Olyckan del 1 |
Skolan var slut, jag var på väg hemåt, Mathilda kom springande mot mig.
– Vart ska du? frågade Mathilda
– Hem tror jag, svarade jag.
– Men häng med hem till mitt i stället! vi kan bara sitta där ute och tala om livet, de vore väl kul?
– Joo, visst, men jag har lovat Johan att komma dit en sväng på vägen hem, han ville säga mig nått.
– Okej, vi hörs i morgon då! Svarade Mathilda
– jo, hej. Så fortsatte jag att gå hemåt.
Jag kom fram till Johans hus. Han stod där ute och räfsade löv. Han såg upp när jag närmade mig.
– Oj hej, jag såg dig inte, sa Johan.
– Det är lugnt. Du ville prata.
– Jo, du vet, ja har lite svårt att säga det här men det är så att vi måste gå skilda vägar nu, tyvärr.
Jag såg chockerande på honom utan att få fram ett ljud.
– Varför måste vi det? Är något fel? undrade jag
– Jag har så fullt upp bara med allt, jobb och allt här hemma nu när mamma har dragit.
– Okej, mumlade jag. Jag började gå mot grinden.
– Mia, förlåt! Jag älskar dig, men allt är så kaos nu just.
– hm, du väljer själv, jag kan inte välja åt dig.
Jag började gå hemåt. Jag märkte att Johan var ledsen, men jag hade gråten i halsen så jag ville bara hem.
Nästa dag i skolan kunde jag inte ens titta på Johan, mitt hjärta var krossat.
– Mia, det ordnar sig. Jag lovar! Tröstade Mathilda
– Lätt för dig att säga, du har ju inte haft något seriöst förhållande.
– Jo, men det var länge sen nu. svarade Mathilda.
Första lektionen satt jag bara och dagdrömde om Johan så inget blev till något. Efter skolan när jag gick hemåt kom Johan vid sidan om mig.
– Hej Mia.
– Hej Johan, mumlade jag.
– Är du mycket ledsen? Undrade han.
– vad tror du egentligen?! vi har varit tillsammans i över 2 år nu! Nästan skrek jag.
– hm, jo jag vet. Men vi kan väl fortsätta att vara vänner i alla fall? Sa han
– Jo, mumlade jag.
– Bra!
Jag gick med huvudet neråt hela vägen till Johans.
– Vi syns väl kanske i helg då? sa han
– okej? Sa jag och såg ut som ett frågetecken.
|
|
|
|
