~ Keep breathing for me ~ - EPILOG |
Sista delen nu… Absolut sista delen av ~ Keep breathing for me ~… Den här delen är lite längre än vanligt och så, SÅ LÄS NU ALLIHOP!
Sommar. En stilla bris som smekte min kind, en våg av dofter från nyknoppade blommor och gröna blad, ljud från kvittrande och fnittrande fåglar och små ekorrar och kivades över sina ekollon. Solen som lade sig över mig likt en betryggande filt och värmde såväl mitt yttre som mitt inre. Det gröna gräset under mina fötter.
Sommar.
Långsamt lyfte jag blicken och betraktade den klarblå himlen, slöt ögonen och tillät mig att falla bakåt i gräset och mitt blonda hår med inslag av brons och ebenholtssvart, slå ut bakom mig likt en solfjäder. Och det sommargröna gräset kittlade såväl mina sinnen som min hud. Ja, det var sommar.
Men det var en sommar som varken Cat eller Jesse skulle få uppleva.
Bilden av den lille skrattande pojken med sina stora, bruna ögon, sitt blonda hår och sin späda lilla kropp vars röst skrek:
”Kim, Kim!” Så fort jag slöt ögonen såg jag hans späda ansikte för min inre syn, hörde hans röst upprepande ropa mitt namn. Men när jag sträckte ut mina armar efter honom fann jag bara tomheten.
Åh, Jesse…
Jag hade gått på begravningen; hade lyssnat till prästens vänliga ord om det lilla barnet som hade tagits ifrån oss.
”Kanske han var en ängel”, hade han sagt. ”En ängel som Gud ville ha tillbaka. En ängel som gjort sitt på Jorden och behövdes i himlen igen. En ängel med ett hjärta av guld.”
Och mina tårar hade runnit över kinderna. När jag sen lagt min ros på den vita kistan och utanför betraktat hur den sänkts ner i jorden, hade jag tvingats rusa därifrån och kräkas bakom ett träd. Minnen av det barn som kommit att bli som min egen bror smärtade mig dag som natt, vareviga sekund av mitt liv. Det lilla barn som aldrig riktigt fått uppleva hur det är att leva.
Jag saknar dig så det gör ont, Jesse. Varje dag saknar jag dig.
Och Cat… Det högg till i hjärtat då jag såg min flickväns skimrande leende. Såg hur hon slog ut med armarna och dansade genom skogen med det där långa håret som en svävande svans efter sig. Såg hur hon skrattande kramade träden, luktade på blommorna och sprang ikapp med rådjuren. Såg hur hon slog ut med armarna och lät vinden bära henne då hon stod på klippavsatsen och vinkade åt mig att följa henne. Varje sekund av tystnad hörde jag hennes värmande skratt, varje sekund av stillhet såg jag hennes exotiskt vackra ansikte för min inre syn och varje natt kom hon till mig i mina drömmar. Flera veckor hade gått sen jag fått veta om henne och Jesse. Flera veckor och jag hade inte hälsat på.
Vad kommer jag att mötas av om jag väl gör det?
Sommar. Gräset fortsatte att vaja lojt i vinden och om jag lyssnade hörde jag mamma slamra med kastruller inne i köket. Sommar.
Hon hade tagit tag i trädgården igen. Samma dag som jag slutat tvåan hade hon tagit mig avsides och med glittrande ögon berättat om sina storslagna planer. Hon skulle anlägga en liten damm och inreda den med exotiska växter, träden skulle fixas till och rabatterna rensas och planteras om på nytt, och gräsmattan skulle trimmas. Hon hade redan varit och kollat på olika växter som hon ville plantera och även inhandlat nya utemöbler och en ny grill.
”Till alla de kvällar då du och jag ska sitta ute och grilla”, hade hon sagt med skimrande ögon och sen skrattande gett mig en kram.
Hon hade dessutom röjt upp i huset. Alla de vita väggarna hade målats om i mjuka färger och hon hade köpt nya gardiner och mattor samt rensat upp bland gamla fotografier och satt dit nya. Hon hade rustat upp köket och sitt eget sovrum och börjat ta sig en titt på toaletten, utifall nu även den skulle behöva en omgång. Dessutom hade hon fått ett välbetalt jobb och skötte nu allt det hemma som jag förut varit ansvarig för.
Jag borde vara lyckligast i världen över att ha min mamma tillbaka.
Med en suck slog jag upp ögonen och betraktade återigen den somriga himlen. Nej, det var bara att erkänna för mig själv att jag var allt annat än lycklig. Att gå upp varje morgon hade kommit att bli ett tvång för mig, och jag hade avskärmat mig totalt från mitt sociala liv. Nemi hörde av sig då och då och grät av oro över hur det stod till med mig, och när hon fått höra om vad som hänt med Jesse och Cat, hade hon fått en så stor chock att hon spytt rätt i telefonen. Hon tyckte allting var hennes fel.
Med nedslagen blick reste jag mig och gick med dröjande steg mot den uppslagna dörren, där matos pyste ut. Förr hade doften av middag kittlat min näsa så till den grad att jag med ett stort leende rusat in i köket och krävt min rätt att få provsmaka. Men sen Cats tvångsintagande och Jesses död hade min värld, och även jag själv, vänts uppochner. Ingenting skulle bli sig likt igen.
Det var först när jag la handen på dörrhandtaget som Cats väsen återigen kom springande och sparkade mig i magen. Flämtande vek jag mig dubbel och kippade efter luft då tårar slog upp i mina ögon och hotade att svämma över och förblinda min värld.
Cat… min underbara prinsessa… Min Cat…
”Andas med mig, Kim, för mig. Vill du det? Snälla, vill du det?”
”Ja, Cat, ja det vill jag.”
Åh, gode gud…
Innan jag visste ordet av hade jag rusat in och tagit ett så hårt tag om mammas axlar att hon blev alldeles vit i ansiktet. Med stirrig blick skrek jag:
”Kör mig till mentalsjukhuset, mamma, kör mig dit på direkten!”
Och sen rusade jag med tårar i ögonen huvudstupa ut genom dörren och ramlade bort mot bilen, som stod och väntade i den gassande sommarvärmen. Och med hjärtat bultande på högvarv satte jag mig i framsätet och väntade på att mamma skulle komma.
Jag kommer, Cat, jag kommer!
Det var som en enda stor låda omringat med högt staket; för att hindra folk från att rymma antar jag. En stor box målad i en vitaktig ton som fick det att krypa i skinnet på mig. Prydligt krattade gångar, som på en kyrkogård, med små buskar här och där, parkbänkar slött utspridda längs gångarna och noggrant ansat och klippt gräs. Ett träd här och där.
Men inga fåglar någonstans.
”Vill du att jag ska följa med dig in?” frågade mamma, och efter en stund nickade jag tveksamt.
”Men bara så långt att jag får tillåtelse att besöka henne”, mumlade jag och slog ned blicken. ”Jag vill vara ensam med henne.”
Mamma nickade och sen klev vi ur bilen. Och medan vi sakta gick uppför gångarna mot huvudentrén, började jag få så ont i magen att jag var säker på att jag skulle bli tvungen att rusa till närmaste toa och kräkas.
Hon hör inte hemma här…
När vi gled in genom dörrarna och mamma gick för att prata med någon vårdare, satte jag mig på en stol och lutade huvudet i händerna; skakade som ett asplöv. Här inne var det så tyst, skrämmande tyst. De vita väggarna skrek av galenskap och ursinne, och röster tycktes eka i mitt medvetna. Det var som om galenskapen etsat sig in i väggarna, och nu klöste för att komma ut.
Gode gud.
Med ens kände jag en hand på min axel och for upp, men lugnade ner mig då jag såg mammas oroade blick.
”Följ med den där kvinnan”, sa hon och nickade åt en kort och slank varelse med det mörka håret uppsatt i en knut. ”Hon ska visa dig till Cats rum.” Sen bet hon sig i läppen och såg bort en stund, som om hon samlade energi, innan hon fortsatte i låg ton:
”Men de sa att du måste vara beredd på att du inte kommer känna igen henne. Hon går på starka mediciner för att hon ska hålla sig lugn, och hon uppför sig mer eller mindre som ett djur.”
Jag kände gråten i halsen som en tjock klump, men nickade tappert.
”Jag väntar ute i bilen”, sa mamma, kysste mig på pannan och gick sen ut, medan jag följde efter den mörkhåriga kvinnan, som presenterade sig som Ella.
”Så vad har du för kopplingar till Cat?” frågade hon och jag slöt upp jämsides med henne.
”Cat är min flickvän”, svarade jag och såg kvinnan rynka ögonbrynen, innan hon nickade och gav mig ett svalt leende.
”Okej”, svarade hon och vi gick tysta en stund medan jag skrämt betraktade omgivningen. Här och var fanns det människor med stirriga blickar, ryckiga rörelser och vissa iförda tvångströjor. En kvinna satt med en docka i famnen och jollrade med den som om det varit hennes eget barn. När hon fick syn på Ella for hon upp med dockan tryckt mot bröstet.
”Ni måste se till lilla Aurora!” ropade hon och tryckte dockan i famnen på Ella, som lugnt såg ner på den. ”Jag tror hon håller på att bli sjuk! Hon vill inte äta och hon sover mer än vanligt.” Kvinnan vred oroligt sina händer innan hon med ens såg på mig med en konfunderad blick. Jag själv ryggade nästan baklänges av rädsla då jag såg tomheten i hennes ögon. Det var som att se in i absolut ingenting, de var helt döda.
”Aurora är säkert bara inne i en fas just nu”, sa Ella lugnande och smekte dockans huvud. ”Barn har perioder då de sover mer och äter mindre, kanske hon bara är lite trött.”
Kvinnans skrämda ansikte slappnade av något och hon tog tillbaka dockan och log ömt mot den.
”Tack, jag är bara så rädd att något ska hända henne”, sa hon och log mot vårdaren. ”Tack.”
Ella log milt mot henne.
”Ingen fara, Ylva, din dotter mår så bra så.”
Och kvinnan log virrigt mot såväl Ella som mig innan hon vaggade tillbaka till sin stol och fortsatte prata med dockan. Skrämt såg jag mot Ella, som gav mig ett lugnande leende.
”Ylva är inte ett dugg farlig, det är sällan några patienter här är farliga”, svarade hon och klappade mig på axeln då vi började gå igen. ”Hon förlorade sin dotter då hon var mycket liten, i cancer. Och efter det blev hon aldrig sig lik, tog till sig en av dotterns dockor i tron att det var det barn hon förlorat. Lilla Aurora blev bara några månader gammal.” Hennes ansikte fick ett släng av sorg över sig. ”Det är synd om henne, Kim. Hon kan inte acceptera att hennes barn är dött. Så hon ligger inlagd här på heltid. Familjen klarade inte av henne.”
Jag nickade en smula skrämt och höll mig nära henne när vi passerade ännu ett allrum, där flera vårdare satt och samtalade lågt med varandra medan patienterna umgicks. De flesta stirrade mest framför sig, utom en ung flicka som satt iförd tvångströja och mumlandes stirrade in i väggen.
”Det där är Molly”, sa Ella som om hon läst mina tankar. ”Hon förlorade båda sina föräldrar i en anlagd brand. Först trodde vi att hennes apati berodde på sorg, men senare har vi fått veta att fadern slog och våldtog henne, varje kväll.” Det högg till i mitt inre. ”Hon har inte sagt ett ord sen den dag för tre år sen då hon kom hit. Om hon inte sitter i tvångströja försöker hon ta livet av sig, och hon går på starka droger för att hållas lugn.”
Jag ryste till av obehag när vi steg in i en hiss och åkte upp två våningar. Sen fann jag mig ståendes framför en låst dörr. Ella knappade in en kod och öppnade sen dörren, lät mig gå in före. Bakom dörren blottades en lång korridor, så vit att det skar mig i ögonen, med ett antal dörrar på vardera sidor.
”Det här är den låsta avdelningen”, sa Ella lågt och jag svalde. ”Här finns de patienter som är så svårt sjuka att de behöver konstant övervakning. Jag ska visa dig till Cats rum, men jag kommer finnas utanför hela tiden. Cat kan bli farlig. Hon har redan gett sig på ett flertal vårdare och klöst dem i ansiktet samt försök slänga saker på dem. Nu har hon endast en säng där inne, och den är fast i golvet.”
Jag nickade och sen låste Ella upp en dörr för mig och nickade åt mig att jag kunde gå in. Själv tvivlade jag på att mina ben skulle bära mig, för knäna skallrade så jag trodde jag skulle svimma och stupa i golvet. Vad var det egentligen jag skulle få se där inne?
Det första jag såg var ett ganska litet och vitt rum med ett gallerförsett fönster och en säng som var bäddad. Dock högg det till i mig då jag såg remmarna som höll fast patienten om natten, och det gjorde så ont att jag tvingade mig att se bort. Och då föll min blick på…
”Cat!”
Min röst tycktes eka i rummet och fick den lilla varelsen som satt hopkrupen på golvet, att se upp och förvirrat stirra omkring sig. Hennes långa testar var toviga och otvättade, och det korta håret stod åt alla håll. De bruna ögonen var tomma och förvirrade och hon hade gått ner otroligt mycket i vikt. Den förut så gyllenbruna huden var blek och glåmig och hon skakade i hela kroppen som ett skrämt djur.
Hon såg hemsk ut.
Smärtan rasade inom mig då jag försiktigt närmade mig henne och talade med låg och lugn röst.
”Cat? Hej, Cat, minns du mig? Det är jag; Kimberly! Jag har kommit för att hälsa på dig.”
Men Cat bara stirrade skrämt och förvirrat på mig, innan hon började gnälla och vagga av och an där hon satt. Det skar mig i hjärtat att se henne så förändrad. Vart hade den Cat jag älskade tagit vägen? Hade hon dött med sin lillebror?
”Älskling, kommer du inte ihåg mig? Jag vet att jag inte hälsat på förut, men jag klarade inte av det.”
Cat snyftade med ens till och lyfte händerna, vars armar var bandagerade märkte jag, och tog sig för huvudet. Sen lutade hon ansiktet ner mot knäna och började vagga igen medan hon gav ifrån sig gnällande små läten; som ett litet barn.
Jag satte mig på huk och sträckte ut handen mot henne för att röra vid hennes kind, men då flög hennes huvud upp och hon stirrade på min hand som om den skulle slå henne. Sen gav hon till ett så högt skrik att det kastade mig baklänges, slog ut med händerna mot mig innan hon tumlade ihop på golvet och rullade ihop sig till en snyftande och skälvande boll. Håret dolde hennes ansikte och kroppen skakade i kramper medan hon tjöt som ett skadeskjutet rådjur.
Jag drog åt mig handen som om jag bränt mig och kände tårar samlas i ögonen. Vad hade de gjort med min prinsessa…?
Ella kom skyndande in i rummet och jag såg mot henne.
”Vad har ni gjort med henne?” viskade jag då tårarna började trilla nedför mina kinder. ”Vad har ni gjort!?”
Ella la en hand på min axel och gav mig en sorgsen blick.
”Jag varnade dig ju för att hon var förändrad”, sa hon lågt och vi såg båda mot Cat, som krupit ihop i ett hörn och skakade i hela kroppen. ”Hon går på starka droger och den mesta tiden sitter hon bara i ett hörn och stirrar framför sig, men ibland kan hon rusa upp och skrika och slå i väggar samt försöka skada sig själv. Något inom henne brast då hennes bror dog, och hon kommer aldrig bli sig lik igen, Kim, det hoppas jag att du förstår. Hon är fortfarande Cat, men hon kommer aldrig bli den Cat du lärde känna.”
Och sanningen gjorde så ofattbart ont att tårarna forsade ur mig, då jag begravde ansiktet i händerna och bara grät. Jag hade förlorat en bror men jag hade också förlorat Cat, och det var värre att se henne såhär än om hon dött med Jesse. Som det var nu var hon en levande död; en galen människa fångad i sin kropp. Och hon skulle ruttna mellan dessa väggar så fullproppad med droger att hon inte ens skulle förstå vad som hände.
Varför blev det såhär, Cat?
Ella klappade mig på axeln och reste sig igen.
”Jag finns här ute om du behöver mig”, sa hon och lämnade mig återigen ensam med Cat.
Snyftande lyfte jag huvudet och såg på den skadade varelsen. Hon hade lyft huvudet och betraktade mig skrämt med stirrig och förskrämd blick. Händerna var knutna och det toviga håret hängde fram i ansiktet, dolde till viss del hennes anlete.
”Jag är så jävla ledsen, Cat”, grät jag. ”Jag är så ledsen för mig och Nemi, och jag är så ledsen för Jesse, så jävla inihelvetes förbannat ledsen!”
Sen svek rösten mig och jag lutade gråtande huvudet i händerna och skälvde i hela kroppen. Varför kändes det som om jag ständigt förlorade? Varför fick jag aldrig behålla de jag älskade? Alla jag brydde mig om dog eller försvann ifrån mig och jag hade ingenting kvar.
Ingenting.
Plötsligt kände jag en darrande hand som lades mot min och jag såg upp, fann mig stirrandes in i Cats bruna ögon. Hon såg så vilsen ut; som ett litet barn som gått vilse inne på ett köpcentrum och aldrig riktigt hittat ut därifrån. Och hennes hand mot min skakade då jag sänkte min egen och försiktigt fattade hennes, tryckte den lätt. Och när hon sen lyfte den andra och la den mot min kind, strök bort mina tårar och la huvudet på sned, tyckte jag mig se en svag glimt av igenkännande i hennes vilsna ögon.
Hon gnydde lågt och la sen handen mot den plats där mitt hjärta satt, som om hon kände till mina hjärtslag. Försiktigt la hon huvudet på sned, som om hon lyssnade till dem, innan hon lyfte blicken och la den i min. Och någonstans djupt där inne i all förvirring, sorg och galenskap såg jag den flicka jag förälskat mig i. Jag såg Cat.
”Åh, älskling”, viskade jag med sprucken röst och såg Cats ögon glimta till. ”Det är inte rätt att du ska sitta här, de proppar bara i dig massa skit och gör dig mer illa. Du hör ju inte hemma här, visst gör du inte?”
Cat stirrade på mig under tystnad, sen såg jag några stilla tårar rinna över ögonlockskanten och trilla nedför hennes kinder. Hon sa ingenting utan gav bara ifrån sig djurliknande, kvidande små läten. Men hennes förtvivlan gick det inte att ta miste på. Hon ville inte vara här, hon hörde inte hemma här. Hon hörde hemma hos mig; hos mig som älskade henne mer än något annat på Jorden. Hon hörde hemma i min famn, och där skulle hon också få vara även om hon aldrig någonsin skulle bli sig lik igen.
”Jag älskar dig, Cat”, viskade jag darrande och såg mer tårar välla fram hos henne. ”Jag kommer alltid älska dig även om jag aldrig riktigt finner dig igen. Jag kommer alltid finnas hos dig. För det lovade jag och jag håller mina löften. Jag ska finnas hos dig till slutet.”
Och flickan framför mig la huvudet under min haka mot mitt bröst och darrade i hela kroppen. Och snyftande slöt jag armarna om henne och tryckte henne in i min famn, kände hennes tårar blöta ner mig. Och jag älskade av hela min själ. Min Cat, jag hade hennes hos mig igen.
När Ella en stund senare kom in hade Cat somnat i min famn med huvudet i mitt knä. Hon såg så fridfull ut när hon sov; som ett litet barn som världen inte ville något ont.
”Men vad har hänt?” utbrast Ella förundrat och betraktade den sovande flickan. ”Sådär lugn har jag aldrig sett henne förut. Så fort någon kommit henne för nära har hon fått ett totalt sammanbrott.” Hon rynkade ögonbrynen och såg sen på mig. ”Hon älskar dig verkligen, eller hur?”
Jag nickade och smålog sorgset.
”Och jag älskar henne, mer än något annat i hela världen. Hon är verkligen allt för mig.” Jag såg mot Ella igen med beslutsamhet i blicken. ”Jag tänker ta henne med hem, Ella. Hon hör inte hemma här inlåst bland de här väggarna, det gör henne bara sjukare. Jag förstår att hon aldrig kommer bli som förr och att jag aldrig mer kommer kunna prata med henne och få svar. Men jag älskar henne, Ella, och hon hör hemma hos mig. Jag ska ta hand om henne varje dag. Ända tills slutet kommer ska jag ta hand om henne. Hon får det bra hos mig.”
Ella tvekade och jag fortsatte:
”Här blir hon bara galen, hon kommer ruttna bort här inne! Så full av mediciner att hon inte ens förstår vad som händer. Hon kommer aldrig bli bra och även om hon förblir såhär kommer jag att älska och ta hand om henne. Hos mig hör hon hemma, hon känner igen mig även om hon inte kan säga det längre, och hon känner sig trygg med mig. Låt mig få ta hem henne och ta hand om henne. Snälla du.”
Och kanske var det mitt vädjande tonfall som fick Ella att mjukna, för hon nickade och log svagt mot mig.
”Cat kan verkligen skatta sig lycklig som har dig”, viskade hon. ”Jag ska göra allt jag kan.”
”Det är jag tacksam för, Ella”, svarade jag och Ella försvann, lämnade mig ensam med gudinnan i min famn. Och jag böjde mig framåt och kysste ömt Cats kind.
”Jag ska ta dig hem”, viskade jag i hennes öra.
Två månader senare satt jag återigen placerad i trädgården, som nu sprakade av liv och färg. Mamma höll som bäst på att svärandes brottas med en av våra buskar i bortersta änden av trädgården, och själv satt jag tillbakalutad i gräset och stödde mig på armarna. Fåglarna kvittrade i träden och fjärilarna fladdrade slött runt mitt ansikte, letade efter blommor och sjönk ner i dem. Värmen var precis lagom och en mjuk bris fläktade våra sinnen och fick oss att känna oss belåtna med tillvaron. Om en vecka skulle skolan börja och sista året på gymnasiet ta vid. Själv hade jag redan planer på hur min framtid skulle se ut. Jag skulle ta ett sabbatsår och jobba och sen vidareutbilda mig till konstnär. Kanske även eventuellt psykolog.
Småleende vred jag på huvudet och betraktade den unga kvinnan som satt bredvid mig. Det färgglada håret sprakade som regnbågen själv och svävade lätt då vinden tog tag i det, fick det att dansa. Hon satt och såg fascinerat på en liten färgglad fjäril som slagit sig ned på hennes hand, och nu bredde ut vingarna för henne. Cats bruna ögon vidgades och läpparna drogs till ett sällsamt leende, som fick det att bli alldeles varmt inom mig.
Visst hade vi haft jobbiga dagar med henne, mamma och jag, men för det mesta gick det bra. De få gånger då hon rusade upp om nätterna och skrikande kastade sig mot dörrar och fönster eller försökte skada sig själv, hade vi tvingats ge henne en lugnande spruta om min famn inte dög till att lugna ned henne. Och visst vägrade hon ibland att äta och råkade slå mig i ansiktet, fick gråtande sammanbrott då hon slogs och kastade saker omkring sig, men för det mesta verkade hon må bra. Hon sa ingenting och skulle antagligen aldrig komma att prata mer, men något hos henne och i hennes ögon sa mig att hon mådde bra. De gånger då hon log mot mig så de bruna ögonen strålade, kunde jag gråta av lycka. Och när hon kröp upp i min famn och fnittrande smekte min kind visste min kärlek inga gränser. Hon var svårt psykiskt sjuk och skulle så alltid förbli, men jag kunde inte älska henne mer än jag gjorde just nu. Hon var hela min värld.
”Tycker du om den?” frågade jag och Cat vred på huvudet och strålade mot mig, fick mig själv att le. ”Jag tror den tycker om dig.”
Cat fnittrade till och vände tillbaka blicken mot fjärilen, som lyfte och seglade iväg genom luften. Och min flickvän såg glädjestrålande efter den, innan hon kom krypandes mot mig, rullade ihop sig i mitt knä och slöt ögonen med ett leende på sina läppar. Och jag smekte ömt hennes kind och drog sen fingrarna genom hennes hår, innan jag böjde mig ner och lät läpparna nudda hennes mjuka och väldoftande hud.
”Du och jag mot världen, Cat”, viskade jag och hörde Cat kvittra lågt där hon låg. ”Du och jag för alltid, min prinsessa. Du och jag till slutet.”
Och när hon sen somnat i mitt knä och jag hörde mamma svära till över buskens olydnad igen, kunde jag inte låta bli att falla bakåt i gräset och skratta av glädje. Jag hade min Cat hos mig och hon skulle alltid stanna i min famn, och min mamma var tillbaka. Jag hade sista året inom gymnasiet kvar och sen väntade nya äventyr, och jag visste att Cat alltid skulle finnas vid min sida.
Som man brukar säga: tills döden skiljer oss åt.
---------------------------------------------- ---------------------
Gud, jag lipar nästan själv x’D Fan, kommer ju sakna dem allihop här va! o.o Nåja, tack som fan till alla som läst, följt och kommenterat den här följetången: TACK SOM FAN HÖRRNI! :D Kommentera nu den här sista delen och gör mig glad, huh? :’3 Och misströsta inte, för snart är jag tillbaka med ännu en följetång ;) Tänker ju inte kasta in handduken på skrivfronten, hehe ;) Måste dock komma på vad den ska handla om först, men har redan lite karaktärer i huvudet så det ska nog gå bra :) Ni kan skriva här nere om ni vill att jag mejlar er när den nya följetången finns att läsa, för det kan nog tyvärr ta ett tag då det är så mycket inom skolan nu inför sluttampen liksom. Men skriv så mejlar jag!
Tack igen, ha de fint! :D
Kim <3 Cat forever
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Madvis - 25 dec 09 - 15:57- Betyg:  | HERREGUD VAD BRA DEN HÄR FÖLJETÅNGEN ÄR <3
Jag har nu läst alla delarna, och tro mig när jag säger att det verkligen var svårt att sluta läsa och det var en pina när jag inte hade tid för det enda jag kunde tänka på var Cat och Kim <3
Det här är nog en av de bästa F/F's här på dikta.se, den är så underbar och välskriven, man blir verkligen förälskad i karaktärerna. Jag kan verkligen relatera till Kim <3
Det här slutet är så vackert och sorgligt, och oväntat! Jag hade hoppats att det bara skulle lösa sig (Nemi-grejen, alltså), men så händer det här! OCH JESSE ;_; Jag älskade honom så jävla mycket och helt ärligt så började tårarna rinna när det sjönk in i mig att han var död ;_;
OCH DU, du skriver helt fantastiskt bra och poetiskt, hoppas verkligen du satsar på en författarkarriär, för jag skulle köpa dina böcker då!
Det är svårt att skriva ner hur mycket jag känt, fortfarande känner och hur mycket jag älskar den här berättelsen. Skulle nog bli en hel uppsats om jag fick hålla på. Men jag vill bara att du ska veta att detta har varit en underbar läsupplevelse, så tack så himla mycket för att du skrivit denna. Tack. | | bonnilie - 23 jul 09 - 14:35 | | åh.. Du skriver bra! | | Pumisa - 28 jun 09 - 17:47- Betyg: | Alltså nu har jag läst alla delar och tänker nu kommentera
Jag blev helt tagen och har genom hela varit så full av känslor att jag inte kan beskriva med ord
Jag kan inte få ord till att beskriva hur bra jag ha tyckt denna var | | VampyrenSamantha - 28 jun 09 - 14:14- Betyg: | Nä, jag tror att jag själv måste sättas in på mental sjukhus alltså.
Jag gråter, skrattar, snyftar och ler när jag läser detta.
Ja, du är en gudinna, Acceptera det ffs!
Ja, vad mer ska man säga.. ? | | PsychicPlay - 24 maj 09 - 15:01- Betyg: | åhnej
shiiet
började storgråta när jag läste att Jesse hade dött. >:
asbra, allvarligt.
du är fan bäst! <3
kommer läsa allt du skriver. :D | | sandruskapuska - 23 maj 09 - 22:04- Betyg: | Fy va sorligt :'( Men känns bra att hon fick komma till kim
Underbar novell, och väntade alltid lika oftamkt på nya delar. Vore massa gld om du kunde skrivka ett litet mejl när u skrivit på nästa novell.
<3 | | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 20:07- Betyg: | oh, underbart jag älskar dig det var seriöst ett heltsjuktjävlaunderbart slut.
blÖh-kan inte fatta att den är slut :'''''( | | -Cute - 23 maj 09 - 17:36- Betyg: | | jag kan inte sluta gråta...men jag har samlat mig ltie nu...min sentimentala lilla sak...anyways... det här var det vackraste jag någonsin läst<3 | | InTheShadows - 23 maj 09 - 14:45- Betyg: | omg, typ den bästa serien jag ngnsin läst.
du e bäst tjejen! XD
mejla mig när nästa följetång kommer! <3
/ett SKITSTORT fan! | | LikeBefore - 22 maj 09 - 21:29- Betyg: | Åh herre jävlar kvinna! det här är så sinnesjukt bra så det är inte sant! jag har älskat den här novellen från början och slut, dom första meningarna tog allt och sen har de bara fortsatt att vara lika bra hela tiden! man har längtat efter nästa del och blivit lika glad varje gång du skrivit! du är så otroligt bra på att få en att känna sig med i novellen, och karaktärerna blir som till liv (iaf för mig). det är så grymt bra så jag vet inte vad jag ska säga!
Och en till sak, sluten brukar kunna bli riktigt dåligta. Speciellt när det är en novell/bok som handlat om många saker samtidigt (som den här) men det här slutet var perfekt. Helt perfekt och jag älskar det! jag kommer iaf att sakna karaktärerna och skulle bli fett glad om jag får ett mejl av dig när nästa kommer ut! då gör du mig lycklig ;)
Ha det superduper bra! *kastar glitter* du är bäst på detta! | | _mos_ - 22 maj 09 - 20:09- Betyg: | huhuhuu :') fy va hemskt men bra ändå :')
mejla gärna när du har lagt ut den nya följetången :D | | eyesofpoetry - 22 maj 09 - 19:32 | | allt som nemria sa! | | _Live_life_ - 22 maj 09 - 19:08- Betyg: | jag kan inte fatta att den är slut.
vackra cat.
blyga kim.
söta Jesse.
pojkflicka nemi.
jag kommer sakna dem nåt oerhört.
du är bäst.
dina ord är magi.
dina meningar underbara.
och jag är berörd och kär.
kär i din vackra berättelse. | | NeMriA - 22 maj 09 - 19:06- Betyg: | okej, nu ska du få den första riktiga kommentaren från mig!
eller ja, så riktig som den kan bli -.-
FATTAR DU ATT DU ÄR GUD?! o.o ge ut den här på bok för fan, den är så bra *dör*
och jag är upprörd som fan. den här slutade visserligen lyckligt, men uuh o.o den skulle ju inte sluta såhääär >< (eller jo, det skulle den, för den är så jävla bra som den är just nu)
ååååh jag failar totalt på att kommentera :<
men du är så jävla duktig på att skriva, glöm inte det o.o | | glittermagi - 22 maj 09 - 18:45- Betyg: | Åååååååh så....otroligt vackert..sorgligt..underbart..
hela jävla MAGISKT!
Synd bara att den är slut :/ | | MoRoTpOwEr - 22 maj 09 - 17:23- Betyg: | Fiifan jag lipar o jag darrar asw neeeej först jesse o sen cat ....
asw det känns som om jag är kim ;o huuur huur ....jag vet inte vad jag ska säga.. | | poetensvilkor - 22 maj 09 - 17:19- Betyg: | OMG!!! DEn e bäst *snyfta lite*
måste den vara slut? *se sårad ut*
btw bra att hon fick ut cat från mentalsjukhuset ^^ |
|
|
|
