Olyckan del 4 (sista) |
– Ja, Mia.
– Hej, det här är från sjukhuset, Johan sa att jag skulle ringa dig. Han är just nu på operation, men du får gärna komma och besöka honom runt 3 tiden.
– Okej, det låter bra. Svarade jag.
– Så bra, rum nummer 172.
– Okej, hej.
Mathilda och jag fick skjuts till sjukhuset av Mathildas mamma. Vi kom in till rum nummer 172. Johan låg ensam i rummet och såg ganska medvetslös ut. Vi gick närmare honom. Han öppnade ögonen och såg på oss.
– Vad kul att se er, sa Johan svagt.
– Kul att se dig må bättre, svarade jag.
– Vi tog med blommor, sa Mathilda.
– Tack. Min favorit sort.
Han log mot mig och sträckte ut sin hand mot mig, jag kramade hårt om hans hand. Jag blev så lättad att se honom.
– Har läkarna sagt hur det är med dig? Undrade jag.
– Jo, de sa att jag hade bort en del ur skallbenet, men de har opererat mig nyligen och försökt fixa det, så de borde vara bättre nu, och så är nyckelbenet och armen av.
– Okej, men de kunde ha gått värre, det är tur att du lever i alla fall, svarade jag.
2 månader senare var jag och Mathilda med till sjukhuset med Johan på återbesök.
– Allt ser ut att vara i sin ordning, din arm och nyckelbenet ser ut att ha läkt bra, och skallen ser det inte heller ut att vara nått fel på nått mer, sa läkaren.
– Skönt att få höra, svarade Johan.
Vi gick in till staden och såg lite en stund efter sjukhusbesöket.
– Mia, skulle du vilja bli ihop med mig igen?
Jag klarar inte att leva utan dig. Frågade Simon.
– Menar du allvar? Det kan jag väl, du vet inte hur mycket jag har saknat dig! Svarade jag och kramade om Johan hårt. Jag såg att Mathilda verkade glad för min skull. Någon dag senare var jag och Johan vid stranden. Det började bli vinter. Blåsten var ganska kall, men vi satt vid stranden och tittade ut över havet.
– Jag var jätte orolig över dig när du blev påkörd, men det finns kvar en liten oro i mig ännu. Sa jag.
– Jo det kan jag tro. Men allt är bra nu, jag lovar, läkaren sa ju att det är bra och jag känner mig helt frisk.
– Jo, förstås. Läkaren borde veta.
– Han kramade om mig och kysste mig.
– Åh vad jag älskar dig Johan!
– Jag älskar dig med Mia.
Vi satt och höll om varandra en lång stund. Men plötsligt ryckte Johan till.
– Vad är det? Undrade jag.
– Vadå? undrade Johan.
– Du knyckte ju till!
– Gjorde jag? Det kände jag inte.
Han knyckte till igen och andades konstig, jag såg chockerande på honom, plötsligt bara sjönk han ihop på sanden.
– Johan! Vakna! Vad hände?!
Jag började gråta och skrika som en galning.
– Hallå?! Kan ingen hjälpa mig? Ropade jag allt vad jag kunde.
En man kom springande och undrade vad som hade hänt, jag berättade att han ryckte till och sedan föll ihop. Mannen undersökte Johan. Sedan vände han blicken mot mig, och såg sorgsen ut.
– Han är död. Han har ingen puls och ingen andning. Jag ringer ambulans.
Jag bara stirrade tomt ut i luften, de kan inte vara sant. Läkaren sa han var frisk!
Ambulansen kom och jag följde med i ambulansen till sjukhuset. Jag satt och väntade i väntrummet när de sprang iväg med Johan. Efter en stund kom en sköterska gående mot mig.
– Är du Mia? Undrade hon.
– Jo, svarade jag.
– Johan hade fått båda lungorna punkterade efter krocken, men hålen var på ett sådant ställe så vi inte hade märkt det.
Jag sprang ut ur sjukhuset och föll ner på marken och bara skrek och grät.
|
|
|
|
