1: Om du någonsin älskat mig (TH FF) |
Tack för era kommentarer på prologen! Här kommer kapitel ett. Det är ganska händelselöst men det känns viktigt att få en skapligt bra översiktsbild. Det är trots allt 3 år senare och saker har förändrats. De flesta karaktärer är samma, men det kommer några nya bla Michelle som nämns redan här. Om ni har några mer frågor om vad som har hänt dessa år, eller om det är någonting ni inte förstår, så fråga. Jag hoppas att jag inte har utelämnat något viktigt. =)
Låten som är citerad är Coldplays Yellow.
* Kapitel 1
Huset låg utanför Berlin, stort och öppet med höga vita väggar.. Det kändes helt rätt att kliva in genom den grinden och ställa sig och se upp på de två våningarna.
Solen värmde i nacken och sken på den ostrukturerade framsidan. Där fanns blommor av olika slag, vildblommor som tittat fram med vårsolen och planterade blommor som spridits sig utanför rabatterna. Ett blomstrande äppelträd stod fridfullt i skuggan av den mäktiga syrenhäcken. Trädgården var inte av det präktigaste slaget, för allt verkade ha hamnat där av en slump. Det porlande lilla vattenfallet såg felkonstruerat ut under solrosor som böjde sig över det, och gräset var ojämnt.
Det var inte det vackraste huset eller den vackraste trädgården, men jag älskade varenda del av det. Jag älskade den leriga uppfarten när regnet vräkte ned, och jag älskade de torra jordplättarna som tittade fram i gräset under varma sommardagar.
För det var vårat.
Det hade varit vårat i två år, men jag hade aldrig riktigt fått tid att se varenda detalj av det. Jag hade inte lärt mig vilket trappsteg som var halast på vintern än, eller var den bästa platsen var att ligga och sola på sommaren. Jag var ovan med att leta i kökslådorna, ovan med att solen ibland sken in och bländade en om man befann sig i vardagsrummet tidigt på dagen.
Det hade varit vårat i två år, men vi hade aldrig bott där i mer än en vecka i taget. Först hade det tagit många månader att bygga, för att inte tala om hur länge det tog för oss att bestämma hur det skulle vara. Tokio Hotel hade inte varit mycket i Tyskland, och när de var det var Magdeburg eller Hamburg huvudpunkten att vara. Annars var det turnéer med oändligt många länder på listan. Jag hade varit med på nästan varenda konsert, och bara avstått då jag legat sjuk. Fast jag hade kunnat stanna och bekantat mig med huset kunde jag inte tänka tanken på att Bill och jag skulle vara på olika sidor av jordklotet. Så jag hade följt med honom överallt, och han hade njutit av att ta med runt om i världen. Men nu var allt jag ville att vara hemma.
Varenda liten detalj hade vi ägnat mycket energi åt och nu stod det här, färdigt och perfekt. Vårat hus.
Jag tog ett djupt andetag och drog in den friska doften av syrener. Mina fötter spratt till i de prickiga ballerinaskorna och på läpparna hade jag ett fånigt leende.
Det hade gått tre dagar sedan jag träffat Bill och det var alldeles för länge. Han hade varit i Magdeburg hos släkten. Under tiden hade jag stannat hos Georg, för jag ville inte vara i huset när det var tomt.
Det skrämde mig ibland att vara ensam. Det fick mig att tänka på den gången, för över tre år sedan, då jag vaknat upp på ett sjukhus och inte visste någonting. Jag hade varit så rädd och så ensam, tills Bill stormat in genom dörren. Det hade tagit många dagar tills världen tycktes säker att stå på, men han var mitt eviga stöd.
Dörren till huset öppnades och där stod han. Borstigt svart hår till axlarna, en svart t-shirt med stort tryck, mörka jeans som egentligen var för varma att ha under sommaren, och en kedja runt halsen som han fått av mig när han fyllde år. Först stod han bara och stirrade på mig, med grubblande blick, men sedan log han. Då skrattade jag till, sprang de sista stegen till huset, kastade mig uppför trappan och i hans famn.
Jag drog in hans välbekanta doft, borrade in ansiktet intill hans hals och kysste hans mjuka hud. Bills armar tog ett nytt grepp om mig, och samtidigt som våra läppar möttes lyfte han upp mig. Jag lindade mina egna händer runt hans nacke och fortsatte kyssa honom medan han satte mig på verandaräcket.
"Jag har saknat dig", viskade han utan att låta mitt ansikte vara mer ifrån hans än en centimeter.
Leende trycket jag läpparna mot hans. "Jag älskar dig."
"Jag älskar livet just nu." Han placerade en kyss på min kind. "Jag älskar det här stället. Vårat hus." Han stannade upp och strök mig över kinden. "Och framför allt så älskar jag dig."
"Och jag älskar att vi ska vara här, hemma, hela sommaren", log jag.
***
Look at the stars
look how they shine for you
and everything you do
yeah they were all yellow
I came along
I wrote a song for you
and all the things you do
and it was called yellow
So then I took my turn
oh what a thing to have done
and it was all yellow
"Jag pratade med Gustav förut", sa jag och la mitt huvud på Bills axel. Det hade mörknat, och vi låg på en filt i trädgården.
"Mhm?", mumlade Bill. Jag sneglade på honom och såg att han hade slutit ögonen.
"Vi hade ju pratat om att han och Michelle skulle komma hit och bo i gästhuset en vecka."
"Mhm."
Jag skrattade. "Är du trött?"
"Fryser du?" sa han lågt.
"Lite", svarade jag. Kvällsluften var kylig, men Bills kroppsvärme räckte till mig med.
"Precis", gäspade han och strök mig över den bara armen. "Lite."
Jag tryckte en kyss mot hans kind och återgick sedan till att titta upp i den stora himlen. "Gustav tyckte det var en bra idé", sa jag.
"Gjorde han?" Hans röst var vaken, förvånad, och jag behövde inte titta på honom för att förstå att han, precis som jag, tittade upp i himlen.
Under de många månaderna på turné hade Michelle, Gustavs flickvän, varit i samma sits som mig. Hon älskade att resa, gå på konserterna och alltid kunna vara nära Gustav, men avskydde samtidigt att aldrig kunna vara med honom som en riktig flickvän. Det var alltid stressigt och det verkade inte finnas någon tid att spendera ensam med honom. Jag visste precis hur det var att planera en middag på en fin restaurang, för att sedan få den inställd, med en ursäkt om att det var någon intervju eller möte som var viktigare. Jag visste hur lätt det var att bli irriterade på människorna man levde tätt inpå varje dag, men det gjorde alltid ont att få en vass kommentar av personen som man var där för.
Vi förstod varandra bra, Michelle och jag, och hade kommit varandra nära. Hon var min närmsta kvinnliga vän och hade lärt sig hur man skulle balansera mellan Bill och mig. För det var ständigt en balansgång, på gammalt och nytt, minnen och minnen som inte fanns kvar.
"Såklart. De har knappt varit här. Ingen har knappt varit här. Nu när vi ska bo här hela sommaren borde vi din mamma att komma hit och hälsa på också. Och Tom och Georg vill också komma hit. Det vore väl roligt?"
Bill var tyst.
"Har du somnat?" sa jag och puttade honom i sidan.
"Har du frysit ihjäl?"
"Nej, precis, du sover inte. Så vad tycker du? När ska vi be dem komma?"
Jag vred på huvudet och såg att Bills ögon var fästa på den mörknande himlen. "Vill du inte att de kommer?"
"Kan vi inte vänta med att bestämma något?" sa han tveksamt.
"De behöver ju inte komma samtidigt. Men jag vet att Simone bara väntar på en inbjudan och det vore så kul att ha Michelle här."
"Jag kan ringa mamma imorgon", sa Bill. "Hon kanske bara stannar nån natt. Men sen kan vi väl vara ensamma några veckor?"
Han vände ansiktet mot mig och log ömt. "Jag har verkligen saknat att vara ensam med dig. Det vore så skönt om det bara var du och jag, dag och natt, ett tag. Det är det som jag sett fram emot mest av allt. Att vara med dig."
Han visste precis hur han skulle titta bedjande på mig, och hur mjukt han skulle prata, för att jag inte skulle kunna protestera.
"Det låter bra", medgav jag. "Men sen kan de komma någon gång."
"Det är klart", sa Bill. "Kanske kan Georg och Tom komma samtidigt, så slipper vi ha gäster jämt."
"Vad ogästvänlig du har blivit", retades jag.
Han stal en kyss från mig. "Det är bara för att jag vill ha dig för mig själv."
Jag suckade tungt och vände bort ansiktet.
"Vad är det, Alex?" mumlade Bill.
Jag kunde känna hans oroliga blick på mig, men log. "Jag är bara så lycklig just nu. Vet du det? Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så lycklig."
Han såg allvarligt på mig och pussade mig sedan lätt på pannan.
"Har jag varit såhär lycklig någon gång?" kunde jag inte låta bli att fråga. "Du vet, innan?"
Bill sa ingenting först. Jag visste att han inte tyckte om att prata om det som varit, men jag kunde inte låta bli att vilja veta. Jag var nästan säker på att jag aldrig varit så lycklig som jag var nu, men det hade varit skönt att veta att jag hade varit lycklig.
"Jag vet inte ", sa han och jag kunde ana vad han inte sa. Jag hade inte varit lycklig.
"Inte ens när jag var med dig?"
"Jag kunde inbilla mig ibland att du var lycklig när du var med mig, men jag visste aldrig säkert. Du var väldigt komplicerad, Alex."
"Var jag komplicerad? Eller var vi komplicerade? Var vårat förhållande komplicerat?"
"Allt var komplicerat", sa Bill. "Men det gick bra när vi var tillsammans."
"Varför då? Hur var det när vi inte var tillsammans?"
"Vi var väl menade att vara tillsammans." Jag såg länge in i hans ögon när han uttalade de orden som fick det att kittlas av lycka i magen på mig. "Men nu pratar vi inte mer om det", fortsatte han när han såg att jag var på väg att ställa en till fråga. "Jag älskar dig, okej? Mer än jag någonsin älskat någon annan. Mer än jag kommer älska någon annan. Kom ihåg det. Vad som än händer kommer jag älska dig."
"Vad som än händer?" sa jag osäkert. "Vad skulle kunna hända? Kommer det hända något?"
Den lilla tveksamheten jag hade skymtat i hans ögon försvann. "Det kommer inte hända något", sa han. "Men jag vill att du ska veta det."
Hans ord hade inte varit till för att skrämma mig, men det gjorde dem. Allvaret i hans ögon skrämde mig, och jag hade en känsla av att det faktiskt skulle kunna hända något. Men vad skulle kunna få mig att lämna honom? Den här gången skulle ingenting kunna stå i vägen. Det var som han sa. Vi var menade att vara tillsammans.
Jag kunde inte ana att jag i framtiden skulle kunna ge så mycket för att våga tro på de orden igen.
your skin
oh yeah your skin and bones
turn into something beautiful
and you know
you know I love you so
you know I love you so
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 27 jul 09 - 13:55 | Eäähöhöhöhihihihahahah..... <-- IQ-body lotion -.-
Alltså, du skriver så fint, så lätt att följa och allt är så vackert... även om man kan tyckas ana bekymmer mellan raderna OCH DET TYCKER VI INTE OM VA!!! Nåde dig om du ska komma och förstöra för dem när de har det så gulligt, och om du måste förstöra så fan ta dig om du inte reparerar det sen! bara så du vet! *hotfull blick* | HilfMirFliegen - 21 jul 09 - 11:24- Betyg:  | | Alltså, jag är lite förvirrad :O hon jobbade ju på en bar typ, sen kom Bill in, eller hur? :o vad hände då? x) men den är asbra iaf !! | | izzzzy - 20 jul 09 - 09:38- Betyg: | | älskar den <33 | | Ifos95 - 6 jun 09 - 18:38- Betyg: | Shit, jag hade helt glömt bort att du hade börjat skriva på den här! :O
Och nu när jag kollade din profil, så såg jag att du lagt ut två kapitel, fatta vilken lycka! Åh, jag bara rös när jag började läsa, du skriver så himla sjukt bra. Jag älskade din beskrivning av huset och trädgården, det fick mig att le.
Nu måste jag skynda mig till nästa kapitel! ((:
(det är så jobbigt att man inte kan ge mer än 5 i betyg! >__<) | | RowsahKanin - 24 maj 09 - 11:27- Betyg: | Jag är liksom helt... nollställd? o.o Du är så.. grym.. talang, talang, talang...
Skynda med nästa ?! (a) <3 | | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 23:59- Betyg: | | iiihh, *lycka* | | gbg_95 - 23 maj 09 - 22:03 | Å så underbart skrivet!
Och det där sista, åh, jag hoppas verkligen att det inte är sant och att det inte kommer att hände något dåligt, han kommer väl inte att älska någon annan? Nej det får han bara inte, men som sagt, otroligt bra skrivet! | | MoRoTpOwEr - 23 maj 09 - 21:26 | | asw haah jag dör O.O | | PlEaSeKiLlMe - 23 maj 09 - 17:45 | | älskar den mejla nästa ^_^ |
|
|
|
