En svag doft av vanilj {Del 9 |
Hej på er barn och ungdomar :)
Idag vill jag uppmärksamma att jag håller på med en annan novell tillsammans med LoveMusic. Den finns att läsa på en användare som heter Janea och novellen heter Älskling, låt oss glömma det förgångna
Vi har hittills bara lagt ut prologen, så den tycker jag att ni ska spana in.
Men notera att denna del blev extra lång, drygt 4 A4 ark i word. Sånt gillar vi!
Tänk nu på att jag satte uppe till fem i morse och skrev, så det kan förekomma större fel och sånt, men jag hoppas ni har överseende med det.
Och som alltid, lämna gärna en kommentar!
Hoppas ni gillar det!
Kramar,
Julia
Kapitel nio
This is not what I intended
Jag vet inte om det var hans mening eller inte, men Ville höll sitt ord.
Bara ett par dagar senare, på fredagen, stod jag hemma i Emils lägenhet igen, smått frustrerad över att inte ha gjort några framsteg alls gällande mig och Rasmus. Emil hade fått höra det mesta om mina kärleksbekymmer, och han stod nu framför spegeln och drog händerna, som var nedkletade med vax, genom håret.
Han hade ett par mörka jeans på sig, med en trekvartsärmad, stickad Tommy Hilfiger tröja på sig som var gjord i ett tunnare ljusblått material. Hans bruna hår såg sidenmjukt ut mot den nästan bebisblå färgen, och jag insåg att han såg otroligt bra ut i det.
”Ska du träffa Line?” frågade jag, när jag tröttnat på att betrakta honom under tystnad.
”Japp”, sa han och nickade bekräftande. Han lutade sig närmre spegeln och studerade någonting i sitt ansikte som jag inte kunde se. ”Vi ska på fest.”
”Jaså?” sa jag ironiskt. ”Det märkte jag inte.”
Emil vände sig där han stod i andra änden av rummet och himlade med ögonen åt mig. Jag räckte ut tungan mot honom som svar och log sen retsamt.
”Du är så fruktansvärt skojig ibland, vet du det?” sa han lika sarkastiskt som jag.
”Jag är medveten om det, ja”, svarade jag självbelåtet och sträckte lite på mig där jag satt på hans säng.
Han vände sig om och återgick till spegeln.
”Vad har du för planer för ikväll?” frågade han medan han petade sig själv i ansiktet igen.
Jag ryckte på axlarna och gjorde en frågande min.
”Ingen aning. Sitta hemma och vänta på mamma, antar jag”, svarade jag sanningsenligt och tittade ner på mina strumpbyxprydda vader. Det hade gått en maska i mina lila strumpbyxor och jag fick kväva en suck. De hade varit nästintill nya, jag hade bara använt dem ett par gånger, och hade kostat mig mer än jag egentligen hade råd med.
Emil verkade fundera en kort stund, för han stannade upp i sitt infernaliska fingrande i ansiktet, och såg på mig i spegeln.
”Du kan ju följa med om du vill?” sa han sen.
Jag såg upp från mina trasiga strumpbyxor och höjde ögonbrynen.
”Följa med dig och Line, så att jag kan se er två kväva varandra med kyssar? Nej tack”, sa jag med ett kort litet skratt.
Emil verkade inte fullt så road av mina negativa föraningar, utan kliade sig i hårbottnen och vände sig sedan bort från spegeln.
”Ville ska dit”, sa han och såg på mig som om han väntade sig en förändring i min reaktion.
Jag såg på honom med lätt rynkade ögonbryn utan att förstå varför han informerade mig om det. Han hade inte tonen av självklarhet som ofta fanns där när han talade om någonting för mig, utan det var snarare en frågande, lite nyfiken ton som låg och glödde i hans röst.
”Jaha?” var det enda jag förmådde säga.
”Ja, jag tänkte bara att det kanske är roligare än att sitta hemma och inte göra någonting. Och om Ville är där, så hamnar du ju inte på ett ställe fullt av främlingar”, sa han resonerande.
”Ja detsåklart, för jag känner ju honom så många gånger bättre än jag känner dig och Line?” sa jag halvt frågande och halvt sarkastiskt.
Men Emil suckade bara igen och såg med uppgiven blick på mig.
”Ellen, jag tycker bara att du borde göra dig öppen för lite nya möjligheter. Med tanke på hur det ligger till mellan dig och Rasmus så känns det som att du behöver livas upp lite och…”
Han tystnade, verkade tro att tystnaden talade för sig själv.
”Och en festkväll med Ville Nilsson skulle vara det ultimata botemedlet för mig, eller?” sa jag förvirrat och såg på honom, medan jag undrade om han var riktigt seriös.
”Nej”, sa han och gjorde en min med ansiktet jag inte riktigt kunde tyda. ”Men det kanske får dig att tänka på ett annat sätt… Eller inte tänka alls. Jag tror att du skulle behöva det. Glömma allt det här en stund.”
”Visst”, mumlade jag utan att tro helt på det.
Jag hörde Emil sucka igen, innan han tog de få steg som krävdes för att han skulle gå tvärs över rummet och komma fram till sängen där jag satt. Han satte sig bredvid mig, och la ena handen på min rygg.
”Ellen, hörru. Jag vet att det inte är det du vill höra, men relationer tar slut. Och kanske har du och Rasmus bara… växt ifrån varandra?” sa han, och gjorde en långsam, cirkulerande rörelse med handen över min rygg.
”Vi har inte växt ifrån varandra”, sa jag bestämt och vred ilsket upp huvudet så att jag kunde kasta en anklagande blick på min halvbror.
”Nej, okej”, sa han med slutna ögon och nickade långsamt. ”Men det spelar ingen roll. För hur det än är, så är du inte glad nu. Och jag vill bara att du ska vara lycklig, så jag tänkte att en festkväll kanske kunde vara ett steg på vägen i alla fall.”
Han lutade sig en aning framåt, så att våra huvuden nuddade varandra. Jag hängde med mitt, och suckade tungt. Gungade lätt med benen över hans sängkant.
”Om du vill göra mig glad så kan du få Rasmus att börja röra vid mig igen”, sa jag tungt.
Jag kände hur Emil la sin arm om mina axlar, och hjälpte mig att försiktigt flytta över mitt huvud så att det lutade mot hans axel. Han strök med pekfingret över min arm. Upp och ner. Fram och tillbaka. En kittlande beröring, men jag brydde mig inte. Det var så skönt att känna hans närhet att jag bara andades mot hans hals och lät all nedstämdhet svämma över mig.
”Rasmus är en idiot”, mumlade jag. Kände hur mina ord studsade mot hans varma, pulserande hals och sen tillbaka till mig. Emil svarade genom att lägga sin andra arm om mig, så att jag befann mig helt och hållet i hans famn, omringad. Trygg.
Han vaggade mig lätt fram och tillbaka. Pressade läpparna mot min panna. Snusade lätt i mitt hår. Strök med handen över det. Såg på mig.
Jag lät mig beröras. Lät mig tas hand om.
Och aldrig tidigare hade det varit så skönt.
Det slutade med att Emil övertalade mig att följa med på festen. Jag kände att jag inte var det minsta festklädd, men som den underbara bror Emil var, talade han om för mig att det inte spelade den minsta roll.
Så när jag en stund senare satte mig i passagerarsätet på Emils skruttiga lilla bil, iförd samma vita linne utan tryck och höga kjol som gick från midjan till strax ovanför knäna som jag hade haft i skolan tidigare på dagen, kände jag mig inte det minsta besvärad.
Det var inte förrän vi stannade framför Lines föräldrars stora, gula villa och en bländande vacker Line hoppade in i baksätet som jag kände mig lite dum där jag satt i min vardagsoutfit.
”Hej, Ellen”, hälsade Line glatt när hon smällt igen dörren efter sig.
”Hej”, sa jag, mindre entusiastiskt och log så gott jag förmådde.
”Hej”, sa Emil och vred sig bakåt mot Line. Hon lutade sig framåt och gav honom en smackande kyss på munnen innan hon förläget lutade sig bakåt i sätet bakom hans. Emil vände sig mot ratten och vred igång bilen innan han tillade; ”Vad fin du är.”
”Tack”, sa Line och jag såg i backspegeln hur en svag rodnad la sig under lagret av smink som täckte hennes ansikte. ”Du är också fin.”
Jag kunde inte låta bli att himla med ögonen åt min vän, och tänka att hon väl ändå hade kunnat hitta på någonting bättre.
”Du med, Ellen”, sa hon sen, och jag förvånades över att hon ens tänkte på mig.
”Tack”, sa jag generat och kände hur jag sjönk längre ner i sätet där jag satt. Det finns ingenting så förödmjukande som att bli kallad för snygg av en strålande pingla när man vet att man ser förjävlig ut.
Jag vred på huvudet och tittade ut genom fönstret. Såg alla hus, och byggnader svepa förbi som en enda röra av färger utanför fönstret.
Jag hörde avlägset hur Emil och Line utbytte några ord då och då, men tydligen stördes de lite av att jag satt där och surade, eftersom hela stämningen i bilen var spänd och stel.
När Emil äntligen parkerade bilen intill ett sjabbigt våningshus med fula balkonger, andades jag lättat ut och skyndade mig ur bilen innan de andra. Jag gick fram till porten och ställde mig för att vänta på Emil och Line som inte verkade ha det minsta bråttom med att komma in.
Jag koncentrerade mig på att fylla mina lungor med den kyliga kvällsluften och sedan långsamt och försiktigt andas ut den, för att slippa lyssna på Emil och Lines smaskande kyssar.
Även om jag tyckte att de passade hyfsat bra ihop nu, så ville jag helst inte känna till några detaljer kring deras förhållande. Jag ville inte se dem hålla på, utan det räckte bra för mig att bara veta om hur det låg till mellan dem.
Efter vad som kändes som timmar kom de äntligen fram till porten där jag stod. Emil knappade in den kod som behövdes för att komma in, och höll artigt upp dörren för både mig och Line.
På vägen uppför trapporna lät jag dem gå först eftersom jag inte visste vart vi skulle.
Musiken dånade i trapphuset, och hade jag varit lite mer positivt inställd till det hela hade jag kunnat följa ljudet av musiken.
När Emil och Line gick ett par trappsteg över mig, såg jag hur Emil försiktigt letade efter Lines hand utan att titta ner, och när han hade fattat den såg de på varandra och log sådär nyförälskat som bara vissa par kunde göra.
Jag undrade om jag och Rasmus kunde det, men kom snabbt fram till att hur det än låg till så kunde var vi inte i den fasen i vårt förhållande att vi kunde göra det då.
Till min lättnad stannade Emil snart framför en dörr, där musiken tycktes vara så hög den kunde bli på avlägset håll, och han tryckte prövande ner handtaget.
Dörren gled upp utan några som helst problem, och det öronbedövande ljud som direkt slog emot oss fick mig att undra om inte festvärdens grannar måste vara döva allihop eftersom polisen inte var där än.
Emil och Line slank in direkt, och jag följde deras exempel. Jag stannade upp i hallen, där jag sparkade av mig mina skor och min jacka i samma hög som alla andra, innan jag fortsatte in i lägenheten, noga med att inte halka efter i Emils och Lines tåg.
Emil gick först i ledet, och ledde oss fram till folk som han verkade känna rätt bra. Alla stannade och pratade en kort stund med honom, och jag och Line fick presentera oss gång på gång. Emil presenterade Line som sin flickvän och mig som sin lillasyster, vilket kanske inte var helt oväntat, men jag kunde inte låta bli att känna mig aningens avundsjuk på Line som fick den betydligt mer intressanta titeln som flickvän.
När vi kom ut i köket hade jag säkert redan hälsat på tjugo personer som jag aldrig hade sett förut, på grund av Emil, och när vi uppenbarade oss i köket blev det femton till.
När jag hade presenterat mig för den sista av de nya ansiktena i köket, fixade Emil och Line bara någonting att dricka innan de försvann ut igen, och kvar stod jag utan en aning om vad jag skulle hitta på.
Det satt killar och tjejer runt om i köket, men ingen verkade riktigt ta initiativet till att bjuda in mig i ett samtal, så jag stod bara och kände mig i vägen.
”Ellen!” hörde jag plötsligt någon ropa över den dånande musiken, och jag vred mig hastigt om för att se vem det var.
När jag såg hans svarta hår i kontrast mot de isblå ögonen, var det som att mitt hjärta smälte och darret i benen försvann med en gång. Jag pressade mig förbi de personer som blockerade vägen, innan jag skyndade mig fram i riktning mot Ville.
”Hej!” andades jag lättat ut, när jag kom fram till honom. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men snart stod jag i en varm omfamning av hans starka armar, och jag pressade mina egna, betydligt smalare, hårt runt hans nacke.
”Vi ses igen” sa jag imponerat när vi släppt taget om varandra.
”Jag sa ju att jag skulle fixa det”, sa Ville nöjt och log belåtet.
”Jamen, folk säger ju så mycket nu förtiden”, sa jag halvt ironiskt och log mot honom. Han skrattade kort.
”Du låter som en gammal tant”, sa han och tog ett steg närmre mig för att släppa förbi en tjej som såg ut att vara i akut behov av en toalett. När hon hade kommit förbi tog han inte sitt steg tillbaka.
”Jag kanske är en gammal tant”, sa jag hemlighetsfullt och vickade på ögonbrynen.
”En snygg sådan”, sa han då, en aning lägre än innan, och på grund av musikens höga dunkande, var jag inte säker på att jag hade hört rätt.
Jag såg storögt på honom, utan att veta hur jag skulle gå vidare. Men han la en vänskaplig hand på min axel, och skrattade igen.
”Har du fått något att dricka?” frågade han, som för att hjälpa mig på traven.
Jag skakade på huvudet.
”Då får vi ta och fixa det”, sa han beslutsamt och ställde sig på tå för att se ut över folkvimlet som fyllde hela köket. Han busvisslade kort utan att använda någon av sina händer, och en lång, blond kille som stod vid diskbänken såg frågande upp från det han höll på med.
”Limpan!” vrålade Ville över allas huvuden. ”Skicka hit någonting starkt!”
Killen som Ville pratade med, nickade för att visa att han hade förstått och började genast fixa med någonting som stod på diskbänken.
Ville vände sig mot mig, med ett självbelåtet leende och såg på mig som om han undrade om jag var imponerad.
Han banade snabbt iväg för att hämta det han skrikit åt sin kompis att fixa åt oss, och var snart tillbaka med två stora glas i händerna, som var fyllda till hälften.
”Vad är det för något?” skrek jag över musiken. Ville ryckte obekymrat på axlarna och drack en djup klunk av det färglösa innehållet.
”Inte fan vet jag, men Limpan är bra på att fixa grejer. Det blir nog bra, ska du se”, sa han och la sen sin fria hand vid min midja och ledde mig framåt.
Han hjälpte mig att hitta luckor att komma fram genom, och det var som en helt annan grej att gå där med honom än att gå genom folkhopen själv. Ville behövde bara titta på någon för att personen skulle flytta på sig och göra plats för honom, medan jag hade fått armbåga mig fram och använt näbbar och klor för att över huvud taget ta mig framåt.
Så när jag gick där, med Ville tätt bakom mig, var det som att alla människor automatiskt bara flyttade på sig och gjorde plats för oss att komma förbi.
Vi var snart ute i vardagsrummet, där många stod och dansade. Den sunkiga skinnsoffan var redan överfylld av intima par som inte verkade medvetna om de andra personerna i rummet, och de som dansade var så närgångna att jag inte visste vart jag skulle titta för att inte bli generad.
”Kom”, mumlade Ville intill mitt öra, och eftersom han var så nära så hörde jag honom utan att han behövde skrika.
Han ledde mig ut på det så kallade dansgolvet, som i själva verket var en maläten matta. Han la ena handen på min höft och höll sitt glas med den andra. Jag drack en klunk ur mitt eget glas och kände hur den svidande känslan av alkoholen brann från min strupe ända ner i magen. Hela munnen kändes som ett getingbo, och jag tror att det var det vidrigaste och starkaste jag har druckit i hela mitt liv.
”Jag vet, det känns förjävligt i början, men efter ett tag märker man det knappt”, förklarade Ville där han stod mitt emot mig och långsamt gungade i takt till den skrikiga musiken. Han tittade menande på glaset jag höll i och nickade åt mig att fortsätta dricka.
Jag tog tveksamt en klunk till, om än inte lika stor, och kände hur det sved värre än innan den här gången.
”En till, så blir det bättre”, sa Ville tröstande och jag gjorde som han sa utan att så mycket som tänkta efter. Det brände mer än någonsin, men sen var det som att det försvann. Som att den brännande känslan bedövade hela mitt känslosystem och drycken kändes bara som kallt vatten där den rann inuti min kropp.
”Såja”, sa Ville uppmuntrande och jag kunde se hur han log mot mig. ”Drick upp det där nu, så ska du se att det känns mycket bättre än innan.”
Jag vet inte vart han gjorde av sitt eget glas, men han satte i alla fall två fingrar under mitt glas och hjälpte mig att föra det till munnen. Han höll det stadigt mot mina läppar, och jag släppte det tillsist helt och hållet. Lät honom mata mig med dricka, och svalde så girigt att jag spillde utanför.
När glaset var tomt, såg han nöjd ut, och torkade långsamt bort de rinnande dropparna från min haka med pekfingret, som han sedan slickade av.
”Snart så”, sa han försäkrande och jag trodde honom.
Plötsligt hade han sitt eget glas i handen igen, och han drack upp alltihop i ett enda svep och ställde det sen ifrån sig tillsammans med mitt.
Jag kände hans varma händer mot mina höfter, och kände hur jag rytmiskt gungade till musikens takt. Ville hjälpte mig, stöttade mig med sina kraftiga armar. Och när jag la ena handen på hans överarm, kunde jag känna hur hans biceps rörde sig upp och ner i samband med att han rörde handen längsmed min midja och bröst.
Jag flyttade min egen hand från hans arm till hans bröst korg. Kände hur hans hjärta bultade hårt där innanför. Min andra hand letade sig upp till hans nacke, och fingrade lite med hans hår.
Han flyttade sig närmre, och jag märkte det knappt. Kände bara hans flåsande andedräkt mot mina bröst och min halsgrop. Anade att han var så nära mig att hans hud snart skulle vidröra min.
Jag lutade huvudet bakåt. Njöt av beröringen.
Hela kroppen pirrade av välbehag när hans fingrar trevade sig upp till min rygg och sakta smekte mig längsmed kanten på bh-bandet som han kunde känna genom linnets tunna tyg.
Sakta men säkert försvann mitt grepp om verkligheten, och medvetandet om folk runtomkring oss blev endast ett suddigt hav av färger och ljud. Jag hörde inte längre musikens taktslag, utan den takt jag rörde mig efter var slagen från Villes hjärta.
Hans händer överallt på min kropp, och hans hår runt mina fingrar. Silkeslent. Sidenmjukt.
Skönt.
När hans svala läppar snuddade min hals, kände jag en rysning gå genom hela kroppen, och allting inom mig väcktes till liv, i takt med att Villes läppar steg upp längsmed min kropp.
När han kysste min haklinje, och jag kände hans varma tunga i kombination med de kalla läpparna, förstod jag att nästa mål var mina egna läppar.
En miljon tankar hann flyga genom mitt huvud på den korta tid det tog för honom att flytta sina läppar de få centimetrarna som skiljde dem från mina.
Men den viktigaste tanken som väckte mig till liv, var att detta inte var rätt.
Jag slog upp ögonen och försökte minnas hur det här hade gått till. Hur det hade kunnat gå såhär långt. Villes läppar mot mina, och Rasmus någon helt annanstans.
Jag kan inte göra såhär, minns jag att jag tänkte i ögonblicket innan hans läppar omslöt mina. Det är inte rättvist.
Hans tunga vidrörde min, och jag fångades av ögonblicket. Kände all saknad som jag burit omkring på den senaste veckan. Saknaden efter Rasmus. Både hans beröring och hans förståelse.
Känslorna steg inom mig, som en våg som närmar sig land och blir större och större. Min våg blev störst av dem alla, och i samma stund som den böjde sig över marken och slukade allt, drog jag Ville tätt intill mig och pressade mina läppar hårt mot hans.
~*~
Döda mig inte, okej?(A)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 27 jul 10 - 18:58- Betyg:  | Gaaaah O.o
Fast håller med om att Rasmus känns så säker och tråkig, Ville e mer spännande o farlig | | because - 25 jun 09 - 18:33- Betyg: | | brabrabrabrabra!!! :D | | SilverAndCold - 25 maj 09 - 18:18- Betyg: | Suuuper (y) :D
Aj, aj, vad ska Rasmus säga nu då?
Dock så tycker jag faktiskt att Ville verkar roligare än Rasmus, även fast han verkar va lite... skum? xD Det är liksom något med honom som gör att jag gillar honom. Hm, kan det vara det att han lyssnar på Disturbed, har svart hår och isblå ögon? Ja, det kan det. :D Och nej, jag kommer typ aldrig släppa att du nämnde Disturbed i förra delen. ^^
Inget dödande här inte, då blir det ju inga fler delar :o :]
<3 | | ofyndig - 25 maj 09 - 18:08- Betyg: | Nej.. Jag, jag finner inga ord !
wow . jag är helt stum ..
Mejla ! | | prickigthallon - 23 maj 09 - 23:32- Betyg: | Hahaha, Jag tycker Ville verkar fin xD hahahaha, han är säkert värsta skitstöveln X), men jag gillar honom ändå x)
puss va :** | | JessicaKarlsson - 23 maj 09 - 19:25- Betyg: | men åhh, ;o Ellen dum!
nu lät jag som en liten flicka, haha. (;
men det är jättebra, du beskriver jättebra och man förstår verkligen, så jävla duktigt :'>
meejla! | | woops - 23 maj 09 - 15:15 | Mitt tycke för den här novellen bara växer och växer! Jag älskar när människor (fictiva karaktärer i alla fall) klantar till det, precis som Ellen gör nu.
Tycker förresten att du är väldigt snabb med uppdateringen - känn dig inte stressad! :) | | Neon - 23 maj 09 - 14:56 | | ! | | Rosapapper - 23 maj 09 - 14:03- Betyg: | | Heltjävlasjuktbra:D! skynda dig med fortsättningen! | | LoveMusic - 23 maj 09 - 13:05 | DÖDA dig?! Allvarligt, det hade ju förstört både denna underbart välskrivna novellen, och det vi skriver på tillsammans *få in ännu mer reklam*, för att inte nämna alla uppesittarkvällar på msn. Så nej, jag tänker inte döda dig. Men Jamie, du ska veta att jag inte är överdrivet glad på dig just nu, inte alls. Även om jag var lite smått förberedd, så var jag inte alls SÅ förberedd! Jag var nära på att få en hjärtattack här!
Så, eftersom att jag inte kan mörda dig (inte ens när du sover), så har jag kommit på en superidé. Jag hittar Victoria och återupplivar henne, sen säger jag att det inte var Bella som Edward dödade James för, utan han dödade honom för DIG. Sen efter det går jag till Edward och ser till att han har det mysigt med Bella, och sen så ska jag skrattandes se på när Victoria har... lite roligt med dig. Sen - precis innan hon lägger i dödsstöten - säger jag att jag lurades. Hon kommer kanske bli lite sur på mig, men det är sånt man får ta.
Nu hoppas jag att du bättrar på Ellens och Rasmus relation tills nästa del, för jag har värre hot än det där *stirra surt på dig*
(märk att du inte fick något betyg den här gången) | | NeMriA - 23 maj 09 - 11:42- Betyg: | alltså ÅÅÅÅÅÅH!!!
först och främst - du har skrivit megabra genom hela delen tycker jag! :D
och sen - JAG VILL HATA VILLE MEN JAG GÖR DET INTE *slå på huvud* =_= Ellen är...dum!!! eller nej, men UAÖAH!?! Ville är dum! O_O utnyttjar små flickor sådär -.-'
jag tycker om honom ändå av någon jävla anledning -.-
okej, ignorera mina sjuka kommentarer, jag KAN verkligen inte kommentera normalt. |
|
|
|
