rufsiga slitna håret som låg över hans ansikte, smutsen som var som inpräntad i huden de trasiga kläderna och den taniga kroppen som visade avsaknad på mat. Numera hörde sår och blåmärken också dit, men jag märkte dem knappast. Själv är jag tråkig, en i mängden. Mitt chokladbruna hår ligger i en välkammad bakåtlugg, ögonen är honungsbruna och, allmänt intetsägande. Min näsa är för stor och mina läppar tunna. Ge mig ett vackert ansikte...någon? Ge mig William, ge mig hans utseende, ge mig pojken! Jag hörde ett isande skrik och väcktes brutalt från mina dagdrömmar.
- ajajaj, hörde jag William jämra sig och jag förstod att dom precis hade dragit hans handled rätt. Den hade redan hunnit bli alldeles blå och jag knep ihop ansiktet när jag såg den smärtsamma minen på Williams ansikte.
- Vi ska ge honom smärtstillande och några tabletter att ta med sig hem, sen får han åka hem. Sa en läkare och tittade allvarligt på mig.
- För han har väl någonstans att ta vägen? Läkaren tittade skeptiskt på William vars ansikte såg ut som ett litet barns som precis tappat glassen i marken.
- Självklart, han hänger hos mig, sa jag med säker röst. Läkaren verkade nöja sig med detta och gick mumlade därifrån. Jag tittade efter honom när jag kände en sval hand som greppade min, det gick rysningar genom hela kroppen när jag vände mig mot William.
- Tack, Natanel...viskade han och hans ansikte log mot mig. Med en van gest skakade han luggen ur ögonen men knep ihop ögonen av smärta av den plötsliga rörelsen. Som i trans ser jag min egen hand stryka den ur hans ögon så mjukt jag bara kan, vill inte skada.

Du vackra änglapojke utan hem, för dig riskerar jag liv och lem. Du är hämtad från en vacker saga med ett tragiskt slut. Låt mig hoppa in i handlingen, ta över rollen som författare göra ett klassiskt sagoslut för dig. Låt mig ge dig en framtid ge dig ett liv, du underbara människa. Ge mig en chans att visa dig vad kärlek är, låt mig få begrava dig i mina famn och viska i ditt öra att allt kommer att bli bra. Jag lovar dig, att om du faller hårt och gör dig illa, om du faller för mig som jag föll för dig. Så ska jag resa dig upp och borsta av dammet och skapa oss ett lyckligt slut. Men oh du fagra pojk, förstår du än allt som är dig kärt, skulle du hålla mig i dina armar. Skulle jag få bli din? En änglapojke jag ser, jag hör och jag känner, William min utomjordiska skönhet. Låt oss leva lyckliga i alla våra dagar, vill du?

Jag hörde noggrant på när sjuksköterskan förklarade att ett revben var brutet och att som skulle skicka med mig en slags korsett han skulle ha på sen. Jag nickade bara och försökte att fokusera på att inte få upp bilder av William utan kläder i mitt huvud. Fail Jag rös till och tittade ner i marken. Sen gick jag fram till sängen och lade handen på Williams axel som hade slumrat till.
- William, vi ska åka nu, sa jag ömt.
Han tittade nyvaket på mig och en svag rodnad dök upp på hans bleka ansikte, han greppade min hand och tryckte den hårt.
- Vi ska åka hem, viskade jag knappt hörbart och hjälpte honom att ställa sig upp. William stödde sig på min kropp och jag hade armen runt honom och kände hans kroppsvärme. Har jag dött redan, är jag i himmelriket eller kommer någon snart kasta en kudde i huvudet på mig och väcka mig? Jag lovar jag biter den som väcker mig, William ska finnas på riktigt, annars Natanael sur! Jo, jag kan tjura som en småunge, kolla bara! Vi vandrar sakta ut från sjukhuset och tar närmaste tunnelbana hem till mig. Jag ringer jobbet och anmäler mig sjuk, pervot får klara sig utan mig idag.

Vi kom hem till mig och jag sa åt William att ta sig en dusch, han tittade på mig som om jag var en utomjordning och gick ivrigt in under dom varma strålarna. Under tiden som han duschade gick jag för att leta reda på lite kläder han kunde ha på sig. En ren vit t-shirt ett par gråa mjukisbyxor och lite underkläder fick duga. Jag behövde dom ändå inte. Jag lade allt på pallen utanför toaletten och ropade att det fanns kläder ute i hallen. När William klev ut i hallen i bara handduk och tittade på kläderna log han stort. Han kom ut från badrummet klädd och klar och jag kunde inte tro mina ögon, han var vackrare än jag hade föreställt mig. William tittade på mig med tårar i ögonen och innan jag visste ordet av stod den vackra pojken och omfamnade mig med sina slanka armar.
- Natanael, du anar inte. Du anar inte hur mycket det här betyder för mig, ingen har någonsin brytt sig om mig. Han snyftade till och begravde ansiktet mot min axel. Jag höll om honom hårt och kom fram till att för att vara en misslyckad poet med en patetisk farsa och en äcklig arbetsgivare så hade jag det ganska bra.

Men varför, varför måste jag älska, älska den ända jag inte får älska. Varför, varför var jag tvungen att födas som jag är, i den familjen jag är. Varför, varför kan ingen svara på mina frågor, varför kan ingen älska mig? Kommer jag att leva mitt liv okysst och orörd? Kommer mitt liv sluta som en sexslav åt en slusk? Kommer jag få pojken jag älskar? William, vill du älska mig?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EMORAiNBOW - 3 jun 09 - 19:46- Betyg: