Vi sa för alltid (kap 2 forts på Adrian & jag |
Då var det del två här då ;D betydligt längre än förra xD tror jag har börjat komma igång nu ^^ heh
Hope you like it :)
- airya
Kapitel 2
Det är tidig morgon. Solens strålar sipprar in genom det lilla fönstret i sovrummet, och de få strålar som lyckas komma in landar på Adrians ansikte. Mitt hjärta vill låta handens över sida smeka hans något sträva kind, men mitt undermedvetna säger nej.
Så jag låter bli.
Istället betraktar jag honom, hans korpsvarta hår som vanligt spretar åt alla håll. Lakanet som har glidit ner till hans höfter och visar den solbruna huden på ryggen. Och jag ler.
Njuter av vad jag varje morgon får vakna till av och se och varje kväll får somna bredvid.
Jag har ingen aning om vad klockan är, hur länge jag tittar på honom, det enda jag just nu vet är att det är helg och Adrian är min. Bara min.
Men varför gör det då ont någonstans inom mig? Varför får jag en konstig känsla av vårat paradis är för perfekt, att något saknas i mitt liv?
Jag har inte haft den känslan förut, den dök först upp för runt två månader sedan men trodde då att det var inget och har försökt att inte tänka på det. Men den verkar inte försvinna hur mycket jag än försöker och hur mycket jag vill beskriva den för Adrian, kan jag inte för jag har inga ord för den. Kanske jag kan prata med Justin och Dennis? Men jag vill inte hålla på och trassla in dem i mina problem, de har egna liv att leva. Inte hjälpa mig att leva mitt.
Jag suckar tungt, tittar på Adrian som verkar börja vakna till. När hans ögonlock öppnas och två blåa ögon möter mina blir jag så mycket större inombords. Varm.
”Hej där underbara.” Säger jag med grötig röst och ler lite och låter Adrians ena hand löpa längs min ena kind.
”Hej på dig vackraste. Vilken fin morgon det är att vakna av denna åsyn.”
”Jag tror att det är förmiddag.” Jag flinar till lite men kysser honom mjukt på munnen som han mer än gärna besvarar och efter väldigt många protester från båda inser vi att vi måste gå upp ur sängen någon gång.
Väl inne i köket ser jag att klockan kryper sig iväg mot halv tolv, så det blir brunch istället för frukost. Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet och äter glatt på.
”Jag tänkte sticka iväg en stund med grabbarna lite senare”, Adrian skjuter iväg tallriken från sig klappar magen, mätt och belåten. Tittar på mig bussigt då jag lyft ena ögonbrynte i gest som i ”Jaså” och dricker upp den sista mjölken i glaset.
”Det var ett par dagar sedan vi senast sågs, så vi tänkte ta och bowla lite och kanske gå in på någon pub så jag vet inte när jag kommer hem… Men du kanske kan gå upp till tvillingarna om du inte har något att göra?”
”Jaså, så det är bara att släppa av mig hos Justin och Dennis när det passar sig?” Adrian spärrar snabbt ögonen och exploderar i en massa ord! Jag kan inget mer än att försöka hålla inne skrattet, då han inte sett att jag bara retas med honom.
”NEJ, nej verkligen inte! Nej… nu, nej, självklart inte! Jag menar bara att, ja, du… Att. Ni är ju kompisarna och så, och då… Om jag ibland inte är här, ja… Nej snälla du. Jag menar inte så!” Där brast det. Skrattet bubblar upp och är tvungen att hålla mig för magen för att jag skrattar så mycket, Adrian ser bara helt nollställd ut.
”Vad…?” Ögonen är som tefat på honom och ser ut som en fyraåring som fattar absolut ingenting.
”Jag bara drev med dig, men DU”, jag försöker hämta andningen och lyckas lugna ner mig lite i alla fall, men skrattar fortfaranden.
”Jag skulle bara se hur du regerade, jag vet att du menar väl och du bara börjar explodera i en massa svammel.” Då jag tystnar och torkar bort en tår som lyckades trilla ner från skrattattacken tittar Adrian på med mig ihopknipna ögon. Jag har bara ont i kinderna nu.
”Du är en ond person, vet du om det?” Jag bara skrattar till igen och ler stort.
”Och du är så söt när blir upprörd, vet du om det?” Och då minsann skiner han upp.
”Jag vet!” Jag inte mer än att bara luta mig fram över bordet och kyssa honom hårt, men passionerat på munnen och snabbt luta mig tillbaka. Ler igen då han nu ser omtumlad ut.
”Men tvinga mig bara inte att resa någonstans bara för att inse att jag vill ha dig ändå.”
Det, kanske var lite att ta i med, men jag kunde bara inte låta bli. Adrian tyckte nog att det inte var ett dugg roligt då han häftigt reste sig upp sätter sig på knä bredvid min stol och tar mina händer i hans stora.”
”Det skulle jag aldrig låta dig gå igenom en gång, jag älskar dig över allt annat för att kunna göra ett sådant misstag igen.” Han tittar allvarligt på mig och jag höjer min högra hand som smeker hans högra kind.
”Och jag älskar dig, men för ditt bästa, ska jag försöka sluta skoja med dig om vissa saker.”
”Tack, det skulle verkligen uppskattas.” Och då flinar han stort och skrattar, och efter disken blivit bortplockad försvann han.
Ja, jag vet, men klockan är ju bara tio över tolv, ska dem vara ute så länge?
Och som svar på den frågan, ja de ska dem för att de kan det och alla är dåliga förlorare och får nästan aldrig någon strike i bowling, det är bara jag som äger på det mellan oss, så de spelar alltid tills alla gjort en något bra runda. Och tro mig, sådant tar tid.
Så jag byter om till vanliga jeans som är något slitna och ett linne samt en stor munktröja över. Sedan lämnar jag den trånga lägenheten och låser dörren som jag förra året målade i en blå nyans. Snabbt tassar jag barfota, säg inget, en trappa upp bara för att gå in i nästa trånga lägenhet. För alla lägenheter i denna lilla byggnad har trånga utrymmen.
Men man klarar sig bra.
Justin och Dennis tar som vanligt emot mig med öppna armar och trycker ner mig i deras gamla soffa och dukar upp kaffe och allt möjligt ätbart.
”Jag dricker inte, kaffe.” Mumlar jag och man tycker att det borde ska ha gått in i deras små hjärnor nu. Men Dennis bara flinar.
”Klart vi vet om detta, och hur hemskt det än är, så ska vi inte tvinga dig. Därför har vi flädersaft till dig. För det gillar du va?”
”Det vet ni att jag gör. Men ska vi verkligen äta allt detta?” Jag gör en snabb gest över alla kakor, bullar, chokladpinnar och allt det andra onyttiga som finns på bordet och tittar med ett höjt ögonbryn åt båda. De bara ler fult både två och svarar exakt samtidigt.
”Absolut!” Och med det slår de sig ner så att de sitter båda två bredvid mig, vilket gör att jag hamnar i mitten.
Justin och Dennis häller upp kaffe till sig själva medan jag serverar mig själv med flädersaft. Jag tittar på de båda, ingen av dem har förändrats, som vanligt har Justin håret av snaggat för att han säger att då slipper han ta hand om det. Dennis däremot kör som vanligt på med svart hår, bara att nu har han silvriga slingor lite här där i håret som jag hjälpte honom med förra veckan. Och ärligt talat, det är bara fult. Vilket jag även nämnde för honom, men då skrattade han bara och putte till mig lite lätt och sa att det ska vara så, och att jag inte förstår mig på dagens mode. Men där kan jag faktiskt inte hålla med honom, om det är någon som inte kan något om mode så är det just han själv! Så är det med det.
”Dennis, kan inte jag få färga om ditt hår, för alltså, du måste väl hålla med om att ser för jävligt ut!” För att visa att jag menar allvar, gör jag en missbelåten grimas. Dennis bara tittar på mig som om jag vore en ko från planeten mars, men så ändrar han inställning.
”Vet du va Maria, det har du fullständigt rätt i!” Säger han och ser triumferande ut.
”Har jag?”
”Ja, därför var han nere i affären förut idag och köpte ny färg.” Muttrade Justin, men flinade sedan till stort. Något var lurt på gång här. Sedan blev jag paff.
”Gick du upp tidigt??” Förvånad stirrar jag nu på Dennis som precis proppat i sig en jättestor kaka med glasyr och strössel på. Han bara rycker lätt på axlarna som om det är inget, men jag vet, jag vet att detta är något mycket ovanligt för båda två brukar annars sova så länge de bara får och kan. Blicken sen Justin gav mig fick mig att ställa nästa fråga.
”Vad köpte du för färg?” Men den frågan svarade inte på första taget.
”Jag hade en dröm förstår, ”
”En dröm?” Jag bara tittar skeptiskt på honom och sedan på Justin på är inne på sin sjätte kanelbulle. Hur många kan man äta egentligen? Jag skulle ha spytt vid det här laget om det var jag som åt alla kanelbullar.
”Ja, du vet, när man sover drömmer man drömmar, gör inte du det?” Dennis ser bara dum ut.
”Säg nu bara.”
”Jo, ” fortsätter han, en aning tveksam över min reaktion som kan komma, ”i drömmen uppenbarade det sig hur jag skulle göra med mitt hår och så stack jag ner imorse till affären och köpte hårfärg.” Nu så ler han stort, som om han vore någon slags Moses och hans drömmar.
Justin trycker nu sig ytligare en kanelbulle, han måste väl ändå vara fylld nu?
”Vad köpte du för färg?” Upprepar jag och är väldigt misstänksam över hans nu urval av färg.
”Mossgrönt och orange.” Säger han till slut och ser hur stolt ut som helst, jag tappar hakan bokstavligen och Justin skrattar åt oss båda. Jag förstår mig på ingen av dessa två.
”Mossgrönt och orange?”
”Du är inte klok…” Jag suckar bara och skakar på huvudet, och dricker av min flädersaft.
”Seså Maria, jag vet att jag inte är klok. Det vet vi alla tre.” Då kan jag inte låta bli att skratta åt honom.
Och där sitter vi, jag, Dennis och Justin och skrattar åt allt och inget. Men känslan som jag sköt bort imorse kom tillbaka, och den verkar inte vilja försvinna.
____________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 23 maj 09 - 18:20- Betyg:  | | oooh, underbart som vaanligt ! | | ccooccaaccoollaa - 23 maj 09 - 17:54 | | gilalde det här!! |
|
|
|
