Olyckan del 2 |
– Ja, Simon har fest, runt 6 tiden.
– Okej, kan väl komma en stund. Hejdå.
Johan gick in till sitt och jag gick vidare hemåt.
Jag hann bara innanför dörren när jag hörde att telefonen ringde.
– Ja, Mia, svarade jag.
– Har du hört om att Simon ska ha fest i morgon?! Nästan skrek Mathilda i telefonen.
– Joo, Johan sa det nyligen, sa jag.
– Alltså det kommer att bli såå kul! Hoppas jag kan flirta lite på honom då.
– hm, lycka till. Mumlade jag.
– Oj förlåt, jag ska inte tala om killar nu! Men du, de kommer att bli kul ändå.
– Jo, hoppas det, svarade jag. Men du, vad ska vi dricka då? Undrade jag.
– hm, vet inte, vi får komma på något! Öl är ju så ute nu.
– Men jag kan fråga Johan om han kan köpa ut typ brännvin och cider? Svarade jag.
– Ja, gör det! sa Mathilda
– Men vi hörs i morgon mer, Hej!
– Jo, hej!
Det blev lördag och jag var hemma hos Mathilda för smink råd.
Jag hade en svart tunika med ett guld bälte runt midjan, håret hade jag kräppat.
Mathilda hade en u-ringad röd topp och en riktig kort svart kjol.
Vi började gå mot Simons en halv 7 tid. Det var ganska mycket folk när vi kom dit. Vissa var redan fulla. Jag hade med mig en present åt Simon för han hade nyligen fyllt.
Jag hittade Simon, gav presenten och kramade om honom.
– Tack! Kul att ni kom! Det finns bål i köket, sa Simon.
– okej. Svarade jag.
Så gick jag och Mathilda till köket.
Mathilda såg sig lite runt så länge jag spillde upp.
– Du kanske hittar din dröm prins här Mia! Ropade Mathilda
– Jag vet inte om jag ens söker någon! Svarade jag.
Vi gick ut till vardagsrummet där de flesta höll till.
Vi pratade med några vi kände lite grann en stund.
Efter en stund hörde vi en ordentlig smäll och skrik.
Alla sprang ut och tittade vad det var.
– Men för fan stå inte bara där, ring ambulans! Ropade Simon
Alla bara sprang runt och var helt chockerade.
Jag sprang in och ringde ambulans helt O-medvetande vem eller vad som hade hänt.
Jag gick ut igen, men den här närmare mot den skadade personen.
Jag började gråta, det var Johan, han var medvetslös och hade blod i ansikte och på armen. När jag insåg att det var allvarligt såg jag först på Johan, sen på Simon som såg att jag grät och sen sprang jag iväg.
– Mia, vänta! Vart ska du?! Ropade Simon
|
|
|
|
