Odödlig kärlek. [Oneshot] |
Solen sken och vinden i träden var mild. Det var sommar och hennes fötter var smutsiga där hon sprang fram över ängen. Hon försökte komma ikapp den vackra pojken. Hans hår var som guld och hans skratt klingade över åkrarna. Pojken hon älskade.
- Skynda dig då.
Hon sprang fortare. Dom fick inte komma sent. Om dom gjorde det skulle hennes pappa bli sur. Men det är det minsta problemet i denna värld. Hon var med honom igen, hon hörde hans skratt. Det var som att änglarna hade gett henne en sista chans. Dom susade fram, hon kämpande för att hinna med honom. Hon ville att detta ögonblick skulle fortsätta föralltid. Även om hennes ben var trötta och hennes andetag tunga, så ville hon bara fortsätta springa med honom. Hon kunde nu se sitt hem. Det vita huset med äppelträden i trägården. Hennes mamma satt på verandan och stickade. Pappan stod och spanade ut över åkrarna. Han väntade på henne. Hon borde ha varit hemma för längesen. Men hon ville inte skiljas från honom.
- Vi måste skiljas här. Om du inte vill att din pappa ska veta om oss.
Han sprang hem mot sitt hus. Hennes pappa skulle inte gilla honom. En fattiglapp, men en vacker sådan. Lusten att ropa efter honom och ge honom en sista kyss var så stor att hon öppnade munnen. Men inga ord kom ut. Varför var det alltid såhär? Kunde hon aldrig ropa efter honom? Vad skulle hända om hon gjorde det? Hennes hand gled ner till den lilla runda magen. Det skulle snart inte gå att dölja. Deras barn. Hans händer hade legat just där hennes hand var för bara några minuter sen. Han hade viskat sagor för den lilla där inne. Hon vände sig och gick mot sitt hem. Tryggheten, familj. Vad skulle dom tycka om henne om dom visste? Hon svalde, hon visste, han skulle inte gifta sig med henne. Han ville ut i kriget, han bara väntade på att få åka. När skulle det bli hans tur? Vad skulle hon ta sig till? Kärleken till den lille var så stor att hon visste att hon skulle göra allt.
Solen gick ner och hon hjälpte sin mamma ta hand om hemmet som hon alltid gjorde. Han hade en gång sagt att hon skulle bli en perfekt fru. Samma dag hade han sagt att han kanske skulle dö i kriget och då skulle hon ha gift sig i onödan. Om han kom hem skulle dom gifta sig. Precis när hon stod där i köket och solnedgången färgade golvet i vackra färger, hände det.
- Nån pojke vill prata med dig.
Hennes fars röst, en kniv i hjärtat. Luften var varm och det var vindstilla nu. Där stod han. Det rann en tår ner för hans kind. En enda tår. Han viskade hennes namn. Dom gick över åkrarna. Det kändes som om det var år sen dom sprugit och skrattat precis här. Han stannade och tog hennes händer. Deras blickar möttes. Hennes tårar smakade salt när dom rann över hennes läppar. Han skulle fara nu. Han behövdes nu. Hon ville säga åt honom att komma tillbaka till henne, att skriva till henne varje dag. Men hon var bara tyst. Hon ville be honom att stanna. Men det sa hon inte heller, det enda hon gjorde var att stå där. Se honom i ögonen. Hans läppar närmade sig hennes och kyssen var full av sorg.
- Jag kommer tillbaka.
Han hand på hennes mage.
- Jag kommer tillbaka.
Han kom aldrig tillbaka. Inte då. Men nu är dom tillsammans igen. Om man tittar riktigt noga kan man se dom springa över åkrarna. Om man lyssnar kan man höra deras skratt i vinden. Speciellt på sommaren, när det doftar av blommor och äpplena nästan mognat. Då är dom där.
Laila dog vid en ålder av 95, klockan 8:00 på kvällen.
Sörjande är hennes dotter.
Hon dog med ett leende på läpparna.
”Hon är äntligen hos pappa”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | aakwasweet - 24 maj 09 - 16:55- Betyg:  | | Fint, klassiskt på något sätt :) | | ccooccaaccoollaa - 23 maj 09 - 22:46 | | så vacker saga! |
|
|
|
