Olyckan del 3 |
Jag sprang in i huset igen. Jag mötte folks frågande blickar, men jag fortsatte att springa och sprang upp på andra våningen och låste in mig på wc.
Jag såg ut genom fönstret, jag såg att Mathilda var där ute och talade med Simon,
de tittade i mellan åt på Johan och i mellan åt inåt, de undrade säkert var jag var.
Ambulansen kom till platsen. De lade Johan på en bår och några stod och talade med några som hade sett vad som hade hänt, de pekade på vägen, antagligen hur bilen eller vad som hade kommit hade kört när den krockade med Johan. De körde iväg med lamporna blinkande. Jag blev rädd.
Vad kan ha hänt?
Jag gick ner igen, alla talade om det som hände.
– Där är du ju Mia! Ropade Mathilda.
– Vad hände? Snyftade jag.
– Johan var på väg hem, han gick på trottoaren, men han var ganska full, så han vinglade ut på vägen och så kom det en bil framifrån så hårt så han hann inte stanna så han körde på Johan, men han försökte svänga, men det var redan för sent. Berättade Simon.
– Ambulans männen tror han kan ha fått inre skador i hjärnan, sa Mathilda
– Varför ska det här just hända Johan?! Skrek jag gråtande.
Mathilda kramade om mig hårt.
– Vi får hoppas på det bästa bara, sa hon lugnande.
– Det är nog bäst att ni går hem nu, jag ska försöka få hem folket nu. Sa Simon.
– Jo, hejdå. svarade jag och Mathilda.
Vi gick hemåt, jag ville bara vara hos sjukhuset och få veta hur illa det var. Det bara bubblade av oro inom mig. Vi kom hem till Mathildas, jag bestämde mig för att sova där. Jag skickade åt mamma. Kommer inte hem i natt, sover hos Mathilda, God natt. På morgonen var jag lika orolig ännu. Jag vaknade runt 10 och såg att Mathilda ännu sov.
Jag kramade om henne hårt. Hon svängde på sig.
– Är du vaken redan? Undrade hon
– Jo, jag är bara så orolig, mumlade jag.
– Det är lugnt. Jag förstår dig. Visst jag är också orolig. Vi låg och talade en stund. Klockan blev runt 12 när min telefon ringde, det var okänt nummer.
|
|
|
|
